2016-01-08 06:00

2016-01-08 06:00

Tvången var nära att bli min död

KRÖNIKA

Jag ligger i fosterställning på köksgolvet och skakar och gråter om vartannat. En av köksknivarna ligger intill mig. Stirrar på mig.

Någon gång i åttan på högstadiet gick mitt pluggande överstyr.

Min besatthet av att memorera samtliga ord i mina skolböcker (för att få MVG++ på allt) innebar intensiva pluggritualer och scheman i minutiös detalj.

Planeringen, som var en del av min strävan efter perfektion, upptog mer och mer tid.

I stället för att ha allt på papper eller i kalendern började planeringen äga rum i mitt huvud. Detta blev startskottet till en oändlig spiral av tankeritualer och diagnosen jag senare fick: obsessive compulsive disorder.

Samtidigt blev jag manisk över prylar och tillhörigheter. Utöver att rabbla upp scheman hade jag en nitisk ”prylkoll” i mitt rum. Kollen gick i stort sett ut på att dubbelkolla så att alla mina prylar låg där de skulle.

Denna rutin, som blev ett måste i många år, kunde pågå i timtals och fick mina fingrar att klia.

Jag kunde låsa in mig i mitt rum en hel helg för att hänge mig åt tvångstankar och plågsamma tankeritualer.

Mina tvångstankar nådde kulmen första året på gymnasiet.

Mina tvångstankar förvärrades, och min psykiska hälsa likaså.

Jag försummade min familj, mina vänner och mitt välmående. Till slut orkade jag inte längre. Mina tvångstankar hade tagit över min hjärna; jag visste inte hur jag skulle orka fortsätta leva.

Jag var bara ett skal – utan något liv, utan någon kraft.

Till slut gick det så långt att jag funderade på att ta mitt liv. Hemma. I köket.

Lyckligtvis gick det aldrig så långt, utan jag insåg att jag behövde hjälp. BUP kontaktades och mina problem togs på allvar.

Vad jag inte visste då var att samtalet till BUP räddade mitt liv. Mina fantastiska psykologer, KBT-behandlingen jag fick, och min egna styrka bidrog till ett snabbt tillfrisknande och en nystart. Och för det är jag evigt tacksam.

Att skriva dessa ord och blotta mitt mörka förflutna är hemskt läskigt. Särskilt i ett samhälle där ämnet är tabubelagt och där det är skamligt att prata om hur man egentligen mår.

Ännu läskigare är faktumet att drygt 1500 svenskar begår självmord varje år och att samhället bara ser på när det händer.

Alltför lite resurser läggs på suicidpreventivt arbete, eller att minska psykisk ohälsa överlag. Föreningar som Suicide Zero gör sitt yttersta för att radikalt minska antalet självmord i Sverige.

En vacker dag hoppas jag att nollvisionen förverkligas. Att våga berätta om sina erfarenheter och sin kamp, utan minsta tillstymmelse till skam, tror jag är ett litet steg på vägen.

Jag har varit till helvetet och tillbaka. Min största önskan är att ingen annan ska hamna där. Med kunskap och öppenhet kan vi rädda liv – det absolut dyrbaraste som finns.

Någon gång i åttan på högstadiet gick mitt pluggande överstyr.

Min besatthet av att memorera samtliga ord i mina skolböcker (för att få MVG++ på allt) innebar intensiva pluggritualer och scheman i minutiös detalj.

Planeringen, som var en del av min strävan efter perfektion, upptog mer och mer tid.

I stället för att ha allt på papper eller i kalendern började planeringen äga rum i mitt huvud. Detta blev startskottet till en oändlig spiral av tankeritualer och diagnosen jag senare fick: obsessive compulsive disorder.

Samtidigt blev jag manisk över prylar och tillhörigheter. Utöver att rabbla upp scheman hade jag en nitisk ”prylkoll” i mitt rum. Kollen gick i stort sett ut på att dubbelkolla så att alla mina prylar låg där de skulle.

Denna rutin, som blev ett måste i många år, kunde pågå i timtals och fick mina fingrar att klia.

Jag kunde låsa in mig i mitt rum en hel helg för att hänge mig åt tvångstankar och plågsamma tankeritualer.

Mina tvångstankar nådde kulmen första året på gymnasiet.

Mina tvångstankar förvärrades, och min psykiska hälsa likaså.

Jag försummade min familj, mina vänner och mitt välmående. Till slut orkade jag inte längre. Mina tvångstankar hade tagit över min hjärna; jag visste inte hur jag skulle orka fortsätta leva.

Jag var bara ett skal – utan något liv, utan någon kraft.

Till slut gick det så långt att jag funderade på att ta mitt liv. Hemma. I köket.

Lyckligtvis gick det aldrig så långt, utan jag insåg att jag behövde hjälp. BUP kontaktades och mina problem togs på allvar.

Vad jag inte visste då var att samtalet till BUP räddade mitt liv. Mina fantastiska psykologer, KBT-behandlingen jag fick, och min egna styrka bidrog till ett snabbt tillfrisknande och en nystart. Och för det är jag evigt tacksam.

Att skriva dessa ord och blotta mitt mörka förflutna är hemskt läskigt. Särskilt i ett samhälle där ämnet är tabubelagt och där det är skamligt att prata om hur man egentligen mår.

Ännu läskigare är faktumet att drygt 1500 svenskar begår självmord varje år och att samhället bara ser på när det händer.

Alltför lite resurser läggs på suicidpreventivt arbete, eller att minska psykisk ohälsa överlag. Föreningar som Suicide Zero gör sitt yttersta för att radikalt minska antalet självmord i Sverige.

En vacker dag hoppas jag att nollvisionen förverkligas. Att våga berätta om sina erfarenheter och sin kamp, utan minsta tillstymmelse till skam, tror jag är ett litet steg på vägen.

Jag har varit till helvetet och tillbaka. Min största önskan är att ingen annan ska hamna där. Med kunskap och öppenhet kan vi rädda liv – det absolut dyrbaraste som finns.

  • Sofia Bergström