2017-07-08 06:00

2017-07-10 07:39

Perra och Anrell hyllade Sven-Erik Magnusson

KRÖNIKA

Putte i Parken har hyllat honom.
I tisdags kunde ni se sonen Oscar hylla honom i Allsång på Skansen.

Självklart kunde inte Per-Erik " Perra" Johnsson och jag vara sämre – självklart ville Färjestads guldtränare och jag hylla Sven-Erik Magnusson.

Jag sa redan före föreställningen att det här skulle bli värt att filma och det blev det.

Perras fru filmade.

Inte ett öga torrt, törs jag lova. Inte en stolsdyna torr, sa arrangören, vad hen nu menade med det.

Vad det handlade om?

Jo, jag och Per-Erik Johnsson hade i ett svagt ögonblick tackat ja till att framträda i Billingsuddes gamla missionshus, strax utanför Arvika och Klässbol. Klassisk mark. Jag gissar att min pappa levde runt där som ung evangelist för ohyggligt länge sen. Någon mil nämnare Arvika hittade han sin blivande fru när han pratade i Västra Hungviks missionshus. Så kunde det gå.

Den här gången hittade jag Per-Eriks förtjusande fru Ingrid i en bil utanför arenan. Vi hälsade. Det var hur trevligt som helst.

Om ni, mot förmodan, inte vet vem Per-Erik Perra Johnsson är kan jag berätta att han är en svensk sportlegendar. Två gånger guldtränare i Färjestad. En gång en gud i Dalarna när han räddade livet på ett utdömt och förnedrat Leksand som låg s i s t i serien u n d e r högsta serien och förde upp dem till kval och seger där. Rena halleluja i Leksand.

Sådant skapar hjältar och gudar. Ingen tvekan. Nästan på missionsförbundsnivå.

Det var chefen Anders Andersson som tvingat dit oss. Mig ringde han ett år i förväg. Svårt att slingra sig ur då. Perra skickade han sin elitidrottsmannamässige son att ringa. Svårt att tacka nej då för Perra.

Jag brukar ha som gagekrav – förut en stjärna i himlen – att få sjunga en låt med den gamle operasångaren Andersson.

Han brukar motvillig ge med sig.

Vi har sjungit Barnatro, Sång till frihet och något mer. Det har låtit tillräckligt skojigt för att folk ska applådera.

Varje år kräver jag att vi ska sjunga duetten ur Pärlfiskarna. Andersson brukar skruva generat på sig. Lyssna på den på youtube så förstår ni varför. Gärna med Jussi och Robert Merrill.

I år förslog jag att vi skulle göra en hommage till Sven-Erik Magnusson och sjunga Två mörka ögon och Anders skulle lufta sin tenorstämma och sjunga Sven-Eriks son Oscars överstämma. Rätt upp och ner.

–Okej, sa han.

–Men vi kanske skulle be Perra sjunga en av verserna, föreslog jag.

Jag tänkte väl att det skulle bli en rolig scen när Perra förfasade sig över tanken - inför alla människorna i missionshuset. Det blev det inte. Perra sa ja med största förtjusning och redan på repetitionen (en kvart före) förstod jag att det här skulle bli en monumental succé. Perras dansbandsbaryton firade triumfer som vore han en äkta förförare på Fryksdalsdansen.

–Vilken låt var det, undrade en yrvaken Andersson inför repet. Han hade förträngt utmaningen att lufta sin skolade stämma med två amatörer. Två mörka ögon, sa jag. Lyssna på Oscar. Finns på youtube. Inga konstigheter.

Fem minuter senare hade han satt stämman – och pianokompet.

En timme senare sjöng vi. Repet bestod i att vi fikade, pratade och sen spelade vi.

Hur det lät? Ni avgör. Njut... eller förfasa er och ring chefredaktör Ander och kräv pengarna tillbaka.

Jag tycker, dock, att det är bedårande.

Per-Erik berättade dessutom att han minsann inte är någon duvunge i sångsammanhang.

–Jag sjöng faktiskt ihop med Sven-Ingvars en gång. 1976 i Deje Folkets park sjöng vi ”Min dingaling”, sa han så att hela missionshuset rodnade ända ner i ljumskarna.

–Men det är ju en jättesnuskig låt, sa jag.

Det är det ju. Chuck Berrys My Ding-a-Ling handlar om ett organ som skyddas av suspensoar i hockeysammanhang.

–Ja, svarade Perra kort på mitt påpekande.

Vad övrigt är är historia. Inte nödvändigtvis musikhistoria, kanske, men i alla fall scenhistoria i Värmland.

Nöjespanenelen med Anna Sims och de andra här på NWT kanske bör recensera. Eller, ja... kanske inte. Oscar borde recensera operasångare Anderssons version av Oscar.

–Jag visade videon för min svärmor, hon var mycket imponerad, sa Perra i telefon dagarna efter.

–Förstår jag, sa jag.

–Ja hon undrade hur länge vi repeterat. Trodde vi övar i veckor.

Vi skrattade lite åt det. Jag misstänkte starkt är det är lite likadant med hockey. De säger att de tränar och tränar men i själva verket fikar de, pratar lite och sen spelar de.

Inga konstigheter.

Resten av tiden i missionshuset pratade vi. Jag hann berätta om hur Per-Erik från Molkom gett mig två av mitt livs bästa stunder (2006 och 2009) med Färjestad och en av mitt livs värsta stunder (1992) med Hertzöga.

Perra mös över alla tre stunderna.

 

VECKANS CAFÉ OPERA. Köerna ringlar evighetslånga utanför Elins bakgård i Arvika. Nya soppköket har tagit staden med storm.

Självklart kunde inte Per-Erik " Perra" Johnsson och jag vara sämre – självklart ville Färjestads guldtränare och jag hylla Sven-Erik Magnusson.

Jag sa redan före föreställningen att det här skulle bli värt att filma och det blev det.

Perras fru filmade.

Inte ett öga torrt, törs jag lova. Inte en stolsdyna torr, sa arrangören, vad hen nu menade med det.

Vad det handlade om?

Jo, jag och Per-Erik Johnsson hade i ett svagt ögonblick tackat ja till att framträda i Billingsuddes gamla missionshus, strax utanför Arvika och Klässbol. Klassisk mark. Jag gissar att min pappa levde runt där som ung evangelist för ohyggligt länge sen. Någon mil nämnare Arvika hittade han sin blivande fru när han pratade i Västra Hungviks missionshus. Så kunde det gå.

Den här gången hittade jag Per-Eriks förtjusande fru Ingrid i en bil utanför arenan. Vi hälsade. Det var hur trevligt som helst.

Om ni, mot förmodan, inte vet vem Per-Erik Perra Johnsson är kan jag berätta att han är en svensk sportlegendar. Två gånger guldtränare i Färjestad. En gång en gud i Dalarna när han räddade livet på ett utdömt och förnedrat Leksand som låg s i s t i serien u n d e r högsta serien och förde upp dem till kval och seger där. Rena halleluja i Leksand.

Sådant skapar hjältar och gudar. Ingen tvekan. Nästan på missionsförbundsnivå.

Det var chefen Anders Andersson som tvingat dit oss. Mig ringde han ett år i förväg. Svårt att slingra sig ur då. Perra skickade han sin elitidrottsmannamässige son att ringa. Svårt att tacka nej då för Perra.

Jag brukar ha som gagekrav – förut en stjärna i himlen – att få sjunga en låt med den gamle operasångaren Andersson.

Han brukar motvillig ge med sig.

Vi har sjungit Barnatro, Sång till frihet och något mer. Det har låtit tillräckligt skojigt för att folk ska applådera.

Varje år kräver jag att vi ska sjunga duetten ur Pärlfiskarna. Andersson brukar skruva generat på sig. Lyssna på den på youtube så förstår ni varför. Gärna med Jussi och Robert Merrill.

I år förslog jag att vi skulle göra en hommage till Sven-Erik Magnusson och sjunga Två mörka ögon och Anders skulle lufta sin tenorstämma och sjunga Sven-Eriks son Oscars överstämma. Rätt upp och ner.

–Okej, sa han.

–Men vi kanske skulle be Perra sjunga en av verserna, föreslog jag.

Jag tänkte väl att det skulle bli en rolig scen när Perra förfasade sig över tanken - inför alla människorna i missionshuset. Det blev det inte. Perra sa ja med största förtjusning och redan på repetitionen (en kvart före) förstod jag att det här skulle bli en monumental succé. Perras dansbandsbaryton firade triumfer som vore han en äkta förförare på Fryksdalsdansen.

–Vilken låt var det, undrade en yrvaken Andersson inför repet. Han hade förträngt utmaningen att lufta sin skolade stämma med två amatörer. Två mörka ögon, sa jag. Lyssna på Oscar. Finns på youtube. Inga konstigheter.

Fem minuter senare hade han satt stämman – och pianokompet.

En timme senare sjöng vi. Repet bestod i att vi fikade, pratade och sen spelade vi.

Hur det lät? Ni avgör. Njut... eller förfasa er och ring chefredaktör Ander och kräv pengarna tillbaka.

Jag tycker, dock, att det är bedårande.

Per-Erik berättade dessutom att han minsann inte är någon duvunge i sångsammanhang.

–Jag sjöng faktiskt ihop med Sven-Ingvars en gång. 1976 i Deje Folkets park sjöng vi ”Min dingaling”, sa han så att hela missionshuset rodnade ända ner i ljumskarna.

–Men det är ju en jättesnuskig låt, sa jag.

Det är det ju. Chuck Berrys My Ding-a-Ling handlar om ett organ som skyddas av suspensoar i hockeysammanhang.

–Ja, svarade Perra kort på mitt påpekande.

Vad övrigt är är historia. Inte nödvändigtvis musikhistoria, kanske, men i alla fall scenhistoria i Värmland.

Nöjespanenelen med Anna Sims och de andra här på NWT kanske bör recensera. Eller, ja... kanske inte. Oscar borde recensera operasångare Anderssons version av Oscar.

–Jag visade videon för min svärmor, hon var mycket imponerad, sa Perra i telefon dagarna efter.

–Förstår jag, sa jag.

–Ja hon undrade hur länge vi repeterat. Trodde vi övar i veckor.

Vi skrattade lite åt det. Jag misstänkte starkt är det är lite likadant med hockey. De säger att de tränar och tränar men i själva verket fikar de, pratar lite och sen spelar de.

Inga konstigheter.

Resten av tiden i missionshuset pratade vi. Jag hann berätta om hur Per-Erik från Molkom gett mig två av mitt livs bästa stunder (2006 och 2009) med Färjestad och en av mitt livs värsta stunder (1992) med Hertzöga.

Perra mös över alla tre stunderna.

 

VECKANS CAFÉ OPERA. Köerna ringlar evighetslånga utanför Elins bakgård i Arvika. Nya soppköket har tagit staden med storm.