2015-12-19 06:00

2015-12-19 06:00

Inte så tokigt att vara tokig

KRÖNIKAN

Nu har jag klivit långt in i jämmerdalens vindlande labyrinter.
I en hittade jag utrymme för att än en gång skaffa mig en gubbvad.

I en annan hämtade jag hem en högst oönskad magsjuka.

Det är med andra ord jämna plågor så här års.

Så värst mycket piggare blir man inte av vädret. Plus åtta till julafton är inte direkt den vita jul jag längtar efter.

Nåväl, här gäller att gaska upp sig och hitta ljusglimtar.

Det finns trots allt väldigt många miljoner människor som har det värre här på klotet än en annan.

Mål och delmål är bra att ha för att komma bort från jämmerdalens plågor.

Efter en för mig tämligen lågträningsintensiv höst är det dags att speeda upp.

Tränas det bara tre gånger i veckan så har skamgränsen nåtts.

Allt stillasittande på jobbet tarvar rörelse på fritiden.

Det fina i kråksången är att ju oftare jag tränare, desto lättare är det för mig att komma i väg på ett pass.

Gubbvaduslingen bidrar med begränsningar i rörelseapparaten. Kuta är inte att tänka på.

Skidor däremot funkar alldeles utmärkt. Det finns förstås ett smärre problem även här: den totala avsaknaden av snö.

Lyckligtvis lever vi i ett högteknologiskt samhälle där mycket kan skapas på artificiell väg.

Som snö. Stillade min rörelseabstinens med drygt 20 varv på den konstgjorda snöslingan i Filipstad i tisdags. Tråkigt - icke då. Snarare roligare för varje varv.

Tokig? Ja, möjligen, men det underlättar i målet att komma i mer rörelse.

I en annan hämtade jag hem en högst oönskad magsjuka.

Det är med andra ord jämna plågor så här års.

Så värst mycket piggare blir man inte av vädret. Plus åtta till julafton är inte direkt den vita jul jag längtar efter.

Nåväl, här gäller att gaska upp sig och hitta ljusglimtar.

Det finns trots allt väldigt många miljoner människor som har det värre här på klotet än en annan.

Mål och delmål är bra att ha för att komma bort från jämmerdalens plågor.

Efter en för mig tämligen lågträningsintensiv höst är det dags att speeda upp.

Tränas det bara tre gånger i veckan så har skamgränsen nåtts.

Allt stillasittande på jobbet tarvar rörelse på fritiden.

Det fina i kråksången är att ju oftare jag tränare, desto lättare är det för mig att komma i väg på ett pass.

Gubbvaduslingen bidrar med begränsningar i rörelseapparaten. Kuta är inte att tänka på.

Skidor däremot funkar alldeles utmärkt. Det finns förstås ett smärre problem även här: den totala avsaknaden av snö.

Lyckligtvis lever vi i ett högteknologiskt samhälle där mycket kan skapas på artificiell väg.

Som snö. Stillade min rörelseabstinens med drygt 20 varv på den konstgjorda snöslingan i Filipstad i tisdags. Tråkigt - icke då. Snarare roligare för varje varv.

Tokig? Ja, möjligen, men det underlättar i målet att komma i mer rörelse.