;)
;)
;)
;)
;)
;)
;)
;){kind=small}
– Första året var det kaos, haha... I början kändes det som att vi famlade omkring. Men det blev bättre och bättre, och till slut superbra. Det är kul, men väldigt hektiskt under högsäsongen, säger Makhosandile Yafele.
Makhosandile, som kallas Makhosi av vännerna, föddes 1977 och växte upp i en kåkstad i Grahamstown i sydöstra Sydafrika. På den tiden styrdes landet av den rasistiska apartheidregimen.
– Jag var ung då och inte så politiskt medveten. Man såg bara att det var någonting som inte stämde, det fanns något annat vi kämpade för. Jag fick ofta höra ordet 'inkululeko', som betyder frihet på mitt språk xhosa. Folk sjöng frihetssånger på gatorna, samtidigt som det var mycket oroligheter. Det var poliskontroller och brutalitet, det hände att mina äldre bröder misshandlades, säger Makhosandile.
Hårt liv
Livet i kåkstaden var hårt, berättar han.– Vi hade inget rinnande vatten, det var inte ens asfalt på gatorna. Det var hur fattigt som helst. Pappa jobbade på en bensinstation och mamma var arbetslös och tog hand om oss barn.
I slutet av 1980-talet blev Makhosandile alltmer medveten om orättvisorna i landet.
– I skolan gick jag med i en studentorganisation, som kämpade mot orättvisor och för bättre utbildning. Samtidigt var man lite rädd för att vara alltför involverad, det fanns ofta folk som var med i organisationer för att kunna tjalla för polisen.
Till sist föll ändå apartheidregimen. 1994 hölls det första fria valet i Sydafrika, och ANC-ledaren Nelson Mandela blev president. Mandela hade fyra år tidigare frigivits, efter nästan 28 år i fängelse.
– Det var en av de magiska stunderna i Sydafrika. Hela nationen jublade, vi som inte var i Kapstaden satt framför tv:n för att se när Mandela kom ut. Jag längtade så mycket efter att få se hur han såg ut i verkligheten, tidigare hade jag bara sett tecknade bilder på honom. Han har haft väldigt stor betydelse för Sydafrika, så det var häftigt att se honom på tv, säger Makhosandile.
Men att få bukt med rasism och orättvisor skulle visa sig bli svårt.
– Har man vuxit upp i ett så konstigt samhälle med rasistiska tankar, då försvinner de inte direkt. De förändringar som har skett är både positiva och negativa. Folk har fått bostäder och rinnande vatten. Men arbetslösheten är stor och många är fattiga, samtidigt som Sydafrikas medelklass faktiskt växer och blir rikare.
Teaterbanan
För Makhosandile själv ljusnade framtiden under 1990-talet, när han halkade in på teaterbanan. Efter gymnasiet började han jobba som skådespelare 1997.– Min syster hade börjat tidigt med teater och uppmuntrade mig att prova också. Jag gick till en audition och det gick bra. Jag fick jobb, och upptäckte att jag var en teaterapa. Det blev en vändpunkt i mitt liv.
Efter en tid på scenen intresserade sig Makhosandile alltmer för dans. Därför sökte han och kom in på en dansutbildning, och började uppträda som dansare.
Det var också tack vare dansen han mötte kärleken, som så småningom skulle föra honom till Sverige. 1999 uppträdde han med en dansgrupp och i publiken satt Anki från Sunne, som gick på folkhögskola och var på besök i Sydafrika tillsammans med sina kurskamrater.
– De såg min grupp uppträda och ville prata med oss. Anki och jag pratade, och det kändes att det fanns en viss energi mellan oss. Sedan bjöd hon mig på middag, och sedan, ja... Vi såg att vi hade samma intressen och gillade samma musik. Intresset bara växte, säger Makhosandile.
De båda inledde ett förhållande, men några veckor senare var Anki tvungen att återvända till Sverige tillsammans med de andra eleverna.
– Då visste vi inte riktigt hur det skulle bli, men vi höll kontakt genom att skriva brev, mejla. Det tog ett år innan vi träffades nästa gång, då hon reste till Sydafrika igen.
Intressant
Därefter hälsade Makhosandile på Anki i Sunne. Att se Sverige för första gången var intressant, berättar han.– Det var vinter och mycket snö. Och det var väldigt tyst. Supertyst. Och kallt. Jag kommer ihåg att jag undrade 'hur ska jag kunna överleva här?' Samtidigt var det en massa nya intryck, med folk, mat och upplevelser. Jag fick smaka konstiga maträtter, som sill och gravad lax. Jag är en öppen människa, även om jag är tveksam provar jag gärna, och jag tyckte faktiskt att det smakade bra.
Senare bodde paret tillsammans i Sydafrika i ett år, när Anki läste på universitetet i Grahamstown.
– Under det året blev hon gravid, och vi flyttade hit till Sverige. Det är konstigt, jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle flytta till Sverige, jag hade mitt liv i Sydafrika. Men det var bättre för henne att vi flyttade.
Efter flytten föddes parets första barn. Men Makhosandile hade svårt att trivas i sitt nya hemland.
– Det var mycket att upptäcka, hur folk lever här och hur vissa saker funkar. Efter ett tag kände jag att det måste vara någonting mer, jag måste hitta mig själv här i Sverige. Det var svårt. Jag längtade efter kontakt med folk, men språket var en begränsning. Jag kunde inte uttrycka mina känslor eller vad jag ville säga. Vissa stunder var jag riktigt frustrerad och längtade hem. Jag saknade energin och den högljudda öppenheten i Sydafrika, här var det så tyst.
Men med tiden blev det bättre. Särskilt efter att Makhosandile började en kockutbildning i Karlstad.
– Jag träffade andra människor genom utbildningen och fick kompisar.
Språket var fortfarande ett problem. Ett tag var Makhosandile nära att hoppa av kockutbildningen, på grund av språket, men en lärare övertalade honom att fortsätta försöka.
– Jag fortsatte och det gick bra. Mitt ordförråd växte, språket blev bättre och bättre.
”Dansen livet”
Samtidigt ville han inte överge dansen helt. Direkt efter den årslånga kockutbildningen började han därför en danshandledarkurs på folkhögskolan i Kristinehamn.– Dansen är livet för mig, jag kände att jag inte kunde leva utan den.
En dag när Makhosandile kom hem från skolan berättade Anki att hon hade sett en annons från Sunne kommun om möjligheten att arrendera restaurangen på Tossebergsklätten. Anki ville satsa, men Makhosandile var skeptisk.
– Jag sade att 'jag är nyutbildad kock, jag har ingen erfarenhet. Hur ska jag kunna driva en restaurang?' Hon hade ingen erfarenhet heller, hon jobbade som personlig assistent. Men hon är en väldigt stark och bestämd kvinna, hon sade att allting är möjligt.
Uppträder du någonting som dansare nuförtiden?
– Ja, men inte så mycket. Det är något jag vill satsa mer på. Jag har visat upp afrikansk dans och trummor på skolor runtom i Värmland, och jag har uppträtt på en dansdag i Karlstad, men annars har det mer varit när vi har haft sällskap på restaurangen som vill ha ett helt underhållningspaket.
Vad tror du om framtiden för Sydafrika?
– Det är bäst att vara optimist. Jag hoppas att det ska gå bättre för Sydafrika, att de fattiga får det bättre. Men jag är lite rädd. Det verkar som att det viktigaste för politikerna har blivit att rå om sig själva och sin makt, jag hör till de sydafrikaner som har blivit besvikna på politikerna.
Funderar du någonsin på att återvända?
– Jag var i Sydafrika på besök i tre månader i våras. Det var häftigt att komma dit, det var första gången på flera år. Jag tror att vi kommer att flytta till Sydafrika någon gång. Eller bo på bägge ställena, med en bostad i Sydafrika och en i Sverige.
WEBB-TV: Dejefamilj svårt plågad av mygg
– 
