2016-10-15 06:00

2016-10-15 06:00

Nio av tio gånger har man tur

KRÖNIKA

Hon brukade vara med i stallet varje dag, var uppväxt med hästar och hade lärt sig att förhålla sig till dem. Hon hängde med på ridturer, var med i ridhuset under hoppträningar och låg hopkurad och värmde sig i täckeshögarna på stallgången för att troget vänta på att matte skulle bli klar med sysslorna.

Men en solig höstdag för ett par veckor sedan sprang hon med ner till hagarna, hamnade i vägen, och trampades olyckligt av en stor hästhov.

Hon var min stallkamrats lilla dvärgpudel, drygt ett år gammal, och hon överlevde inte. I stallet var hon kompis med både fyr- och tvåbenta – alltid med svansen glatt viftandes och humöret på topp.

Visst vet man att det kan hända, och att det går snabbt ibland. Men nio av tio gånger har man tur, och inget inträffar.

Jag har nästan alltid min hund lös i stallet. Visst går hon ibland farligt nära hästarna när hon hittar något intressant spår på backen. Ibland genar hon under magen på hästarna när de står parkerade på stallgången. Och jag medger att jag inte har 100 procent koll på henne alla gånger när jag står och mockar medan hon springer runt och busar. Ibland är det så farligt nära att jag håller andan, men hon hoppar smidigt undan, har koll på läget, och jag glömmer snabbt vad som kunde ha inträffat.

Min hund Coco väger 3,5 kilo, och hästen 600. Även om hästarna inte medvetet trampar på hundar, små barn eller annat i knähöjd eller lägre, så kan det hända. De kan bli rädda och hoppa till, eller förflytta sig lite för mycket åt ena eller andra hållet.

Sedan olyckan har stallrutinerna hos oss blivit bättre, vi slarvar nu mindre med säkerheten. Numer håller jag ett extra vakande öga på min Coco, även om det kräver lite mer tid och uppmärksamhet från mig i stallet.

En olycka kan alltid hända, men riskerna kan minimeras. Mycket handlar om att vara lite street smart och tänka efter före. Det kan göra skillnad mellan liv och död – och det är upp till oss att välja hur stor risk vi vill ta.

Hon brukade vara med i stallet varje dag, var uppväxt med hästar och hade lärt sig att förhålla sig till dem. Hon hängde med på ridturer, var med i ridhuset under hoppträningar och låg hopkurad och värmde sig i täckeshögarna på stallgången för att troget vänta på att matte skulle bli klar med sysslorna.

Men en solig höstdag för ett par veckor sedan sprang hon med ner till hagarna, hamnade i vägen, och trampades olyckligt av en stor hästhov.

Hon var min stallkamrats lilla dvärgpudel, drygt ett år gammal, och hon överlevde inte. I stallet var hon kompis med både fyr- och tvåbenta – alltid med svansen glatt viftandes och humöret på topp.

Visst vet man att det kan hända, och att det går snabbt ibland. Men nio av tio gånger har man tur, och inget inträffar.

Jag har nästan alltid min hund lös i stallet. Visst går hon ibland farligt nära hästarna när hon hittar något intressant spår på backen. Ibland genar hon under magen på hästarna när de står parkerade på stallgången. Och jag medger att jag inte har 100 procent koll på henne alla gånger när jag står och mockar medan hon springer runt och busar. Ibland är det så farligt nära att jag håller andan, men hon hoppar smidigt undan, har koll på läget, och jag glömmer snabbt vad som kunde ha inträffat.

Min hund Coco väger 3,5 kilo, och hästen 600. Även om hästarna inte medvetet trampar på hundar, små barn eller annat i knähöjd eller lägre, så kan det hända. De kan bli rädda och hoppa till, eller förflytta sig lite för mycket åt ena eller andra hållet.

Sedan olyckan har stallrutinerna hos oss blivit bättre, vi slarvar nu mindre med säkerheten. Numer håller jag ett extra vakande öga på min Coco, även om det kräver lite mer tid och uppmärksamhet från mig i stallet.

En olycka kan alltid hända, men riskerna kan minimeras. Mycket handlar om att vara lite street smart och tänka efter före. Det kan göra skillnad mellan liv och död – och det är upp till oss att välja hur stor risk vi vill ta.

  • Jonna Säll