2016-02-06 06:00

2016-02-06 06:00

Idioti eller segt virke?

JONNA SÄLL

Nyckelbenet av. Ett brutet ben. En krossad fot. Skadad ryggkota och otaliga hjärnskakningar.

Att besöka mitt stall är som att besöka ett gäng krigsveteraner. Eller i alla fall ishockeyspelare efter ett hårt slutspel. Alla har sina berättelser om hur det gått till: Jag kraschade in i hindret, Hästen föll över mig, Jag blev avkastad och sedan trampad på.

Visst kan ridsport ibland vara våldsamt. Allt som oftast handlar det om en kommunikationsmiss mellan häst och ryttare. Men det som jag fascineras mest över är hur ihärdiga ryttare är att ta sig upp i sadeln igen.

Jag har en kompis som fick sin häst över sig på uteritten, krossade foten, hoppade på ett ben flera kilometer hem till stallet. Och inte åkte hon in till sjukhuset förrän dagen därpå. Sjukvårdpersonalen häpnade över att hon inte kommit in tidigare när de fick se den söndertrasade foten. Och det är bara en av många historier.

Vi trycker i oss några Alvedon och sen hoppas vi att kroppen läker sig själv, ungefär som Bruce Willis i Die Hard-filmerna.

Ofta är det pliktkänslan som är för stark, man har inte tid att åka in till akuten: Jag måste ju ta hand om hästen.

Detta fick jag nyligen se exempel på. För några veckor sedan red jag kurs och befann mig i ridhuset när en vän kom nedspringande och sa att vi skulle vara beredda på att hästarna kunde blir rädda, en ambulanshelikopter var på väg till stallet.

En kvinna i medelåldern, som skulle leda ut hästarna till hagen, hade blivit översprungen av flera hästar och trampad i huvudet, på magen och på flera ställen på kroppen. Hästarna hade blivit rädda för vattenbadkaret i hagen och olyckan var ett faktum.

Kvinnan som hittades i hagen var vid medvetande men mörbultad, virrig och med stora smärtor som gjorde det svårt att andas. Hennes kommentar när hon blev hittad: ”Jag kan inte åka in till sjukhuset, jag måste släppa ut resten av hästarna.”

När helikoptern hade landat på ridbanan, hämtat henne och flugit iväg konstaterades att hon hade flera revben som gått helt av, ordentlig hjärnskakning och blödningar – och hon tänkte fortsätta släppa ut hästar.

Just det här att man tänker på hästen först är nog ett gemensamt drag hos ryttare. Nu till den viktigaste frågan: Är det ren idioti eller är vi bara av ovanligt segt virke?

Nyckelbenet av. Ett brutet ben. En krossad fot. Skadad ryggkota och otaliga hjärnskakningar.

Att besöka mitt stall är som att besöka ett gäng krigsveteraner. Eller i alla fall ishockeyspelare efter ett hårt slutspel. Alla har sina berättelser om hur det gått till: Jag kraschade in i hindret, Hästen föll över mig, Jag blev avkastad och sedan trampad på.

Visst kan ridsport ibland vara våldsamt. Allt som oftast handlar det om en kommunikationsmiss mellan häst och ryttare. Men det som jag fascineras mest över är hur ihärdiga ryttare är att ta sig upp i sadeln igen.

Jag har en kompis som fick sin häst över sig på uteritten, krossade foten, hoppade på ett ben flera kilometer hem till stallet. Och inte åkte hon in till sjukhuset förrän dagen därpå. Sjukvårdpersonalen häpnade över att hon inte kommit in tidigare när de fick se den söndertrasade foten. Och det är bara en av många historier.

Vi trycker i oss några Alvedon och sen hoppas vi att kroppen läker sig själv, ungefär som Bruce Willis i Die Hard-filmerna.

Ofta är det pliktkänslan som är för stark, man har inte tid att åka in till akuten: Jag måste ju ta hand om hästen.

Detta fick jag nyligen se exempel på. För några veckor sedan red jag kurs och befann mig i ridhuset när en vän kom nedspringande och sa att vi skulle vara beredda på att hästarna kunde blir rädda, en ambulanshelikopter var på väg till stallet.

En kvinna i medelåldern, som skulle leda ut hästarna till hagen, hade blivit översprungen av flera hästar och trampad i huvudet, på magen och på flera ställen på kroppen. Hästarna hade blivit rädda för vattenbadkaret i hagen och olyckan var ett faktum.

Kvinnan som hittades i hagen var vid medvetande men mörbultad, virrig och med stora smärtor som gjorde det svårt att andas. Hennes kommentar när hon blev hittad: ”Jag kan inte åka in till sjukhuset, jag måste släppa ut resten av hästarna.”

När helikoptern hade landat på ridbanan, hämtat henne och flugit iväg konstaterades att hon hade flera revben som gått helt av, ordentlig hjärnskakning och blödningar – och hon tänkte fortsätta släppa ut hästar.

Just det här att man tänker på hästen först är nog ett gemensamt drag hos ryttare. Nu till den viktigaste frågan: Är det ren idioti eller är vi bara av ovanligt segt virke?