2017-02-11 06:00

2017-02-11 06:00

Ålderskriser och lagerkransar

KRÖNIKA

Jag var på födelsedagskalas nyligen hos en familj som jag beundrar. De är inga märkvärdiga figurer, tvärtom är de mer avslappnade än de flesta. För mig utgör de sinnebilden av stort hjärta, hårt arbete. Kvinnan är läkare, mannen domare. Hängivna, kunniga och kärleksfulla personligheter.

Ibland bakar de med barnen i ottan på helgerna, får tonåringarna att cykla ut med färskt frukostbröd till kvarterets grannar och ger förtjänsten till välgörande ändamål.

De är aktiva och gör gott utan att basunera ut det i sociala medier. De jagar inte efter bekräftelse eller medaljer.

Den där familjen älskar att träna och hade redan varit på mitt nya favoritställe Las Playitas på Fuerteventura två gånger. Triatletens paradis, konstaterade vi. Triathlon verkar locka många i åldersspannet 35–45 år. Att ålderskris kan vara en utlösande faktor var vi överens om. Fast vad spelar bakgrunden för roll om folk hittar sin grej och mår bättre? Jag fascineras av besattheten, vinnarinstinkten och träningsviljan hos en tvättäkta triatlet.

Före avresan till vulkanön plåtade jag en brand och lovade räddningschefen att ta en paraplydrink för honom. Där gick jag bet. Jag såg knappt en människa dricka alkohol under hela vistelsen. Tidigt varje morgon hälsades solen och därefter avlöste träningspassen varandra. Jag lade störst krut på yoga, fitnesscross, bootcamp, styrketräning och bergsvandring.

Mina böcker var ett ypperligt sällskap vid poolen, på restaurangerna och i sängen – rekommenderas för ensamresenären. Och hörlurar. Hela området var knäpptyst vid niotiden. Då sov alla som stockar.

Människor som förvaltar det de har, litet eller stort, efter bästa förmåga förtjänar en lagerkrans i min bok. Fast om allt verkar för perfekt skrapar jag gärna lite på ytan. ”There’s a crack in everything, that's how the light gets in” (Leonard Cohen).

Ibland bakar de med barnen i ottan på helgerna, får tonåringarna att cykla ut med färskt frukostbröd till kvarterets grannar och ger förtjänsten till välgörande ändamål.

De är aktiva och gör gott utan att basunera ut det i sociala medier. De jagar inte efter bekräftelse eller medaljer.

Den där familjen älskar att träna och hade redan varit på mitt nya favoritställe Las Playitas på Fuerteventura två gånger. Triatletens paradis, konstaterade vi. Triathlon verkar locka många i åldersspannet 35–45 år. Att ålderskris kan vara en utlösande faktor var vi överens om. Fast vad spelar bakgrunden för roll om folk hittar sin grej och mår bättre? Jag fascineras av besattheten, vinnarinstinkten och träningsviljan hos en tvättäkta triatlet.

Före avresan till vulkanön plåtade jag en brand och lovade räddningschefen att ta en paraplydrink för honom. Där gick jag bet. Jag såg knappt en människa dricka alkohol under hela vistelsen. Tidigt varje morgon hälsades solen och därefter avlöste träningspassen varandra. Jag lade störst krut på yoga, fitnesscross, bootcamp, styrketräning och bergsvandring.

Mina böcker var ett ypperligt sällskap vid poolen, på restaurangerna och i sängen – rekommenderas för ensamresenären. Och hörlurar. Hela området var knäpptyst vid niotiden. Då sov alla som stockar.

Människor som förvaltar det de har, litet eller stort, efter bästa förmåga förtjänar en lagerkrans i min bok. Fast om allt verkar för perfekt skrapar jag gärna lite på ytan. ”There’s a crack in everything, that's how the light gets in” (Leonard Cohen).

  • ÅSA ENELJUNG