2016-09-24 06:00

2016-09-24 06:00

Bankrånaren som blev besatt av tennis

KRÖNIKA: ÅSA ENELJUNG

En av Sveriges värsta bankrånare genom tiderna kan bli räddaren i nöden när det kniper.

Vi möttes av en slump.

Jag och en vän hade lyckats med konststycket att få våra ytterkläder inlåsta på ett kontor. Dumt gjort och preskriberat vid det här laget.

Snö föll över Stockholm den kvällen. Jag lyckades via lite detektivarbete få fatt på mannen med nycklarna till fastigheten. Han hette Anders Magnusson och visade sig vara vänligheten själv.

Den befriade vinterkappan åkte på och jag erbjöds skjuts.

Att gentlemannen bakom ratten hade lurat döden tio gånger under sina våldsamma år som tungt kriminell visste jag inte då.

Vi möttes igen eftersom vi höll till i samma lokaler. Han berättade om sitt tidigare dubbelliv. På ytan en hängiven idrottskille med SM-guld på meritlistan.

Men under en träning kunde lagkamraterna förvånat se honom missa rugbybollen helt: ”Jag stod och tänkte på de 3,2 miljonerna i kassaskåpet som jag just hade misslyckats att spränga.”

Kriminalitet, missbruk, fängelse – proffskarriären uteblev.

”Egentligen var hela landslagsgrejen en revansch för att jag hade blivit dumpad av en tjej.”

Hans bakgrund i Stockholms undre värld påminner om Jens Lapidus Snabba cash. Samtidigt är han som vilken medelsvensson som helst. En sådan som nyper sig i fläsket och förbannar att övervikten så lätt smyger sig på med åren.

Han deltog i tävlingen PT-kampen för att gå ner i vikt. Personlig tränare, stenålderskost och hård träning – kilona rasade snabbt, musklerna växte. Ett år senare kom bakslaget. Nio kilos övervikt, igen.

”Man kan forcera fram ett kortsiktigt mål, men det ger ingen bestående förändring.”

I dag mår han som en prins och håller idealvikten utan ansträngning. Hur det gick till? Han hittade tillbaka till träningsglädjen. Den lustfyllda känsla han upplevt som 13-åring, när han kunde spela innebandy i timmar, återerövrades. På tennisplanen.

”Jag har alltid varit väldigt prestationsinriktad. Det har varit svårt att springa utan att titta på klockan. Men för tre år sedan började jag spela tennis. Nu jobbar jag i mån av tid för att jag måste spela tennis, fastän jag får stryk. Det är så jäkla kul!”.

”Gorbyrånaren” liknar sig själv vid en Formel 1-bil som vägrar att strypa sin inre motor. Actionfyllda biljakter saknar han inte – nu kör han ett helt annat race. Inte ett blåljus hade reagerat på vår bilfärd genom decembernatten.

Tack vare honom hann jag ändå, i sista sekund, med bussen hem till Värmland.

Vi möttes av en slump.

Jag och en vän hade lyckats med konststycket att få våra ytterkläder inlåsta på ett kontor. Dumt gjort och preskriberat vid det här laget.

Snö föll över Stockholm den kvällen. Jag lyckades via lite detektivarbete få fatt på mannen med nycklarna till fastigheten. Han hette Anders Magnusson och visade sig vara vänligheten själv.

Den befriade vinterkappan åkte på och jag erbjöds skjuts.

Att gentlemannen bakom ratten hade lurat döden tio gånger under sina våldsamma år som tungt kriminell visste jag inte då.

Vi möttes igen eftersom vi höll till i samma lokaler. Han berättade om sitt tidigare dubbelliv. På ytan en hängiven idrottskille med SM-guld på meritlistan.

Men under en träning kunde lagkamraterna förvånat se honom missa rugbybollen helt: ”Jag stod och tänkte på de 3,2 miljonerna i kassaskåpet som jag just hade misslyckats att spränga.”

Kriminalitet, missbruk, fängelse – proffskarriären uteblev.

”Egentligen var hela landslagsgrejen en revansch för att jag hade blivit dumpad av en tjej.”

Hans bakgrund i Stockholms undre värld påminner om Jens Lapidus Snabba cash. Samtidigt är han som vilken medelsvensson som helst. En sådan som nyper sig i fläsket och förbannar att övervikten så lätt smyger sig på med åren.

Han deltog i tävlingen PT-kampen för att gå ner i vikt. Personlig tränare, stenålderskost och hård träning – kilona rasade snabbt, musklerna växte. Ett år senare kom bakslaget. Nio kilos övervikt, igen.

”Man kan forcera fram ett kortsiktigt mål, men det ger ingen bestående förändring.”

I dag mår han som en prins och håller idealvikten utan ansträngning. Hur det gick till? Han hittade tillbaka till träningsglädjen. Den lustfyllda känsla han upplevt som 13-åring, när han kunde spela innebandy i timmar, återerövrades. På tennisplanen.

”Jag har alltid varit väldigt prestationsinriktad. Det har varit svårt att springa utan att titta på klockan. Men för tre år sedan började jag spela tennis. Nu jobbar jag i mån av tid för att jag måste spela tennis, fastän jag får stryk. Det är så jäkla kul!”.

”Gorbyrånaren” liknar sig själv vid en Formel 1-bil som vägrar att strypa sin inre motor. Actionfyllda biljakter saknar han inte – nu kör han ett helt annat race. Inte ett blåljus hade reagerat på vår bilfärd genom decembernatten.

Tack vare honom hann jag ändå, i sista sekund, med bussen hem till Värmland.