2017-09-16 06:00

2017-09-16 06:00

En hyllning till hästen

KRÖNIKA: Victoria Österberg

När jag var tre år fick jag min första Shetlandsponny. En liten häst som inte bara hade en, utan flera djävular bakom sina små lurviga öron.

Inte för att jag minns så mycket från den tiden men sägen säger att den lilla ponnyn gillade att kasta små barn i bävernylonoverall i blåbärsriset, gärna så ofta tillfälle gavs. Men trägen vinner. Redan då var det hästen, eller i detta fall den lilla ponnyn, som gav mig viktiga lärdomar. Det fanns inga genvägar bara hårt arbete och kanske en del blåbärsris i håret.

När jag hade åldern inne var det dags att börja på ridskola. Där mötte jag en mängd olika individer och jag lärde mig att alla är olika, och att olikheter är bra! Kärleken till hästarna drev mig till ridskolan, där väntade helgarbete, ansvar och gott samarbete. Det var också där som jag förstod vikten av att känna passion för det man gör, för i ridsporten finns en hel del passion.

Efter ridskolan var det dags att bli medryttare för första gången, ett steg som skulle ta mig närmare min stora dröm om en egen häst. Jag fick möta utmaningar. Ledarskapet testades till max och känslan av att inte ens kunna få tag på sin häst i hagen gjorde mig både ledsen och arg. Men vi jobbade på och jag lärde mig vikten av ett gott ledarskap.

Ett par år senare var dagen där, dagen då jag skulle köpa min alldeles egna häst. Jag sparade pengar som en tok och lärde mig att hushålla med mina sparade slantar. Förutom att lära mig ekonomi tog min första egna häst mig igenom tonåren. Han höll mig i stallet på helgerna när kompisarna gjorde stan. Att han dessutom lyssnade på alla mina kärleksbekymmer och annat trassel som tonåren bjöd på gjorde att jag lärde mig vikten av att ha riktigt bra vänner. Många av de hästar jag mött genom åren har verkligen gjort mig till den jag är i dag.

Så jag vill bara säga tack! Tack för allt ni lärt mig och fortsätter lära mig, ni är helt klart de bästa livscoacherna jag kan ha!

Inte för att jag minns så mycket från den tiden men sägen säger att den lilla ponnyn gillade att kasta små barn i bävernylonoverall i blåbärsriset, gärna så ofta tillfälle gavs. Men trägen vinner. Redan då var det hästen, eller i detta fall den lilla ponnyn, som gav mig viktiga lärdomar. Det fanns inga genvägar bara hårt arbete och kanske en del blåbärsris i håret.

När jag hade åldern inne var det dags att börja på ridskola. Där mötte jag en mängd olika individer och jag lärde mig att alla är olika, och att olikheter är bra! Kärleken till hästarna drev mig till ridskolan, där väntade helgarbete, ansvar och gott samarbete. Det var också där som jag förstod vikten av att känna passion för det man gör, för i ridsporten finns en hel del passion.

Efter ridskolan var det dags att bli medryttare för första gången, ett steg som skulle ta mig närmare min stora dröm om en egen häst. Jag fick möta utmaningar. Ledarskapet testades till max och känslan av att inte ens kunna få tag på sin häst i hagen gjorde mig både ledsen och arg. Men vi jobbade på och jag lärde mig vikten av ett gott ledarskap.

Ett par år senare var dagen där, dagen då jag skulle köpa min alldeles egna häst. Jag sparade pengar som en tok och lärde mig att hushålla med mina sparade slantar. Förutom att lära mig ekonomi tog min första egna häst mig igenom tonåren. Han höll mig i stallet på helgerna när kompisarna gjorde stan. Att han dessutom lyssnade på alla mina kärleksbekymmer och annat trassel som tonåren bjöd på gjorde att jag lärde mig vikten av att ha riktigt bra vänner. Många av de hästar jag mött genom åren har verkligen gjort mig till den jag är i dag.

Så jag vill bara säga tack! Tack för allt ni lärt mig och fortsätter lära mig, ni är helt klart de bästa livscoacherna jag kan ha!