2016-09-10 06:00

2016-09-10 06:00

Sommaren som Ernst

ANNA SIMS

Det här är året då sommaren bara försvann.
Resor, umgänge, bad, äventyrsturer och trädgård brukar stå på programmet och vara inplanerade i god tid innan skolavslutningen.

Det här året fattades ett annat beslut. Reskassan skulle stanna hemma. Bokstavligt talat i huset. Och bli ny panel, ny färg och massor av arbete.

Sommaren kommer kännas som en evighet. Tänkte jag.

Jag som längtat efter fransk luft under vingarna, brittiskt pubhäng, umgänge med den stora brorfamiljen i Ålands skärgård. Vandra, cykla, paddla, upptäcka och utforska nytt.

Jag ska alltså hänga på en husvägg i en eeeeevighet.

Hyrkärra, brädor och färg. Två veckors konstant målande instängd i ett garage med presenning för. Regn. Hetta. Om vartannat.

Den massiva, monsterhöga 25-kilo-per-del-ställningen hämtas. Där gick en dag. Regn. Hetta. Storm. Bortblåst partytält över sticksåg och geringssåg, söndersliten presenning. Bara att börja om.

Jag blir besatt av väder. Kollar appen varje timme och förstår hur det är att vara bonde. Eller seglare.

Bygga ställning, tänka, riva ställning, bygga upp igen, tänka, riva igen. Hitta överraskningar i form av dåliga bräder, fönsterfoder som inte sitter fast, avflagnad färg på vindskivsplåten. Och tre fågelbon.

Utmanat höjdrädsla på stegar, spikat till mig blåsor på händerna. Och tänkt igen. Hela tiden på nästa steg, nästa lösning.

Till slut har jag gjort det så länge att sommarens slövarma barfotamornar ersatts av fallfrukt och klassblöt daggruta på bilen som gör att jag inte ser när jag ska backa ut för att köpa ytterligare en färgburk.

I samma takt som väderappen blivit min bäste vän har drömmarna om franska caféer och cykelturer mellan vingårdar bleknat. Och lämnat mig med en överraskande tillfredsställelse av att måla mitt hus. Att se det lilla bajsbruna pepparkakshuset förvandlas till en skönt Djurgårdsgrön drömvilla.

För det var som att huset växte för varje penseldrag. Som att det sträckte på sig och girigt sög åt sig av den nya färgen och blommade ut.

Jag börjar bygga ställningar till vindruvorna, grönsakerna och tar in fång av grenar och blommor i huset. Och kokar chutney och lagar mat från odlingarna.

Och helt plötsligt, utan att veta hur, förstår jag Ernst. Jag börjar prata som Ernst, bete mig som Ernst och jag tittar mig i spegeln för att se efter att jag inte blivit Ernst.

Det har jag inte. Jag är barfota och tillfreds på en enda plats under flera veckor.

Men till hösten. Då du Frankrike!

Det här året fattades ett annat beslut. Reskassan skulle stanna hemma. Bokstavligt talat i huset. Och bli ny panel, ny färg och massor av arbete.

Sommaren kommer kännas som en evighet. Tänkte jag.

Jag som längtat efter fransk luft under vingarna, brittiskt pubhäng, umgänge med den stora brorfamiljen i Ålands skärgård. Vandra, cykla, paddla, upptäcka och utforska nytt.

Jag ska alltså hänga på en husvägg i en eeeeevighet.

Hyrkärra, brädor och färg. Två veckors konstant målande instängd i ett garage med presenning för. Regn. Hetta. Om vartannat.

Den massiva, monsterhöga 25-kilo-per-del-ställningen hämtas. Där gick en dag. Regn. Hetta. Storm. Bortblåst partytält över sticksåg och geringssåg, söndersliten presenning. Bara att börja om.

Jag blir besatt av väder. Kollar appen varje timme och förstår hur det är att vara bonde. Eller seglare.

Bygga ställning, tänka, riva ställning, bygga upp igen, tänka, riva igen. Hitta överraskningar i form av dåliga bräder, fönsterfoder som inte sitter fast, avflagnad färg på vindskivsplåten. Och tre fågelbon.

Utmanat höjdrädsla på stegar, spikat till mig blåsor på händerna. Och tänkt igen. Hela tiden på nästa steg, nästa lösning.

Till slut har jag gjort det så länge att sommarens slövarma barfotamornar ersatts av fallfrukt och klassblöt daggruta på bilen som gör att jag inte ser när jag ska backa ut för att köpa ytterligare en färgburk.

I samma takt som väderappen blivit min bäste vän har drömmarna om franska caféer och cykelturer mellan vingårdar bleknat. Och lämnat mig med en överraskande tillfredsställelse av att måla mitt hus. Att se det lilla bajsbruna pepparkakshuset förvandlas till en skönt Djurgårdsgrön drömvilla.

För det var som att huset växte för varje penseldrag. Som att det sträckte på sig och girigt sög åt sig av den nya färgen och blommade ut.

Jag börjar bygga ställningar till vindruvorna, grönsakerna och tar in fång av grenar och blommor i huset. Och kokar chutney och lagar mat från odlingarna.

Och helt plötsligt, utan att veta hur, förstår jag Ernst. Jag börjar prata som Ernst, bete mig som Ernst och jag tittar mig i spegeln för att se efter att jag inte blivit Ernst.

Det har jag inte. Jag är barfota och tillfreds på en enda plats under flera veckor.

Men till hösten. Då du Frankrike!