2016-01-30 06:00

2016-01-30 06:00

Trygghetsjunkien

KRÖNIKA

Det finns spänningssökare, och så finns det trygghetsjunkies.

Och visst, en bred gråzon däremellan, med människor som har båda sidor i sin personlighet. Jag kan beundra och respektera de modiga äventyrare och våghalsar som törs kasta sig ut i faran. Jag är verkligen ett stort fan av ambulanspersonal och andra som förmår arbeta snabbt och rådigt i krissituationer. Men blir riktigt arg på onödigt och dumdristigt beteende, som varken värdesätter sitt eget eller andras liv.

Själv har jag varit en tant sedan jag var femton. Jag har aldrig längtat efter spänning. Även om jag under ungdomen försökte mig på alla de där sakerna man skulle göra som ung; jobba utomlands, planka in på festivaler et cetera. I smyg läste jag Hemmets journal. Ofta gömde jag dem i någon coolare tidning när jag åkte tåg, så att ingen skulle se att jag satt och läste kakrecept och virkbeskrivningar av trevliga sjalar med rosor på.

Min sambo gillar våldsamma filmer. Det gör inte jag. Turligt nog accepterar vi varandras smak. Jag sitter i köket och kollar på något lugnt och tryggt, medan han tittar på splatterfilmer i vardagsrummet. Och då och då hittar vi något vi båda gillar, vilket förstås är trevligt. Och så umgås vi förstås, utan att tv:n är på.

Så medan han tittar på zombieslakt i rummet intill, eller biljakter och allehanda bestialiska mord och pang-pang, sitter jag hellre i min trygga bubbla, i ett kök som andas lantligt puttenuttigt 30-tal, och ser på något som själen blir lugn av. Jag menar, det är ju så mycket hemskheter därute i verkliga livet nu ändå. Bara man tittar på nyheterna eller öppnar en tidning, så översköljs man av svarta rubriker, saker som bygger upp rädsla och oro, skapar ännu mer främlingsfientlighet och ökar avståndet mellan vi och dom. Får framtiden att te sig skrämmande och hotfull.

Jag söker mig, likt mina tant-tulpaner på köksbordet söker sig mot ljuset, mot vänlighet, trygghet och stabilitet i en orolig tid.

Kan man då bli annat än lycklig, av ett program som Vänligen Lars Lerin? Där (med)mänsklighet, sårbarhet, skörhet och styrkor ryms. Med samtal om livet, vad som gör oss till människor. Att det inte alltid är så lätt det där, att vara människa. Men att man kan vara stark och skör samtidigt. Och jag känner, att jag också vill bli kompis med Lars! Bjuda honom på kaffe i blommiga koppar i mitt trygga kök, och samtala om högt och lågt. Kanske måla något. Så Lars, om du läser detta, se denna krönika som en (om än kanske lite konstig) invit! Mitt kök har alltid en ledig stol för dig.

Och visst, en bred gråzon däremellan, med människor som har båda sidor i sin personlighet. Jag kan beundra och respektera de modiga äventyrare och våghalsar som törs kasta sig ut i faran. Jag är verkligen ett stort fan av ambulanspersonal och andra som förmår arbeta snabbt och rådigt i krissituationer. Men blir riktigt arg på onödigt och dumdristigt beteende, som varken värdesätter sitt eget eller andras liv.

Själv har jag varit en tant sedan jag var femton. Jag har aldrig längtat efter spänning. Även om jag under ungdomen försökte mig på alla de där sakerna man skulle göra som ung; jobba utomlands, planka in på festivaler et cetera. I smyg läste jag Hemmets journal. Ofta gömde jag dem i någon coolare tidning när jag åkte tåg, så att ingen skulle se att jag satt och läste kakrecept och virkbeskrivningar av trevliga sjalar med rosor på.

Min sambo gillar våldsamma filmer. Det gör inte jag. Turligt nog accepterar vi varandras smak. Jag sitter i köket och kollar på något lugnt och tryggt, medan han tittar på splatterfilmer i vardagsrummet. Och då och då hittar vi något vi båda gillar, vilket förstås är trevligt. Och så umgås vi förstås, utan att tv:n är på.

Så medan han tittar på zombieslakt i rummet intill, eller biljakter och allehanda bestialiska mord och pang-pang, sitter jag hellre i min trygga bubbla, i ett kök som andas lantligt puttenuttigt 30-tal, och ser på något som själen blir lugn av. Jag menar, det är ju så mycket hemskheter därute i verkliga livet nu ändå. Bara man tittar på nyheterna eller öppnar en tidning, så översköljs man av svarta rubriker, saker som bygger upp rädsla och oro, skapar ännu mer främlingsfientlighet och ökar avståndet mellan vi och dom. Får framtiden att te sig skrämmande och hotfull.

Jag söker mig, likt mina tant-tulpaner på köksbordet söker sig mot ljuset, mot vänlighet, trygghet och stabilitet i en orolig tid.

Kan man då bli annat än lycklig, av ett program som Vänligen Lars Lerin? Där (med)mänsklighet, sårbarhet, skörhet och styrkor ryms. Med samtal om livet, vad som gör oss till människor. Att det inte alltid är så lätt det där, att vara människa. Men att man kan vara stark och skör samtidigt. Och jag känner, att jag också vill bli kompis med Lars! Bjuda honom på kaffe i blommiga koppar i mitt trygga kök, och samtala om högt och lågt. Kanske måla något. Så Lars, om du läser detta, se denna krönika som en (om än kanske lite konstig) invit! Mitt kök har alltid en ledig stol för dig.

  • Malin Biller