2017-01-07 06:00

2017-01-08 10:55

Rädsla – en åldersåkomma?

KRÖNIKA:

En av de yngre tjejerna i stallet dök, till min fasa, upp utan sadel under förra hoppträningen. VARFÖR? var min fråga. För att det är kul var hennes svar.

Framför mig såg jag krossade revben, hjärnskakning och nackfrakturer. Men det gick bra, och hon satt, till min stora förvåning, kvar hela passet.

Men så tänker jag tillbaka lite och minns att det fanns en period i mitt hästliv då jag ständigt envisades med att rida barbacka. Ja, det hände till och med att jag red barbacka i wct-byxor (!).

Konstigt nog fanns ingen rädsla för att jag skulle kunna göra mig illa, och heller inte samma smärta när jag väl föll. Inte minns jag att det då gjorde lika ont de gånger man trillade i backen, och inte kan jag heller komma ihåg att jag fick lika många blåmärken och svullnader som i dag.

Fyra exempel på hur min ridning har förändrats:

1. Då tävlade jag mot vänner i racegalopp över fält – nu är det samlad galopp som gäller över fält.

2. Då kunde jag slänga upp en kompis bakom mig på hästen och rida iväg i galopp. I dag skulle jag aldrig slänga upp någon bakom mig i sadeln!

3. Då tyckte jag att ju högre hinder desto roligare. I dag känner jag att runt en meter är alldeles lagom hinderhöjd.

4. Då hoppade jag upp på alla möjliga problemhästar. I dag tycker jag det är ganska bekvämt att rida min egen och undvika sådana som krånglar.

Detta handlar ju så klart inte bara om ridning. Just rädslan för att saker ska inträffa finns numer i alla möjliga vardagliga situationer: bostadskris, terrorattentat, att min hund ska bli biten av en annan hund, och bilister som inte följer trafikreglerna. Förra sommaren på Gröna Lund så upptäckte jag till min fasa att jag även fått höjdskräck uppe i slänggungan Eclipse. Aldrig tidigare har jag varit så rädd som när jag hängde där uppe i luften, i små tunna kedjor.

Tyvärr verkar åldrandet vara en riktig nitlott: Nu finns både rädsla för att saker kan hända och sedan smärta och krämpor de gånger de väl inträffar.

Så Gott nytt år alla: 2017 innebär ett år äldre och kanske en upptäckt av något mer du inte visste att du var rädd för.

Framför mig såg jag krossade revben, hjärnskakning och nackfrakturer. Men det gick bra, och hon satt, till min stora förvåning, kvar hela passet.

Men så tänker jag tillbaka lite och minns att det fanns en period i mitt hästliv då jag ständigt envisades med att rida barbacka. Ja, det hände till och med att jag red barbacka i wct-byxor (!).

Konstigt nog fanns ingen rädsla för att jag skulle kunna göra mig illa, och heller inte samma smärta när jag väl föll. Inte minns jag att det då gjorde lika ont de gånger man trillade i backen, och inte kan jag heller komma ihåg att jag fick lika många blåmärken och svullnader som i dag.

Fyra exempel på hur min ridning har förändrats:

1. Då tävlade jag mot vänner i racegalopp över fält – nu är det samlad galopp som gäller över fält.

2. Då kunde jag slänga upp en kompis bakom mig på hästen och rida iväg i galopp. I dag skulle jag aldrig slänga upp någon bakom mig i sadeln!

3. Då tyckte jag att ju högre hinder desto roligare. I dag känner jag att runt en meter är alldeles lagom hinderhöjd.

4. Då hoppade jag upp på alla möjliga problemhästar. I dag tycker jag det är ganska bekvämt att rida min egen och undvika sådana som krånglar.

Detta handlar ju så klart inte bara om ridning. Just rädslan för att saker ska inträffa finns numer i alla möjliga vardagliga situationer: bostadskris, terrorattentat, att min hund ska bli biten av en annan hund, och bilister som inte följer trafikreglerna. Förra sommaren på Gröna Lund så upptäckte jag till min fasa att jag även fått höjdskräck uppe i slänggungan Eclipse. Aldrig tidigare har jag varit så rädd som när jag hängde där uppe i luften, i små tunna kedjor.

Tyvärr verkar åldrandet vara en riktig nitlott: Nu finns både rädsla för att saker kan hända och sedan smärta och krämpor de gånger de väl inträffar.

Så Gott nytt år alla: 2017 innebär ett år äldre och kanske en upptäckt av något mer du inte visste att du var rädd för.

  • Jonna Säll