2017-09-02 06:00

2017-09-09 08:30

Den fantastiska historien om Borg och McEnroe

KRÖNIKA

Jag lyckades smyga mig in osedd på en visning av biofilmen ”Borg” som handlar om Björn Borg och John McEnroe.

Filmen har inte haft premiär än utan visas för första gången offentligt i Toronto på en filmfestival nästa vecka.

Jag näste säga att på många sätt är det en alldeles omtumlande bra film.

Och som Arvika-bo blev jag självklart extra stolt över vilket fint och starkt porträtt Jössefors finest Tuva Novotny gör av Björns blivande fru Mariana. Hon står för hjärta och eftertanke i en värld av sport och svikna små och stora pojkar.

Allra bäst är dock Sverrir Gudnason som Björn Borg.

Medan Shia LaBeouf är självklart sur och ett offer för sina raka känslor och sitt humör är Sverrir sanslöst bra när man skådar in i hans ögon och ser hans ohygglig kontrollerade kaos. Stort skådespeleri.

Dessutom är han sjukt lik Borg.

Verkligen sjukt lik.


Filmen är ett djupt och komplicerat porträtt av den man som blev Björn Borg. Det är inga enkla lösningar av frånvarande pappor och närvarande mammor utan tvärtom en skildring av en pojke som ingen trodde blev vuxen, men i verkligheten blev väldigt vuxen tack vare en man som hette Lennart Bergelin som kom in i hans liv vid exakt rätt tidpunkt och blev ett slags pappa och en man som begrep sportvärlden och ställde rätt krav vid rätt tillfällen.

Jag måste erkänna att jag inte hade en aning om att Björn Borg hade ett fullständigt sanslöst dåligt humör på banan när han var ung. Han var en vulgärversion av McEnroe. Avstängd. En pina för klubben.

Men nu vet jag.

Lennart Bergelin kom in och styrde upp med sin varma och brutala hand.

En gång i tiden hade jag lite kontakt med Lennart Bergelin, som i filmen spelas briljant av Stellan Skarsgård.

Eller snarare med hans barn.

Jag hade gett ut en bok som hette ”Sportgrodor” eller nåt sånt. Typ 1997.

”Do you have what we in Sweden call skiftnyckel” var ett av alla dessa roliga bevinga ord som jag påstod kom från Lennart Bergelin.

Plötsligt en dag ringde en av hans söner:

– Du skriver i boken att han sagt ”I told the boys to take a runk in the dusch”. Jag vill bara säga att han skulle aldrig säga en sån sak. Pappa är aldrig vulgär. Jag har pratat med dom som var med och dom håller med mej så jag skulle uppskatta om du tog bort det i nästa upplaga.

– Självklart, svarade jag. Förmodligen hade han rätt; jag hade aldrig själv hört honom säga det där. Dessutom hade jag träffat honom några gånger och han var verkligen en fin man.


Borg träffade jag också några gånger.

En gång skrev jag en krönika som var en hyllning till honom på hans 40-årsdag.

Det var under en tid när det mesta som skrevs om honom var skit och jag tror att Björn kände att Sverige inte tyckte om honom. I alla fall inte det officiella och mediala Sverige. Det var mycket skandaler och kokain och Jannike Björling och sådant.

Jag skrev:

”Hos svenska folket är han fortfarande lika ohyggligt stor. Svenska folkets kärlek skiter i skandaler. Det gör den rätt i. Grattis Björn när du nu fyller 40. Du är värd 40 statyer i Södertälje och i Landet Lagom.

Frågan är kanske om Landet Lagom har förtjänat dem.”


Det var på det hela taget en ganska trevlig krönika. En av dem som läste den var Björn Borg. Plötsligt en dag ringde Björns advokat och sa att han hade en lite tavla till mig med en hälsning från Borg.

Jag träffade advokaten på Hotell Diplomat på Strandvägen. Fick en liten tavla där Björn tackade och skrev att en hälsning att han var glad över krönikan. Det var mycket fint. Han hade ramat in sin hälsning. Jag blev lite rörd.

Några år senare skrev jag en krönika när hans son Robin gjorde debut som tennisspelare. Den krönika var nog mera försumbar.

Nu är det djupt fascinerande att den yngre sonen Leo spelar sin pappa som ung. Och gör det bra. Surrealistiskt nästan.


Men det allra mest intressanta är kanske att se hur den där matchen mellan den uppåtgående McEnroe och den grandiosa 24-årige veteranen Borg verkligen var. Hur olika, men ändå lika, de var. Hur stor tennisen var. Hur stor Borg var. Hur viktig segrarna var.

Det är en fantastiskt historia. Jag njöt och det enda man undrade över var hur de båda orkade fortsätta sina karriärer sen.

Och hur de kunde bli så bra vänner senare så att Borg ju faktiskt var best man på McEnroes bröllop.

Så kan det gå.

Jag är ingen filmkritiker – Gud förbjude – men hade jag varit det skulle jag skrivit att ”Borg” är värld högsta betyg; fem raka smashar.

Enda dubbelfelet är väl att Borgs och McEnroes skådisar är alldeles för gamla. Typ 38. Verklighetens Borg&McEnroe var ju högst 24.

 

VECKANS MUSIK: Ibland glömmer man att Jan Loffe Carlsson var en stor musiker. Allra bäst var han på Pugh Rogefeldts epokgörande album ”Ja, dä ä dä”.

Filmen har inte haft premiär än utan visas för första gången offentligt i Toronto på en filmfestival nästa vecka.

Jag näste säga att på många sätt är det en alldeles omtumlande bra film.

Och som Arvika-bo blev jag självklart extra stolt över vilket fint och starkt porträtt Jössefors finest Tuva Novotny gör av Björns blivande fru Mariana. Hon står för hjärta och eftertanke i en värld av sport och svikna små och stora pojkar.

Allra bäst är dock Sverrir Gudnason som Björn Borg.

Medan Shia LaBeouf är självklart sur och ett offer för sina raka känslor och sitt humör är Sverrir sanslöst bra när man skådar in i hans ögon och ser hans ohygglig kontrollerade kaos. Stort skådespeleri.

Dessutom är han sjukt lik Borg.

Verkligen sjukt lik.


Filmen är ett djupt och komplicerat porträtt av den man som blev Björn Borg. Det är inga enkla lösningar av frånvarande pappor och närvarande mammor utan tvärtom en skildring av en pojke som ingen trodde blev vuxen, men i verkligheten blev väldigt vuxen tack vare en man som hette Lennart Bergelin som kom in i hans liv vid exakt rätt tidpunkt och blev ett slags pappa och en man som begrep sportvärlden och ställde rätt krav vid rätt tillfällen.

Jag måste erkänna att jag inte hade en aning om att Björn Borg hade ett fullständigt sanslöst dåligt humör på banan när han var ung. Han var en vulgärversion av McEnroe. Avstängd. En pina för klubben.

Men nu vet jag.

Lennart Bergelin kom in och styrde upp med sin varma och brutala hand.

En gång i tiden hade jag lite kontakt med Lennart Bergelin, som i filmen spelas briljant av Stellan Skarsgård.

Eller snarare med hans barn.

Jag hade gett ut en bok som hette ”Sportgrodor” eller nåt sånt. Typ 1997.

”Do you have what we in Sweden call skiftnyckel” var ett av alla dessa roliga bevinga ord som jag påstod kom från Lennart Bergelin.

Plötsligt en dag ringde en av hans söner:

– Du skriver i boken att han sagt ”I told the boys to take a runk in the dusch”. Jag vill bara säga att han skulle aldrig säga en sån sak. Pappa är aldrig vulgär. Jag har pratat med dom som var med och dom håller med mej så jag skulle uppskatta om du tog bort det i nästa upplaga.

– Självklart, svarade jag. Förmodligen hade han rätt; jag hade aldrig själv hört honom säga det där. Dessutom hade jag träffat honom några gånger och han var verkligen en fin man.


Borg träffade jag också några gånger.

En gång skrev jag en krönika som var en hyllning till honom på hans 40-årsdag.

Det var under en tid när det mesta som skrevs om honom var skit och jag tror att Björn kände att Sverige inte tyckte om honom. I alla fall inte det officiella och mediala Sverige. Det var mycket skandaler och kokain och Jannike Björling och sådant.

Jag skrev:

”Hos svenska folket är han fortfarande lika ohyggligt stor. Svenska folkets kärlek skiter i skandaler. Det gör den rätt i. Grattis Björn när du nu fyller 40. Du är värd 40 statyer i Södertälje och i Landet Lagom.

Frågan är kanske om Landet Lagom har förtjänat dem.”


Det var på det hela taget en ganska trevlig krönika. En av dem som läste den var Björn Borg. Plötsligt en dag ringde Björns advokat och sa att han hade en lite tavla till mig med en hälsning från Borg.

Jag träffade advokaten på Hotell Diplomat på Strandvägen. Fick en liten tavla där Björn tackade och skrev att en hälsning att han var glad över krönikan. Det var mycket fint. Han hade ramat in sin hälsning. Jag blev lite rörd.

Några år senare skrev jag en krönika när hans son Robin gjorde debut som tennisspelare. Den krönika var nog mera försumbar.

Nu är det djupt fascinerande att den yngre sonen Leo spelar sin pappa som ung. Och gör det bra. Surrealistiskt nästan.


Men det allra mest intressanta är kanske att se hur den där matchen mellan den uppåtgående McEnroe och den grandiosa 24-årige veteranen Borg verkligen var. Hur olika, men ändå lika, de var. Hur stor tennisen var. Hur stor Borg var. Hur viktig segrarna var.

Det är en fantastiskt historia. Jag njöt och det enda man undrade över var hur de båda orkade fortsätta sina karriärer sen.

Och hur de kunde bli så bra vänner senare så att Borg ju faktiskt var best man på McEnroes bröllop.

Så kan det gå.

Jag är ingen filmkritiker – Gud förbjude – men hade jag varit det skulle jag skrivit att ”Borg” är värld högsta betyg; fem raka smashar.

Enda dubbelfelet är väl att Borgs och McEnroes skådisar är alldeles för gamla. Typ 38. Verklighetens Borg&McEnroe var ju högst 24.

 

VECKANS MUSIK: Ibland glömmer man att Jan Loffe Carlsson var en stor musiker. Allra bäst var han på Pugh Rogefeldts epokgörande album ”Ja, dä ä dä”.

  • Lasse Anrell