2016-01-09 06:00

2016-01-09 06:00

Sophanteringens förlovade land?

LÖRDAGSATANKAR: Catarina Forsberg

Jag har just kommit tillbaka till Karlskoga efter att ha firat mellandagar och nyår i vår lilla by Guardavalle Superiore i södraste Italien.
Jag älskar – nästan – varje sekund vi är där.

Men jag måste erkänna att denna gång var det betydligt svalare än jag hade drömt om – framför allt inomhus Fast om man kan sitta ute och äta frukost och dricka kaffe i januari ska man väl inte klaga bara för att man var tvungen att ha en kofta på sig? Eller?

Jag har fortfarande inte tagit tag i detta med italienskan, och ibland är det väldigt frustrerande att inte begripa vad de säger och inte för sitt liv kunna förstå hur de tänker. (Men min lilla gröna anteckningsbok blir allt mer fullklottrad och en vacker dag ska jag hitta någon som vill lära mig detta språk på allvar.)

Men en liten bit i taget erövrar vi den italienska vardagen.

För mig var det stora steget denna gång att köra bil.

Jag är en osäker bilförare även i mina bästa stunder, så ni kan förstå att det var många fjärilar som fladdrade runt när jag satte mig bakom ratten på den lilla Fiaten för att ta mig de åtta kilometrarna ner till Marinan...

Men det gick över förväntan.

Tricket för mig var att helt enkelt att låta italienarna sköta tutandet och omkörandet och själv hålla en hastighet jag kände mig bekväm med. Och att acceptera att hur fort jag än kör så är det alltid för långsamt för åtminstone en italienare med Audi eller BMW. Jag intalar mig själv att de säkert har något jätteviktigt som de har jättebråttom till.

Men varför de måste köra om just i en helstreckad högerkurva för att sedan parkera på övergångsstället i närmaste korsning övergår än så länge mitt förstånd.

Något annat som jag bara inte begriper är sophanteringen.

När vi kom ner de första gångerna stod det helt enkelt gigantiska soptunnor där man slängde sin soppåse när man gick förbi. Och det som inte fick plats i den slängde man bredvid eller i närmaste dike eller där man hade lust... Det är i alla fall så det såg ut.

För något år sedan infördes dock källsortering.

Man inhandlar påsar i olika färger och sorterar enligt konstens alla regler. Ställer ut matavfall på måndag, onsdag, torsdag och lördag, plastflaskor varje dag, glasflaskor på onsdagar och ... ja, ni fattar.

Påsarna ställer man utanför dörren och så kommer sopgubbarna och hämtar dem.

Det smarta med detta är – enligt mig – att man inte betalar för mer än man verkligen slänger.

Det inte fullt så smarta är att det fortfarande står överfulla, gigantiska soptunnor lite överallt – till och med inne i städerna – och att det fortfarande ser ut som en soptipp på sina ställen i den annars så bedövande vackra kalabriska naturen...

Och hittills har ingen kunnat förklara för mig varför man slänger gammalt skräp och skit omkring sig när man har en så fantastisk natur och så pittoreska små byar och städer att ta hand om.

Huruvida detta är språkförbistring eller om italienarna helt enkelt inte tänkt igenom sitt förhållande till sopor låter jag vara osagt...

Men jag måste erkänna att denna gång var det betydligt svalare än jag hade drömt om – framför allt inomhus Fast om man kan sitta ute och äta frukost och dricka kaffe i januari ska man väl inte klaga bara för att man var tvungen att ha en kofta på sig? Eller?

Jag har fortfarande inte tagit tag i detta med italienskan, och ibland är det väldigt frustrerande att inte begripa vad de säger och inte för sitt liv kunna förstå hur de tänker. (Men min lilla gröna anteckningsbok blir allt mer fullklottrad och en vacker dag ska jag hitta någon som vill lära mig detta språk på allvar.)

Men en liten bit i taget erövrar vi den italienska vardagen.

För mig var det stora steget denna gång att köra bil.

Jag är en osäker bilförare även i mina bästa stunder, så ni kan förstå att det var många fjärilar som fladdrade runt när jag satte mig bakom ratten på den lilla Fiaten för att ta mig de åtta kilometrarna ner till Marinan...

Men det gick över förväntan.

Tricket för mig var att helt enkelt att låta italienarna sköta tutandet och omkörandet och själv hålla en hastighet jag kände mig bekväm med. Och att acceptera att hur fort jag än kör så är det alltid för långsamt för åtminstone en italienare med Audi eller BMW. Jag intalar mig själv att de säkert har något jätteviktigt som de har jättebråttom till.

Men varför de måste köra om just i en helstreckad högerkurva för att sedan parkera på övergångsstället i närmaste korsning övergår än så länge mitt förstånd.

Något annat som jag bara inte begriper är sophanteringen.

När vi kom ner de första gångerna stod det helt enkelt gigantiska soptunnor där man slängde sin soppåse när man gick förbi. Och det som inte fick plats i den slängde man bredvid eller i närmaste dike eller där man hade lust... Det är i alla fall så det såg ut.

För något år sedan infördes dock källsortering.

Man inhandlar påsar i olika färger och sorterar enligt konstens alla regler. Ställer ut matavfall på måndag, onsdag, torsdag och lördag, plastflaskor varje dag, glasflaskor på onsdagar och ... ja, ni fattar.

Påsarna ställer man utanför dörren och så kommer sopgubbarna och hämtar dem.

Det smarta med detta är – enligt mig – att man inte betalar för mer än man verkligen slänger.

Det inte fullt så smarta är att det fortfarande står överfulla, gigantiska soptunnor lite överallt – till och med inne i städerna – och att det fortfarande ser ut som en soptipp på sina ställen i den annars så bedövande vackra kalabriska naturen...

Och hittills har ingen kunnat förklara för mig varför man slänger gammalt skräp och skit omkring sig när man har en så fantastisk natur och så pittoreska små byar och städer att ta hand om.

Huruvida detta är språkförbistring eller om italienarna helt enkelt inte tänkt igenom sitt förhållande till sopor låter jag vara osagt...