"Jag blev ganska överraskad av Quick"

Lennart Furufors harklar sig. Var ska vi börja? Med Yenon Levi? Eller med norska Therese?

Han dömde i bägge rättegångarna. Domarna har en given plats i de pärmar med utvalda mål han medverkat i under sin domarkarriär. De följde med när flyttlasset gick till Värmland 2001, då Furufors började på domstolen i Kristinehamn, sedermera Värmlands tingsrätt.

Det är lika bra att ta det i ordning, bestämmer vi när han tagit plats i domarstolen. Helst vill han inleda intervjun med en kaffekopp i rådhusets fikarum, men han har inget problem med fotografens önskemål om att ta det i en rättssal.

Seriemördare eller mytoman?

Thomas Quick blev under 90-talet känd som Sveriges värste seriemördare. Han var dömd till rättspsykiatrisk vård och satt på Säters sjukhus. Där erkände han mord efter mord, totalt ett 30-tal.

I dag är Quick – eller Sture Bergwall, hans födelsenamn som återtogs 2002 – mer omtalad som en mytoman. Och huvudperson i det som många kallar Sveriges största rättsskandal – ”Cirkus Quick”.

– I dag verkar det som att ingen tror att det var debatt kring Quick då. Men det var en väldig debatt och frågan om falska erkännanden var i högsta grad uppe för diskussion, säger Lennart Furufors.

Fullpackad rättssal

Under senvåren 1997 var Thomas Quick redan dömd för tre mord. Nu bemannades Hedemora tingsrätt till bristningsgränsen, av mediefolk, anhöriga och åhörare.

Nio år tidigare hade den 24-årige israelen Yenon Levi hittats död vid en skogsbilväg i Rörshyttan i Dalarna. Quick hade erkänt mordet.

– Jag minns att vi var lite oroade för hur det skulle fungera, vi hade ju tagit del av filmerna där Quick morrar och växlar mellan olika personligheter. ”Vad kommer att hända nu?” var tankarna.

– Men det flöt på väldigt bra. Jag blev ganska överraskad av Quick, att han var både verbal och gjorde ett intelligent intryck.

Enig rätt

En enig tingsrätt fällde Quick för mordet på Levi. Och lika enig var rätten ett år senare, när Quick dömdes för mordet på nioåriga Therese Johannesen, som försvann den 3 juli 1988 i Drammen i Norge. Hennes kropp hittades aldrig, men Quick hade erkänt. Och erkännanden ansågs hålla vid den rättsliga prövningen.

Rättegången hölls i Stockholms tingsrätts säkerhetssal och på grund av det omfattande målet var Hedemora tingsrätt förstärkt av en extra domare, en erfaren lagman.

På den tiden var det ganska få som tvivlade på Quicks skuld. I dag ser det annorlunda ut. Även om det fortfarande finns de som anser att Quick är skyldig till åtminstone några mord menar merparten att Quick blev ett offer i en rättsskandal, främst regisserad av den ansvariga åklagaren, en polisutredare, vårdare, advokater och psykologer.

Men att Quick fälldes – närmast på löpande band – mellan 1994 och 2001 var inte speciellt överraskande.

– För oss i rätten var det en speciell situation, minns Lennart Furufors.

– I vanliga fall har man en åklagare och en försvarare som drar åt olika håll. Här hade vi en person som erkände brott och dessutom var aktiv i rättegången. När alla drar åt samma håll får rättegången slagsida. Kraven på rätten ökar och vi ställde mycket frågor, mycket mer än normalt.

Har du något exempel?

– I Levifallet ifrågasatte vi varför inte den utpekade medgärningsmannen var kallad. Det gjorde vi ganska ingående, men det svar vi fick till slut var att han till skillnad från Quick inte var intresserad av att medverka i utredningen. Vi fick nöja oss med det.

Men var inte det något ni reagerade på, att det fanns en utpekad och namngiven medgärningsman som inte åtalats?

– Hela åtalet byggde på Quicks erkännande och medverkan i utredningen. Han var tydlig på att han inte tänkte agera åklagare för att få någon annan fälld.

Diskuterades det märkliga i det?

– Man får inte röja de rådslag rätten har bakom stängda dörrar så jag kan inte säga mer än att frågan var uppe med åklagare och advokat.

Vad var avgörande för att fälla Quick?

– Till att börja med vill jag klargöra att det är fel att säga att han bara är fälld på erkännanden. Däremot finns det inget som direkt binder honom till gärningarna: fingeravtryck, vittnesmål eller DNA. För att avgöra om hans erkännanden var riktiga fick vi jämföra hans uppgifter med vad man funnit, saker som bara en gärningsman känner till.

Omskrivna omständigheter fick man bortse från. Det som vägde tungt i Levifallet var Quicks precisa utpekande av fyndplatsen, dödsorsaken, beskrivningen av offrets kläder och packning och av mordvapnet, berättar domaren. Att det var frågan om en påk var känt i media. Men inte att den var barklös, men det kände Quick till.

Och i Theresemålet?

– Där fanns det mycket mer. Han hade extremt starka minnen från platsen där hon fördes bort, väldigt intressant var också att Quick berättade att hon hade eksem i armvecken. Det var inte ens känt för polisen, när uppgiften kontrollerades med mamman sa hon att hon hade glömt att berätta det.

Många frågetecken

Det var ostridiga bevis då. Långt senare kom ifrågasättandena. Var det verkligen en bra beskrivning av Drammen Quick lämnat? Och skeptikerna menar att Quick minst sagt fick god hjälp av utredarna för att berätta både om påken och eksemen.

– Eventuella brister eller fel i förundersökningen var inte kända för oss i rätten då. Det är inte heller meningen att rätten ska granska förundersökningen i detalj, vi ska döma på det som läggs fram vid förhandlingen. Det är det som kallas muntlighetsprincipen eller omedelbarhetsprincipen.

Och så var det ”benbiten”. Ett fynd från platsen där Quick berättat att han dödat Therese, som bedömdes vara ett benfragment från ett barn.

– Jag vill minnas att det kom upp ganska sent i förhandlingen, säger Lennart Furufors.

– Det talades om att det äntligen fanns konkreta bevis, men vi var ganska försiktiga och tonade ner betydelsen av fyndet och det var nog klokt...

2010 gjorde Statens kriminaltekniska laboratorium en egen analys av ”benbiten”. Enligt SKL var det inte ben – det var trä, lim och syntetmaterial.

Erkännanden togs tillbaka

Två år tidigare hade Quick-debatten skjutit fart på riktigt. I en SVT-dokumentär tog han tillbaka alla sina erkännanden. När det samtidigt presenterades en rad märkliga omständigheter i polisutredningarna blev det grunden för de resningsansökningar som kom att göras.

De två första resningsansökningarna gällde morden på Levi och Therese. 2010 lades åtalet ner för det förstnämnda, 2011 för det andra.

Hur tänker man som domare när en dom rivs upp?

– Det ingår i arbetet att beslut och domar ändras. Däremot skulle jag önska att det framgår hur domarna är felaktiga.

Hur menar du?

– I resningsansökningarna görs gällande att Quick var neddrogad och att polis och åklagare handlat oegentligt. Jag skulle vilja veta hur det gått till rent konkret. Det är synd att inte Quick får svara på frågor om varför han medverkade i utredningarna så aktivt och hur han kunde känna till så mycket. Eftersom det är frågan om allvarliga anklagelser är det önskvärt att det bringas klarhet i vad som hänt.

Vad säger du om påståendena om att utredningarna mer eller mindre är manipulerade?

– Det vet jag ju ingenting om, men jag skulle gärna vilja veta. Har det begåtts fel, medvetna eller omedvetna, är det av yttersta vikt att det klarläggs så man kan ta lärdom av det. Om inte är det viktigt för att rentvå de som anklagas. Alla fall när polis, åklagare eller domare inte följer regelboken kan betecknas som en rättsskandal.

Var står du i skuldfrågan i dag?

– Jag säger som jag alltid har sagt; som vi dömde då tycker jag att vi dömde rätt. Men det är klart att det som Hannes Råstam påvisat i sin utmärkta bok väcker tankar.

Det var inget svar på frågan.

– Då måste jag passa på den, jag har inte tillräcklig överblick. Då dömde vi efter flera förhandlingsdagar. Helst skulle jag vilja döma igen, med kännedom om vad som nu kommit fram. Men det är ju inte möjligt.

Har du vid något tillfälle när det kommit fram någon ny uppgift känt att ”fan, de lurade oss”?

– Det är en bra fråga. Men ja, jag kan säga att jag blev lätt chockad när det framkom att det inte var en benbit som hittats. Då kände jag att ”vad är nu detta?”, det kan jag erkänna.

Det finns ett stort intresse kring Thomas Quick. Om det vittnar de tusentals artiklar som skrivits om honom, om morden och bråken. Lennart Furufors tycker fallet är intressant, han följer debatten, läser det som skrivs. Ser han en löpsedel går han och köper tidningen.

För någon vecka sedan stod det klart att Quick frias för ytterligare två mord. Två morddomar återstår, och debatten fortsätter.