2017-09-30 06:00

2017-09-30 09:34

Nöden har ingen lag – men ett soundtrack

KÖRNIKA

Jag skulle vilja berätta en förfärlig historia från västra Värmland.
Den handlar tyvärr om mig, måste jag väl bekänna. Och den handlar om att nöden inte har någon lag.
Och den handlar om den bedårande och vedervärdiga hitlåten ”Jag trodde änglarna fanns”. Häng med.

Trakterna runt Arvika är sällsamt lockande under sommarmånaderna och i år var sommaren ljuv. I alla fall mot mig. Jag gick mina varv, pratade med Anna i Gammelstuga om fårens rymningsbenägenhet och med Maggan på Västtomta som plötsligt hade förvandlats till en Ernst på speed och gjorde om uteplatser till sovrum och tvättstugor till matpalats; det var rena orgien i Ernst.

Jag älskade det.

Jag mådde bra, alltså.

Eller trodde i alla fall att jag mådde bra.

Det var innan det här hände. Det jag nu ska berätta är inte bara lite äckligt, det är också lite tragikomiskt - om vi nu ska tolka det positivt och en smula konstnärligt. Jag vill faktiskt nästan hävda att jag förvandlades till en smärre installation en natt i västra Värmland i år.

Så här var det.

Jag mådde bra. Förbaskat bra. Jag gick mitt vanliga varv runt byn. Varvet är exakt 1750 meter långt. Där finns urskog, åker, äng, död mark under tallskog, svampmarker, 32 bilvrak, fyra nedgångna lastbilar, en död skördetröska, en miljon ormbunkar och råddjur. Här fanns t o m vita älgar tills någon idiot sköt den och nu står den uppstoppad på Arvikas turistbyrå.

Jag gick ett varv. Mådde sanslöst bra. Tänkte att livet inte blir mycket bättre än så här. Tänkte att jag är klar med en bok jag hållit på med länge om Värmland. Känslan var omtumlande. Jag kände mig nästan som en installation hela jag. Redan där. Jag svällde och växte i min egen självbild. Hade just lämnat en krönika till NWT. Visste att om någon dag skulle den bli en viral kinapuff i några timmar. Jag njöt av tanken på det. Härliga tider.

Vad gör man i det läget om man är krönikör av guds nåde och musikfjolla?

Jag tog fram min iPhone och spotifyappen och knappade in Kamferdrops och deras ”Jag trodde änglarna fanns”. Satte på den på högsta volym i natten och njöt så till den milda grad att tonsillerna fick ny energi och hade jag haft kamfersprit tillgängligt - för er som minns den gamla produkten som man använde mot bistick - så hade jag druckit den intravenöst i ren upphetsning.

Den norska sångerskans röst ekade mellan tallarna och Ängbackelon.

Det var en förtrollad kväll. I alla fall för mig.

När jag kommit ungefär halvvägs kände jag att det inte bara var tonsiller och min självbild som svällt utan jag började också känna en akut men ändå ganska mild form av nödighet.

Sådant händer. Ibland kan det gå fort, det vet jag, så jag gick snabbt in i ormbunkelandet och repade av en bunt blad och stoppade i bakfickan. Rent förebyggande.

Kamferdrops låt är en blandning av det bästa och det sämsta musiken kan ge. Det visste jag. Ibland är den så älsklig att man blir helt uppfylld - ibland är den så läskig att man känner att det svämmar över och blir till en jäsande känslobomb.

Ute på Långgata blev det allt värre.

Kamferdropparna svällde i mitt inre och situationen blev ohållbar. Jag hittade en ytterst liten buske vid dikesrenen. Stampade lite för att skrämma bort alla grävlingar, men de hörde väl antagligen inget på grund av musiken.

Stoppade iPhonen i bröstfickan, men hann inte stänga av den.

Vid busken uträttade jag snabbt och under total panik mina behov medan jag hörde den norska, alldeles bedårande, versen i sången eka medan jag såg att några billjus plötsligt riktades mot mitt håll.

Jag hukade i mitt elände men hade inga möjligheter att stänga av den vrålhöga musiken. Händerna var för upptagna. Försökte bita lite mot min iPhone. Det gick inte.

Till slut satt jag och krystade - mitt i spotlightens bländande sken. Inte särskilt kaxig.

Bilen körde sakta förbi.

Den stannade inte. Jag tackar min lyckliga stjärna att den hade rutorna uppvevade. Hade den stannat hade den upptäckt ett dike mitt ute i obygden med ”Jag trodde änglarna fanns” på full volym och en man i övre medelåldern som uträttade sina behov onödigt nära vägkanten med byxorna vid fötterna.

Jag tror föraren hade tyckte att det var lite underhållande, men samtidigt också lite obehagligt.

Jag tror att hen hade tyckt att den där krönikören från NWT sannolikt hade blivit galen.

Jag tror att hen hade hoppats att det var en konstinstallation och inget annat.

Jag tror att hen hade ångrat att hen stannat, men samtidigt var hen kanske glad att hen skulle ha något att berätta på älgjakten.

Själv visste jag bara en sak och det var att jag hade tur. Och att änglar fanns. Om så bara i Arvika.

Jag minns att jag tänkte att nöden har ingen lag - men definitivt ett soundtrack.


VECKANS PODD

"Haverikommissionen" är tillbaka med mig och Annah Björk från Expressen. Jag hävdar att rocken är halvdöd och rockjournalistiken heldöd och härjar om Tove Los nya singel ”Disco Tits” och Idol 2017. Finns där poddar finns och här.

Trakterna runt Arvika är sällsamt lockande under sommarmånaderna och i år var sommaren ljuv. I alla fall mot mig. Jag gick mina varv, pratade med Anna i Gammelstuga om fårens rymningsbenägenhet och med Maggan på Västtomta som plötsligt hade förvandlats till en Ernst på speed och gjorde om uteplatser till sovrum och tvättstugor till matpalats; det var rena orgien i Ernst.

Jag älskade det.

Jag mådde bra, alltså.

Eller trodde i alla fall att jag mådde bra.

Det var innan det här hände. Det jag nu ska berätta är inte bara lite äckligt, det är också lite tragikomiskt - om vi nu ska tolka det positivt och en smula konstnärligt. Jag vill faktiskt nästan hävda att jag förvandlades till en smärre installation en natt i västra Värmland i år.

Så här var det.

Jag mådde bra. Förbaskat bra. Jag gick mitt vanliga varv runt byn. Varvet är exakt 1750 meter långt. Där finns urskog, åker, äng, död mark under tallskog, svampmarker, 32 bilvrak, fyra nedgångna lastbilar, en död skördetröska, en miljon ormbunkar och råddjur. Här fanns t o m vita älgar tills någon idiot sköt den och nu står den uppstoppad på Arvikas turistbyrå.

Jag gick ett varv. Mådde sanslöst bra. Tänkte att livet inte blir mycket bättre än så här. Tänkte att jag är klar med en bok jag hållit på med länge om Värmland. Känslan var omtumlande. Jag kände mig nästan som en installation hela jag. Redan där. Jag svällde och växte i min egen självbild. Hade just lämnat en krönika till NWT. Visste att om någon dag skulle den bli en viral kinapuff i några timmar. Jag njöt av tanken på det. Härliga tider.

Vad gör man i det läget om man är krönikör av guds nåde och musikfjolla?

Jag tog fram min iPhone och spotifyappen och knappade in Kamferdrops och deras ”Jag trodde änglarna fanns”. Satte på den på högsta volym i natten och njöt så till den milda grad att tonsillerna fick ny energi och hade jag haft kamfersprit tillgängligt - för er som minns den gamla produkten som man använde mot bistick - så hade jag druckit den intravenöst i ren upphetsning.

Den norska sångerskans röst ekade mellan tallarna och Ängbackelon.

Det var en förtrollad kväll. I alla fall för mig.

När jag kommit ungefär halvvägs kände jag att det inte bara var tonsiller och min självbild som svällt utan jag började också känna en akut men ändå ganska mild form av nödighet.

Sådant händer. Ibland kan det gå fort, det vet jag, så jag gick snabbt in i ormbunkelandet och repade av en bunt blad och stoppade i bakfickan. Rent förebyggande.

Kamferdrops låt är en blandning av det bästa och det sämsta musiken kan ge. Det visste jag. Ibland är den så älsklig att man blir helt uppfylld - ibland är den så läskig att man känner att det svämmar över och blir till en jäsande känslobomb.

Ute på Långgata blev det allt värre.

Kamferdropparna svällde i mitt inre och situationen blev ohållbar. Jag hittade en ytterst liten buske vid dikesrenen. Stampade lite för att skrämma bort alla grävlingar, men de hörde väl antagligen inget på grund av musiken.

Stoppade iPhonen i bröstfickan, men hann inte stänga av den.

Vid busken uträttade jag snabbt och under total panik mina behov medan jag hörde den norska, alldeles bedårande, versen i sången eka medan jag såg att några billjus plötsligt riktades mot mitt håll.

Jag hukade i mitt elände men hade inga möjligheter att stänga av den vrålhöga musiken. Händerna var för upptagna. Försökte bita lite mot min iPhone. Det gick inte.

Till slut satt jag och krystade - mitt i spotlightens bländande sken. Inte särskilt kaxig.

Bilen körde sakta förbi.

Den stannade inte. Jag tackar min lyckliga stjärna att den hade rutorna uppvevade. Hade den stannat hade den upptäckt ett dike mitt ute i obygden med ”Jag trodde änglarna fanns” på full volym och en man i övre medelåldern som uträttade sina behov onödigt nära vägkanten med byxorna vid fötterna.

Jag tror föraren hade tyckte att det var lite underhållande, men samtidigt också lite obehagligt.

Jag tror att hen hade tyckt att den där krönikören från NWT sannolikt hade blivit galen.

Jag tror att hen hade hoppats att det var en konstinstallation och inget annat.

Jag tror att hen hade ångrat att hen stannat, men samtidigt var hen kanske glad att hen skulle ha något att berätta på älgjakten.

Själv visste jag bara en sak och det var att jag hade tur. Och att änglar fanns. Om så bara i Arvika.

Jag minns att jag tänkte att nöden har ingen lag - men definitivt ett soundtrack.


VECKANS PODD

"Haverikommissionen" är tillbaka med mig och Annah Björk från Expressen. Jag hävdar att rocken är halvdöd och rockjournalistiken heldöd och härjar om Tove Los nya singel ”Disco Tits” och Idol 2017. Finns där poddar finns och här.