"Det var bra för mig att flytta hit"
;)
Foto: Jessica Segerberg [Förstora]
Dagen innan hade studievägledaren sagt att det fanns reservplatser på lärarprogrammet, att han var antagen och kunde börja dagen därpå om han bestämde sig för att tacka ja.
Det gjorde han.
– Jag kände ingen, hade ingenstans att bo och visste ingenting om Karlstad, berättar Brandon.
I dag är det snart tre år sedan och regnet skapar ett högt ljud på den inglasade balkongen.
Full av färger
Lägenheten är full av färger. Grön fåtölj i hallen, en orange i vardagsrummet och tyger och saker som ändå samsas om platsen. Som blir harmoniskt.
– Det var bra för mig att flytta hit, i Göteborg festade jag konstant.
Han berättar att han i hela sitt liv haft ett tomrum som han försökt fylla och att det eviga partandet var ett tecken på att något inte stämde.
När Brandon gick på högstadiet berättade hans pappa att han inte längre ville ha någon kontakt. Att deras relation var över där.
– Allt festande och sökande, det är klart det hör ihop. Jag är ju skapad av allting som har hänt mig. Jag tror att det undermedvetet har påverkat mig jättemycket. Jag har trott att jag har haft jättebra självförtroende, men så var det inte alls. Det var bara ytligt.
I samma veva
Men så kom Isabell, ungefär i samma veva som Karlstad blev Brandons nya stad och nu bor även hon i den färgglada lägenheten med glasbalkong.
– Jag visste direkt att jag ville ha henne. Det blev ganska tydligt och enkelt att de små kickarna som man tror är värda så mycket, inte är det. När jag insåg att jag kunde välja att fortsätta eller inte, så ljusnade det i skallen.
Ålder: 29 år
Hemstad: Göteborg
Bor: Karlstad
Familj: Mamma, familj i USA och flickvän.
Gör: Började på lärarprogrammet men bytte till fritidspedagog på Karlstads universitet.
Bott i Värmland: Tre år
Första Karlstadsminne
– Mamma bokade ett vandrarhem från bussen när jag var på väg till Karlstad. När jag kom fram gick jag och frågade överallt var Bos vandrarhem låg. Ingen hade ens hört talas om det namnet på ett vandrarhem och efter flera timmars letande ringde jag upp mamma. Då sa hon att han som ägde vandrarhemmet hette Bo. Bos vandrarhem var det ju då. Tyckte hon.
