2017-06-23 06:00

2017-06-23 09:08

Det gick som en dans, trots elefanten i rummet...

ANRELL: Krönika

Jag vet inte om ni sett det lilla trevliga inslaget på webb-tv på nwt.se där Kristofer Holmberg, Anna Sims och jag pratar nöje och hinner beta av allt från Sommar-pratare till Stjärnor på slottet och Håkan Hellström. Rasande trevligt, om ni frågar mig och god stämning.

Men.

Det fanns hela tiden en elefant i rummet.

Egentligen var allt Anna Sims fel. Ni vet, den där behändiga lilla människan som skriver här i NWT och levererar en massa tänkvärda funderingar på meningen med livet och annat småtrevligt.

Anna Sims är mitt ständiga goda samvete.

Handlar det inte om engelska pelargoner så handlar det om polishundar. På det hela taget sådant som får livet att bli lite, lite bättre för sådana som mig.

När Anna Sims talar vaknar mitt bättre jag.

Det vet jag. Det är sedan gammalt.

När Anna Sims skriver vill man rensa i rabatterna och bereda plats för lite finare växtlighet, andlig och jordig.

Allt det där är självklart. Inte bara för mig utan för den brett allmänbildade läsekretsen här i Värmland.

När det gäller två saker är hennes linje dock lite tveksam. Det ena är det där med engelska pelargoner. De andra är våldsdans.

Anna är för våldsdans. Jag är emot. Ja, eller kanske inte emot, direkt, men jag är i alla fall lite reserverad. Jag är mera för en enkel wienervals och en american smooth än för tangons brutalitet. Jag ville ha ut Anna på några sådana enkla Let´s Dance-äventyr. Jag hade tjatat om det sedan förra våren när jag senast var gäst i NWT:s tv-studio. Nu var det allvar.

Undrar ni hur jag menar? Då har ni inte läst Annas krönika förra helgen i NWT med rubriken ”Let´s paso doble Lasse”.

Den innehöll några stramt provocerande rader:

”Lasse Anrell har bestämt att vi ska ha en Let´s dance NWT. Tror han i alla fall.

Det kan bero på bitterheten hos en man som aldrig fått vara med i tv-versionen och nu vill ta revansch i en minimal studio i Karlstad.”

Skrev Anna. Hon fortsatte:

”Men ska vi välja en dans Lasse så får det bli paso doble. Machodansen där mannen är matador och kvinnan är den röda manteln som tillsammans kämpar mot tjuren. Pax för att vara matador! Jag har väldigt svårt att följa, men får jag föra Lasse som ett rött skynke kanske allt med dans faller på plats. Äntligen.”

Så långt Anna.

Just snyggt, tänkte jag.

Jag var ju inbjuden till NWT:s tv-studio i tisdags och nu skulle jag förbaske mig stå till svars för min brist på danshyfs. En danslärare var inbjuden.

Jag vill ändå protestera lite mot Annas påhopp om min bitterhet. Jag är inte jättebitter. Snarare tvärtom. Till mitt försvar vill jag framhålla ett mejl från 2011:

 

”Hej Lasse!

Jag jobbar nu med TV-programmet Let´s Dance och vill ställa frågan om du skulle kunna ha ett intresse av att vara med?

Jag vill gärna berätta mer för dig om du finner detta roligt!”

 

Jag tänkte först att ingenting i hela världen kunde få mig intresserad av att göra bort mig i tv mer än jag redan gjort.

Men lite smickrad var jag ju ändå så jag svarade att jag åtminstone ville höra hur hon tänkte:

Hon svarade:

 

”Höra hur jag tänker? Jag tycker att saken är självskriven. Du är en man i dina bästa år, med bra figur och nyfikenhet på livet. Många kvinnor finner dig charmig och många män gillar din humor. Dessutom tror jag att vi kan få på dig en liten volangskjorta vid tillfälle med tanke på din passion för pelargoner. Ja så tänker jag.”

 

Efter det var jag fast i det råa smickrets bottenlösa träsk.

Men kvinnan ljög ju på alla punkter; TV4 ville bara ha ännu en äldre herre som skulle ledas runt som ett slaktoffer av en ung vacker danserska med sommarlen andedräkt som sakta skulle föra runt dig och dina gubbsura dofter för att beskrattas och sedan sakta fösas fram till Tony Irving för att slutgiltigt avrättas för sin taffliga rumba och sin taniga rumpa.

Självklart tänkte jag säga ja.

Under stor ångest, dock. Dessbättre var mina tre stränga söner betydligt smartare och förbjöd mig. De ansåg att de lidit nog av mina pajaserier i tv. Jag var benägen att hålla med dem.

Självklart sa jag nej.

Jag tänkte på det när jag såg årets Let´s Dance som jag inte gillade. Behandlingen av Stina Wollter fick mig att må en smula illa. Farligt nära mobbing. Farligt nära en personlig vendetta mot en kvinna man plötsligt villa bli av med av rätt oklara anledningar. Om ni frågar mig.

Däremot var Anna Sims bedårande. Läraren hoppade av. Det oroade inte Anna. Till mig hade hon en illröd klänning. Hur trevlig som helst. Hur dansen blev? Det är bara att titta på NWT.se.

Jag var nöjd. Anna rodnade när hon dödade tjuren mitt i dansakten.

Elefanten i rummet var...Kristofer, tror jag. Inte jag illa fall. Och definitivt inte Anna.

Så Let´s dance, fölk. Bittra eller inte – alla får vara med.

 

VECKANS MUSIK Anna och jag dansade till Los Canis Espana Cani Paso doble. Brutalt sväng.

Men.

Det fanns hela tiden en elefant i rummet.

Egentligen var allt Anna Sims fel. Ni vet, den där behändiga lilla människan som skriver här i NWT och levererar en massa tänkvärda funderingar på meningen med livet och annat småtrevligt.

Anna Sims är mitt ständiga goda samvete.

Handlar det inte om engelska pelargoner så handlar det om polishundar. På det hela taget sådant som får livet att bli lite, lite bättre för sådana som mig.

När Anna Sims talar vaknar mitt bättre jag.

Det vet jag. Det är sedan gammalt.

När Anna Sims skriver vill man rensa i rabatterna och bereda plats för lite finare växtlighet, andlig och jordig.

Allt det där är självklart. Inte bara för mig utan för den brett allmänbildade läsekretsen här i Värmland.

När det gäller två saker är hennes linje dock lite tveksam. Det ena är det där med engelska pelargoner. De andra är våldsdans.

Anna är för våldsdans. Jag är emot. Ja, eller kanske inte emot, direkt, men jag är i alla fall lite reserverad. Jag är mera för en enkel wienervals och en american smooth än för tangons brutalitet. Jag ville ha ut Anna på några sådana enkla Let´s Dance-äventyr. Jag hade tjatat om det sedan förra våren när jag senast var gäst i NWT:s tv-studio. Nu var det allvar.

Undrar ni hur jag menar? Då har ni inte läst Annas krönika förra helgen i NWT med rubriken ”Let´s paso doble Lasse”.

Den innehöll några stramt provocerande rader:

”Lasse Anrell har bestämt att vi ska ha en Let´s dance NWT. Tror han i alla fall.

Det kan bero på bitterheten hos en man som aldrig fått vara med i tv-versionen och nu vill ta revansch i en minimal studio i Karlstad.”

Skrev Anna. Hon fortsatte:

”Men ska vi välja en dans Lasse så får det bli paso doble. Machodansen där mannen är matador och kvinnan är den röda manteln som tillsammans kämpar mot tjuren. Pax för att vara matador! Jag har väldigt svårt att följa, men får jag föra Lasse som ett rött skynke kanske allt med dans faller på plats. Äntligen.”

Så långt Anna.

Just snyggt, tänkte jag.

Jag var ju inbjuden till NWT:s tv-studio i tisdags och nu skulle jag förbaske mig stå till svars för min brist på danshyfs. En danslärare var inbjuden.

Jag vill ändå protestera lite mot Annas påhopp om min bitterhet. Jag är inte jättebitter. Snarare tvärtom. Till mitt försvar vill jag framhålla ett mejl från 2011:

 

”Hej Lasse!

Jag jobbar nu med TV-programmet Let´s Dance och vill ställa frågan om du skulle kunna ha ett intresse av att vara med?

Jag vill gärna berätta mer för dig om du finner detta roligt!”

 

Jag tänkte först att ingenting i hela världen kunde få mig intresserad av att göra bort mig i tv mer än jag redan gjort.

Men lite smickrad var jag ju ändå så jag svarade att jag åtminstone ville höra hur hon tänkte:

Hon svarade:

 

”Höra hur jag tänker? Jag tycker att saken är självskriven. Du är en man i dina bästa år, med bra figur och nyfikenhet på livet. Många kvinnor finner dig charmig och många män gillar din humor. Dessutom tror jag att vi kan få på dig en liten volangskjorta vid tillfälle med tanke på din passion för pelargoner. Ja så tänker jag.”

 

Efter det var jag fast i det råa smickrets bottenlösa träsk.

Men kvinnan ljög ju på alla punkter; TV4 ville bara ha ännu en äldre herre som skulle ledas runt som ett slaktoffer av en ung vacker danserska med sommarlen andedräkt som sakta skulle föra runt dig och dina gubbsura dofter för att beskrattas och sedan sakta fösas fram till Tony Irving för att slutgiltigt avrättas för sin taffliga rumba och sin taniga rumpa.

Självklart tänkte jag säga ja.

Under stor ångest, dock. Dessbättre var mina tre stränga söner betydligt smartare och förbjöd mig. De ansåg att de lidit nog av mina pajaserier i tv. Jag var benägen att hålla med dem.

Självklart sa jag nej.

Jag tänkte på det när jag såg årets Let´s Dance som jag inte gillade. Behandlingen av Stina Wollter fick mig att må en smula illa. Farligt nära mobbing. Farligt nära en personlig vendetta mot en kvinna man plötsligt villa bli av med av rätt oklara anledningar. Om ni frågar mig.

Däremot var Anna Sims bedårande. Läraren hoppade av. Det oroade inte Anna. Till mig hade hon en illröd klänning. Hur trevlig som helst. Hur dansen blev? Det är bara att titta på NWT.se.

Jag var nöjd. Anna rodnade när hon dödade tjuren mitt i dansakten.

Elefanten i rummet var...Kristofer, tror jag. Inte jag illa fall. Och definitivt inte Anna.

Så Let´s dance, fölk. Bittra eller inte – alla får vara med.

 

VECKANS MUSIK Anna och jag dansade till Los Canis Espana Cani Paso doble. Brutalt sväng.

  • Lasse Anrell