2016-04-25 06:00

2016-04-28 22:13

HELG: Nu sätter vi målen – tillsammans

VICTORIA ÖSTERBERG

Förra året gjorde jag ett val, jag valde bort nästan allt vad tävling heter för att försöka hitta tillbaka till känslan. Hösten 2014 gjorde vi vår första tävling tillsammans. Min häst var fem år gammal och tillsammans tog vi oss an banan, utan krav och med ett enda mål – vi skulle ta oss runt. Att resultatet sedan blev över förväntan var en ren bonus. Men det var där, med rosetten fladdrande i vinden, som min ambitionsnivå skenade iväg. Jag hade väntat på den här dagen i fem år, jag hade trott på min häst ända sedan jag såg henne i hagen första gången, bara två veckor gammal. Äntligen fick jag det bekräftat att min häst var riktigt fin.

Jag glömde våra tidigare mål och satte nya, betydligt högre mål för kommande säsong. Våren 2015 var det dags igen och jag var redo att fortsätta hämta hem rosetter och höga poäng. Kanske skulle jag till och med kunna starta i högre klasser innan våren var slut. Höga ambitioner – som inte delades med min häst!

På vår andra tävling tillsammans fick vi varken höga poäng eller placeringar. Ingenting fungerade. Varken kommunikationen oss emellan eller gångarterna som skulle visas. Men det gav mig något – en tankeställare. Jag hade gått från en ambitionsnivå som delades med min häst till att sätta mål helt utifrån min egen ambition. Jag hade inte tagit hänsyn till att vi är två som ska prestera ihop. Efter den tävlingen ville jag inte tävla mer, i alla fall inte på väldigt länge.

Jag hängde läpp ett tag. Gör en realistisk plan och sätt målen efter den sa någon till mig. På de träningsbloggar jag läser var det något som återkom, träna med individen i fokus. Och nog har hon varit i fokus sedan dess. Uppbyggnadsträning, varvat med finlir på banan och en hel del egoboosting genom att uppmuntra och belöna så fort tillfälle har givits. För ett par veckor sedan var det dags att testa vingarna på banan igen. Den här gången med ett nytt mål, som vi båda delade. Äntligen, den härliga känslan var tillbaka!

Det tog lite längre tid än beräknat att komma dit vi är i dag, eller så hade vi helt enkelt räknat olika redan från början. En sak är säker, ambitioner är bra men se till att dela dem med hästen du sitter på.

Victoria Österberg

Förra året gjorde jag ett val, jag valde bort nästan allt vad tävling heter för att försöka hitta tillbaka till känslan. Hösten 2014 gjorde vi vår första tävling tillsammans. Min häst var fem år gammal och tillsammans tog vi oss an banan, utan krav och med ett enda mål – vi skulle ta oss runt. Att resultatet sedan blev över förväntan var en ren bonus. Men det var där, med rosetten fladdrande i vinden, som min ambitionsnivå skenade iväg. Jag hade väntat på den här dagen i fem år, jag hade trott på min häst ända sedan jag såg henne i hagen första gången, bara två veckor gammal. Äntligen fick jag det bekräftat att min häst var riktigt fin.

Jag glömde våra tidigare mål och satte nya, betydligt högre mål för kommande säsong. Våren 2015 var det dags igen och jag var redo att fortsätta hämta hem rosetter och höga poäng. Kanske skulle jag till och med kunna starta i högre klasser innan våren var slut. Höga ambitioner – som inte delades med min häst!

På vår andra tävling tillsammans fick vi varken höga poäng eller placeringar. Ingenting fungerade. Varken kommunikationen oss emellan eller gångarterna som skulle visas. Men det gav mig något – en tankeställare. Jag hade gått från en ambitionsnivå som delades med min häst till att sätta mål helt utifrån min egen ambition. Jag hade inte tagit hänsyn till att vi är två som ska prestera ihop. Efter den tävlingen ville jag inte tävla mer, i alla fall inte på väldigt länge.

Jag hängde läpp ett tag. Gör en realistisk plan och sätt målen efter den sa någon till mig. På de träningsbloggar jag läser var det något som återkom, träna med individen i fokus. Och nog har hon varit i fokus sedan dess. Uppbyggnadsträning, varvat med finlir på banan och en hel del egoboosting genom att uppmuntra och belöna så fort tillfälle har givits. För ett par veckor sedan var det dags att testa vingarna på banan igen. Den här gången med ett nytt mål, som vi båda delade. Äntligen, den härliga känslan var tillbaka!

Det tog lite längre tid än beräknat att komma dit vi är i dag, eller så hade vi helt enkelt räknat olika redan från början. En sak är säker, ambitioner är bra men se till att dela dem med hästen du sitter på.

Victoria Österberg

  • Victoria Österberg