2017-08-05 06:00

2017-08-05 06:00

"Det kan vara synd även om rika barn"

KRÖNIKA

En av mina favoritsysslor när det är sommar är att köra bil och lyssna på ljudböcker. Helst deckare. Helst ”Årets Mest Omdiskuterade Och Hyllade”.
Man vill ju, så att säga, hänga med i världslitteraturen.

I år var det självklara valet Malin Persson Giolitos ”Störst av allt” som alla sagt är så himla bra. Giolito är dotter till Leif GW Persson och har slagit igenom – trots det. Normalt är ju barn till giganter chanslösa, men Malin smög sig fram och plötsligt, ett år efter släppet, pratade alla om hennes bok.

Med all rätt. Boken är skitbra. Mera roman än ”rättegångsthriller” som den marknadsförs som.

Mer tidsskildring av svenska överklassbarn än en deckare om trashiga mord och dagislämnande småalkade och operalyssnande poliser, som ju är det normala i den svenska syndafloden av deckare.

Det här visade sig tvärtom vara en alldeles strålande roman om livet i Djursholm; den överklassigaste av alla överglassiga områden i Stockholm.

Lite grand som Sundsta, Hammarö eller Ingesund, om vi ska ta mera näraliggande gräddhyllor.

Budskapet är, tror jag, att det inte är så förbannat enkelt att vara öfverklass.

Det trodde ju i och för sig inte jag heller, men det är alltid bra att få en påminnelse om sådant som fördomar brukar försöka sudda ut; barn blir inte automatiskt lyckliga för att de får märkeskläder. Det underlättar, säkert, men det är inte självklart.

Det kan vara synd även om rika barn.

Men en sak lärde mig boken: det är alltid kortare än man tror mellan områden som Djursholm och grannbyar som Rinkeby.

Mellan Hammarö och Kronoparken.

Mellan Ingesund och Dottevik.

 

Jag själv lärde mig det, redan för hundra år sedan, när jag skrev en del om plastikoperationer och om förekomsten av hemmafruar i den svenska floran.

Det visade sig att hemmafruar bara förekom i Stockholm i orter som Djursholm, Östermalm och Lidingö.

Och i miljonprogramsområden som Tensta, Rinkeby och Fittja.

Värderingarna och livsstilen var mil från varandra – men ändå sjukt nära.

Plastikoperationer var en annan sak som skilde – och förenade – områdena.

Östermalm, mitt i det svenska miljardprogrammet, hade en extremt hög förekomst av opererade tuttar och läppar och de enda som var i närheten var de förhållandevis fattiga tjejerna från förorten som jobbade i hemtjänsten eller i sjukvårdens proletariat.

Otippat? Ja.

Sannolikt? Absolut.

De enda som levde normalt – visade det sig – var medelklassen i områden som Bagarmossen, Klässbol och Norrstrand.

 

En ny ledtråd till tillståndet 2017 fick jag när jag lyssnade på Tove Los Sommar-program i radio häromdagen.

Även hon skildrade en uppväxt i det materiellt välmående Djursholm. Hon skildrade en gymnasieålder med så mycket droger och sprit så att det kunde mättat ett helt regemente.

Fyllan och knarkandet på en studentfest i Djursholm skulle fått en gäng killar med epatraktor på väg till Arvikamârten att bli giftgröna av avund.

Tove Lo:s skildring av hur hon hamnade i ett dike halvt medvetslös av fylla och annat smaskens skulle fått kavaljererna på Ekeby att skamset dra sig undan till flygeln på Mårbacka.

Tove Lo skildrade även tomheten och den ständiga flykten från ett ihåligt liv, som det här innebär för henne – och oförmågan att känna trygghet och meningsfullhet.

Malin Giolito skildrar samma sak.

I ett famöst avsnitt av hennes briljanta bok skildras en resa till pojkvännen i Tensta. Hon skriver om ett område som hon upplever som ofattbart fult och ogästvänligt. Det är en vandring längs en Golgata och i en krisgszon. Allt är motbjudande. Alla. När hon kommer fram är inte ens pojkvännens föräldrar snälla. Bara likgiltiga.

Det kunde varit Djursholm – den förljugna överklassens Mekka.

Det kunde varit hennes föräldrar. Bara några kilometer borta, men ändå så nära och ändå så ohyggligt långt borta igen. Med kvinnoroller så milsvitt skilda, men ändå närmare än man kan tro och papparollerna så iskalla och egoistiska att man blir skrämd.

Lite som talibanföräldrar som vill bestämma allt och framförallt vilka deras barn ska gifta sig med.

Sådant ägnar sig bara de fattigaste och de rikaste åt. Se där en obegriplig paradox.

 

Och vad lär vi oss av detta? Jo, självklart att det är den hederliga svenska medelklassen, av genetisk eller invandrad sort, som bär upp Sverige och dess stabila och framåtsträvande värderingar. Heja oss.

 

SOMMARENS SOMMAR: Linda Boström Knausgårds ”Sommar” i P1 var ett totalt mästerverk, en sanslös lyssnarupplevelse, ett stort konstverk.

 

I år var det självklara valet Malin Persson Giolitos ”Störst av allt” som alla sagt är så himla bra. Giolito är dotter till Leif GW Persson och har slagit igenom – trots det. Normalt är ju barn till giganter chanslösa, men Malin smög sig fram och plötsligt, ett år efter släppet, pratade alla om hennes bok.

Med all rätt. Boken är skitbra. Mera roman än ”rättegångsthriller” som den marknadsförs som.

Mer tidsskildring av svenska överklassbarn än en deckare om trashiga mord och dagislämnande småalkade och operalyssnande poliser, som ju är det normala i den svenska syndafloden av deckare.

Det här visade sig tvärtom vara en alldeles strålande roman om livet i Djursholm; den överklassigaste av alla överglassiga områden i Stockholm.

Lite grand som Sundsta, Hammarö eller Ingesund, om vi ska ta mera näraliggande gräddhyllor.

Budskapet är, tror jag, att det inte är så förbannat enkelt att vara öfverklass.

Det trodde ju i och för sig inte jag heller, men det är alltid bra att få en påminnelse om sådant som fördomar brukar försöka sudda ut; barn blir inte automatiskt lyckliga för att de får märkeskläder. Det underlättar, säkert, men det är inte självklart.

Det kan vara synd även om rika barn.

Men en sak lärde mig boken: det är alltid kortare än man tror mellan områden som Djursholm och grannbyar som Rinkeby.

Mellan Hammarö och Kronoparken.

Mellan Ingesund och Dottevik.

 

Jag själv lärde mig det, redan för hundra år sedan, när jag skrev en del om plastikoperationer och om förekomsten av hemmafruar i den svenska floran.

Det visade sig att hemmafruar bara förekom i Stockholm i orter som Djursholm, Östermalm och Lidingö.

Och i miljonprogramsområden som Tensta, Rinkeby och Fittja.

Värderingarna och livsstilen var mil från varandra – men ändå sjukt nära.

Plastikoperationer var en annan sak som skilde – och förenade – områdena.

Östermalm, mitt i det svenska miljardprogrammet, hade en extremt hög förekomst av opererade tuttar och läppar och de enda som var i närheten var de förhållandevis fattiga tjejerna från förorten som jobbade i hemtjänsten eller i sjukvårdens proletariat.

Otippat? Ja.

Sannolikt? Absolut.

De enda som levde normalt – visade det sig – var medelklassen i områden som Bagarmossen, Klässbol och Norrstrand.

 

En ny ledtråd till tillståndet 2017 fick jag när jag lyssnade på Tove Los Sommar-program i radio häromdagen.

Även hon skildrade en uppväxt i det materiellt välmående Djursholm. Hon skildrade en gymnasieålder med så mycket droger och sprit så att det kunde mättat ett helt regemente.

Fyllan och knarkandet på en studentfest i Djursholm skulle fått en gäng killar med epatraktor på väg till Arvikamârten att bli giftgröna av avund.

Tove Lo:s skildring av hur hon hamnade i ett dike halvt medvetslös av fylla och annat smaskens skulle fått kavaljererna på Ekeby att skamset dra sig undan till flygeln på Mårbacka.

Tove Lo skildrade även tomheten och den ständiga flykten från ett ihåligt liv, som det här innebär för henne – och oförmågan att känna trygghet och meningsfullhet.

Malin Giolito skildrar samma sak.

I ett famöst avsnitt av hennes briljanta bok skildras en resa till pojkvännen i Tensta. Hon skriver om ett område som hon upplever som ofattbart fult och ogästvänligt. Det är en vandring längs en Golgata och i en krisgszon. Allt är motbjudande. Alla. När hon kommer fram är inte ens pojkvännens föräldrar snälla. Bara likgiltiga.

Det kunde varit Djursholm – den förljugna överklassens Mekka.

Det kunde varit hennes föräldrar. Bara några kilometer borta, men ändå så nära och ändå så ohyggligt långt borta igen. Med kvinnoroller så milsvitt skilda, men ändå närmare än man kan tro och papparollerna så iskalla och egoistiska att man blir skrämd.

Lite som talibanföräldrar som vill bestämma allt och framförallt vilka deras barn ska gifta sig med.

Sådant ägnar sig bara de fattigaste och de rikaste åt. Se där en obegriplig paradox.

 

Och vad lär vi oss av detta? Jo, självklart att det är den hederliga svenska medelklassen, av genetisk eller invandrad sort, som bär upp Sverige och dess stabila och framåtsträvande värderingar. Heja oss.

 

SOMMARENS SOMMAR: Linda Boström Knausgårds ”Sommar” i P1 var ett totalt mästerverk, en sanslös lyssnarupplevelse, ett stort konstverk.

 

  • Lasse Anrell