2017-07-23 16:00

2017-07-23 16:09

Årets stjärna på Västanå teater

KRÖNIKA: Lasse Anrell

Vad är det som är stjärnan i årets uppsättning på Västanå teater i Sunne?

Det är en fråga som man alltid ställer sig. Ena året var det det där stråket av gäss som plötsligt tog form på scenen, andra året var det en speciell skådis, typ clownen Per Sörberg med det blödande hjärtat, tredje var det de magiska kläderna av Inger Stinnerbom som fyllde publiken med vällustfyllda stön.

Så är det i år också.

50 nyanser av varm röd vadmal spred en helt okritisk njutning bland kvinnorna runt mig.

När Karl-Artur plötsligt står bredvid mig i trappan, ute bland publiken, ser jag att det verkligen ser ut som vadmal. Vem gör vadmal i dag - utanför Västanå? Bara det är värt entrén. Bara det är konst och kultur på en nivå som får mig att hisna och kvinnan bredvid mig att stöna lystet.

Ett fjärde år - som i år - är det musiken. I år är musiken i en ny dimension med de sanslöst vackra låtarna, särskilt i första akten, som nästan är som sånger som med några få ingrepp skulle gå att göra till fina melodiska hits för säg en Sofia Karlsson - eller en Zara Larsson eller en Julia Michaels.

Vem skriver texterna till Magnus Stinnerboms sånger från Charlotte Löwensköld 2017?

Det kunde bli hur fint som helst.

En femte stjärna i år är själva dramatiseringen av Leif Stinnerbom, assisterad av Susanne Marko, dramaturg. Hennes namn nämns sällan, men för en som ska skapa ordning och en tråd i det kaos som är Selmas roman, så inbillar jag mig att hon är viktig.

Så jag frågade Stinnerbom själv vad hon bidrar med och han svarar att on är ett bollplank, ett kritiskt öga:

–Jävligt jobbig, på ett helt underbart sätt, om möjligt mer stönig än mej!

Låter perfekt, om någon frågar mig. Alla stöniga behöver en Susanne Marko.

I alla fall jag.

En annan stjärna är Charlotte Löwensköld själv.

I år i formen av Nadja Mirmiran.

Vilken totalomslutande scenupplevelse. Från att hon kommer in på scenen till att det är över dominerar hon varje scen på ett alldeles självklart men fullständigt omedvetet sätt. Hon snörvlar sig fram och drar upp ena mungipan som för att dra in snuvan, alternativt dölja sitt uppseendeväckande utseende och arvsbetingade överhöghet.

Affischen är anmärkningsvärd; det ser ut som de skitat ner henne lite - kanske för att hon inte ska se allt för rödhårigt uppseendeväckande ut, kanske för att hon ska se ut som en ruffare version av Selmas Greta Garbo. Jag vet inte. Bara att jag är förstummad. Det funkar. Den rödhåriga levererar replikerna med svärta och galenskap. Alternativt kärlek och respekt.

Det är sällan man ser en sådan självlysande scennärvaro.

Jag hade aldrig hört talas om Nadja Mirmiran förut. Nu vill jag se henne på de stora scenerna i de stora rollerna. Vilket fynd, Västanå. Vilken djävulskt fynd.

Men allra bäst är faktiskt en helt annan kvinna.

Hon presenteras som ”ful” i sin första scen. Hygglo, tänker jag. Från den stunden kan jag inte sluta titta och jag är förälskad innan jag ens hinner rodna.

Hennes namn i pjäsen är Thea Sundler. En förslagen, utstuderad, elak liten människa som är förälskad i fel gubbe och får lida för det, men skiter i det och bara kör på.

Skådisens namn är Hanna Kulle och förra året spelade hon Augusta Löwensköld och var bra redan då. Nu är hon den vidunderligt kärlekskranka och bittra Thea Sundler och jag tycker att hon är alldeles fantastisk. Ingen agerar bättre på scen.

Hon är The Thea Sundler.

Själv minns jag att jag hade en liten fejd med Oscarsteatern för 100 år sen och med en lite smöstönig recension gjorde så att hennes pappa - Jarl Kulle - faktiskt slutade spela teater på Oscars. Det var 1986 och Man of La Mancha gjorde fiasko och giganten Kar de Mumma såg sig föranledd att skrida in till Jarl Kulles försvar. I Svenska Dagbladet skrev han att jag verkade ha ett personligt agg mot Kulle och att premiärpubliken minsann hade applåderat och stampat i golvet av förtjusning. Jag svarade att det gör alltid premiärpublik och att inte ens den store Kulle kunde rädda eländet.

Jag påmindes om det där i veckan på Facebook som hittat ordväxlingen. Jag hade förträngt den.

Nu vill jag - lite sent kanske - ändå be tusen gånger om tillgift och framhålla att Hanna Kulle är den allra största behållningen i en alldeles förtjusande pjäs på Västanå teater och att hon minsann inte var ful utan alldeles bedårande skitsnygg.

Så det så.

Och om jag nu fick hennes pappa att sluta med sång och dans vill jag gärna framhålla att jag tycker att hans dotter MÅSTE fortsätta. Med allt. Så det så.

För övrigt vill jag nog framhålla också - en smula blygt - att det var vansinnigt roligt att den manliga huvudrollen Karl-Artur som spelades av Daniel Lindman Agorander var vansinnigt lik Julia Roberts.

Faktiskt.

Lika som bär, typ.

Det är en fråga som man alltid ställer sig. Ena året var det det där stråket av gäss som plötsligt tog form på scenen, andra året var det en speciell skådis, typ clownen Per Sörberg med det blödande hjärtat, tredje var det de magiska kläderna av Inger Stinnerbom som fyllde publiken med vällustfyllda stön.

Så är det i år också.

50 nyanser av varm röd vadmal spred en helt okritisk njutning bland kvinnorna runt mig.

När Karl-Artur plötsligt står bredvid mig i trappan, ute bland publiken, ser jag att det verkligen ser ut som vadmal. Vem gör vadmal i dag - utanför Västanå? Bara det är värt entrén. Bara det är konst och kultur på en nivå som får mig att hisna och kvinnan bredvid mig att stöna lystet.

Ett fjärde år - som i år - är det musiken. I år är musiken i en ny dimension med de sanslöst vackra låtarna, särskilt i första akten, som nästan är som sånger som med några få ingrepp skulle gå att göra till fina melodiska hits för säg en Sofia Karlsson - eller en Zara Larsson eller en Julia Michaels.

Vem skriver texterna till Magnus Stinnerboms sånger från Charlotte Löwensköld 2017?

Det kunde bli hur fint som helst.

En femte stjärna i år är själva dramatiseringen av Leif Stinnerbom, assisterad av Susanne Marko, dramaturg. Hennes namn nämns sällan, men för en som ska skapa ordning och en tråd i det kaos som är Selmas roman, så inbillar jag mig att hon är viktig.

Så jag frågade Stinnerbom själv vad hon bidrar med och han svarar att on är ett bollplank, ett kritiskt öga:

–Jävligt jobbig, på ett helt underbart sätt, om möjligt mer stönig än mej!

Låter perfekt, om någon frågar mig. Alla stöniga behöver en Susanne Marko.

I alla fall jag.

En annan stjärna är Charlotte Löwensköld själv.

I år i formen av Nadja Mirmiran.

Vilken totalomslutande scenupplevelse. Från att hon kommer in på scenen till att det är över dominerar hon varje scen på ett alldeles självklart men fullständigt omedvetet sätt. Hon snörvlar sig fram och drar upp ena mungipan som för att dra in snuvan, alternativt dölja sitt uppseendeväckande utseende och arvsbetingade överhöghet.

Affischen är anmärkningsvärd; det ser ut som de skitat ner henne lite - kanske för att hon inte ska se allt för rödhårigt uppseendeväckande ut, kanske för att hon ska se ut som en ruffare version av Selmas Greta Garbo. Jag vet inte. Bara att jag är förstummad. Det funkar. Den rödhåriga levererar replikerna med svärta och galenskap. Alternativt kärlek och respekt.

Det är sällan man ser en sådan självlysande scennärvaro.

Jag hade aldrig hört talas om Nadja Mirmiran förut. Nu vill jag se henne på de stora scenerna i de stora rollerna. Vilket fynd, Västanå. Vilken djävulskt fynd.

Men allra bäst är faktiskt en helt annan kvinna.

Hon presenteras som ”ful” i sin första scen. Hygglo, tänker jag. Från den stunden kan jag inte sluta titta och jag är förälskad innan jag ens hinner rodna.

Hennes namn i pjäsen är Thea Sundler. En förslagen, utstuderad, elak liten människa som är förälskad i fel gubbe och får lida för det, men skiter i det och bara kör på.

Skådisens namn är Hanna Kulle och förra året spelade hon Augusta Löwensköld och var bra redan då. Nu är hon den vidunderligt kärlekskranka och bittra Thea Sundler och jag tycker att hon är alldeles fantastisk. Ingen agerar bättre på scen.

Hon är The Thea Sundler.

Själv minns jag att jag hade en liten fejd med Oscarsteatern för 100 år sen och med en lite smöstönig recension gjorde så att hennes pappa - Jarl Kulle - faktiskt slutade spela teater på Oscars. Det var 1986 och Man of La Mancha gjorde fiasko och giganten Kar de Mumma såg sig föranledd att skrida in till Jarl Kulles försvar. I Svenska Dagbladet skrev han att jag verkade ha ett personligt agg mot Kulle och att premiärpubliken minsann hade applåderat och stampat i golvet av förtjusning. Jag svarade att det gör alltid premiärpublik och att inte ens den store Kulle kunde rädda eländet.

Jag påmindes om det där i veckan på Facebook som hittat ordväxlingen. Jag hade förträngt den.

Nu vill jag - lite sent kanske - ändå be tusen gånger om tillgift och framhålla att Hanna Kulle är den allra största behållningen i en alldeles förtjusande pjäs på Västanå teater och att hon minsann inte var ful utan alldeles bedårande skitsnygg.

Så det så.

Och om jag nu fick hennes pappa att sluta med sång och dans vill jag gärna framhålla att jag tycker att hans dotter MÅSTE fortsätta. Med allt. Så det så.

För övrigt vill jag nog framhålla också - en smula blygt - att det var vansinnigt roligt att den manliga huvudrollen Karl-Artur som spelades av Daniel Lindman Agorander var vansinnigt lik Julia Roberts.

Faktiskt.

Lika som bär, typ.