2017-06-10 06:00

2017-06-10 06:00

Om den svåra konsten att döda en värmländsk grävling

KRÖNIKA

Det är veckorna före midsommar och jag tvingas en kväll att sitta och lyssna på grannen i den lilla byn utanför Arvika. Han är en sann grävlingshatare.

Vem är inte det, tänker jag och lyssnar på hans berättelse.

En kväll var han ute och körde bil. Det var ganska mörkt och han såg bara några meter framför bilen. Han bor på landet och hans kvinna hade just lämnat honom och han var rätt skitsur över det, men han klandrade henne egentligen inte för det.

Deras förhållande hade ändå varit slut en tid. Inget sex, inget prat, inget kul – men ändå: vad skulle hon göra slut för, när de ändå f u n g e r a d e ihop, tänkte han. Det var ytterst sällan han hittade en kvinna han fungerade ihop med. Sex, prat, visst.

Men när kunde han egentligen säga att han varit ihop med en kvinna han verkligen var n ä r a?

Sällan. Kanske aldrig.

Men framtiden bekymrade honom inte särskilt mycket. Han var bara 45 år. Han skulle hitta en ny kvinna. Kanske redan i dag.

Han visste redan en som var ledig. Det fanns några han hade koll på. En som just blivit ledig med hyfsade bröst och åderbråck.

Bara ett barn hemma och han var nästan utflugen. Bra.

Det gällde bara att komma till skott. Ingen brådska. Han borde kanske åka dit. Nåja, det ordnar sig. Det ordnar sig alltid med sådant här.

Behövs inget larv med krogar och studiecirklar som i stan. Vuxna människor ska inte behöva gå på pub eller läsa italienska för att få vänschlas lite, tänkte han och log.

Grannen körde sakta. Det var dåligt väder. Han såg något suddigt på vägen. Ett djur tänkte han och det kom ett dunsande ljud först och han hann tänka att var det en grävling så var det en ovanligt ruskigt lös smäll.

Men så small det till så att det ekade ända in i alla fyra fälgar och i hela bottenplattan på Volvon.

Vad fan var det, tänkte grannen.

Skraj. Så skraj att han åkte därifrån. Hundra meter fram stannade han dock bilen, backade och när han var tillbaka på platsen såg han att det mycket riktigt var en grävling.

Den låg stilla och genom bilfönstret såg han att den var lite tilltygad vid ena benet men annars såg rätt normal ut. Så där som påkörda grävlingar brukar göra.

Kompisen tänkte på smällen och blev lite upprymd över skadan han åsamkat grävlingen, detta djävulens påfund till djur.

Han mindes en del av alla de berättelser han hört om grävlingar som anfallit människor och som bitit sig in i benen ändå tills benstommen krasat mellan tänderna. I flera år gick han med knäckebröd i stövlarna i fall han skulle bli anfallen av en grävling.

– Den ser död ut, sa han till backspegeln i bilen när han tittade på djuret vid vägkanten. Stendöd. Men även en grävling förtjänar rätten att slippa onödigt lidande. För säkerhets skull backade han bilen så att han kom med ena bakhjulet rakt framför djuret. För att avsluta allt eventuellt lidande backade han fram och tillbaka över djurets huvud med bilen fyra gånger. Två ton Volvo. Han tyckte han hörde ett krasande ljud. Skönt. Nästan som av knäckebröd, tänkte han.

Förhållandevis nöjd med sig själv åkte han vidare och funderade mer på kvinnan som han kanske, absolut bara kanske, skulle uppvakta. Han tänkte att han märkt att de ofta behövde lite tid efter att det tagit slut med någon karl. Lite längre tid än en man behövde, men inte så mycket längre.

Några dagar till, kanske. Det borde räcka. Han kanske skulle svänga in och fråga. Han tänkte köra sin vanliga rättframma stil:

– Ujanemägen tocket uschlit vär... vad gör du... i aftan? Är du ledig eller hänger du ihop med nån?

Han visste att hon inte hängde ihop med någon. Han var ju inte dum.

Men så kom han att tänka på grävlingen. Plötsligt kände han den där rysningen som bara en grävling kan framskapa.

Tänk om djuret lever ändå. Han borde skjuta det. Han borde i alla fall flytta på fanskapet så att ingen annan dum värmlänning kör på det i full fart och får framvagnen förstörd.

Grävlingar har ruggiga pannben. Hårda som granit. Hårdare än en hjulbalansering.

Han vände bilen fast han var nästan hemma och ganska nära den lediga kvinnans hus. Eller kanske därför; det kändes lättare att slippa välja och istället åka åt ett helt annat håll. Det värkte lite i pungen. Han försökte flytta lite på den men det sved bara.

När han var tillbaka på platsen såg han ingenting.

Tomt.

Det var mörkt men det var helt uppenbart; djuret var borta. Rysningen igen.

Ett litet blodspår. Förmodligen från det skadade benet. I övrigt ingenting. Han lös med ficklampan. Ingenting. Ingenting i dikena runt om. Någon kunde ju flyttat på djuret. Men ingenting i dikena. Tomt. Han ringde skogvaktarn, polisen, djuret måste ju vara skadat. Han behövde hjälp.

Men de bara skrattade rått. Skit du i grävlingen. Han har grävt ner sig för att dö. Eller bara för att sura, kanske. Och du; nästa gång du kör över ett djur med din flugviktsbil kör för sjutton över ryggraden så att du får jobbet gjort.

Kompisen muttrade lite. Han kände sig obekväm. Det kändes inte riktigt som om han kunde lite på sin ljusblå Volvo längre. Det kändes inte bra.

Och någonstans i mörkret fanns alltid en grävling nu... en som ville hämnas. Det visste han.

Han rös.

Han gick in i köket och fyllde stövlarna med knäckebröd. Han la sig och somnade av ren utmattning.

VECKANS MUSIK

Det kanske är världens sämsta låt men norska Kamferdrops version av den gamla Kikki Danielsson-hiten ”Jag trodde änglarna fanns” måste ju också vara sommarens bästa.

Vem är inte det, tänker jag och lyssnar på hans berättelse.

En kväll var han ute och körde bil. Det var ganska mörkt och han såg bara några meter framför bilen. Han bor på landet och hans kvinna hade just lämnat honom och han var rätt skitsur över det, men han klandrade henne egentligen inte för det.

Deras förhållande hade ändå varit slut en tid. Inget sex, inget prat, inget kul – men ändå: vad skulle hon göra slut för, när de ändå f u n g e r a d e ihop, tänkte han. Det var ytterst sällan han hittade en kvinna han fungerade ihop med. Sex, prat, visst.

Men när kunde han egentligen säga att han varit ihop med en kvinna han verkligen var n ä r a?

Sällan. Kanske aldrig.

Men framtiden bekymrade honom inte särskilt mycket. Han var bara 45 år. Han skulle hitta en ny kvinna. Kanske redan i dag.

Han visste redan en som var ledig. Det fanns några han hade koll på. En som just blivit ledig med hyfsade bröst och åderbråck.

Bara ett barn hemma och han var nästan utflugen. Bra.

Det gällde bara att komma till skott. Ingen brådska. Han borde kanske åka dit. Nåja, det ordnar sig. Det ordnar sig alltid med sådant här.

Behövs inget larv med krogar och studiecirklar som i stan. Vuxna människor ska inte behöva gå på pub eller läsa italienska för att få vänschlas lite, tänkte han och log.

Grannen körde sakta. Det var dåligt väder. Han såg något suddigt på vägen. Ett djur tänkte han och det kom ett dunsande ljud först och han hann tänka att var det en grävling så var det en ovanligt ruskigt lös smäll.

Men så small det till så att det ekade ända in i alla fyra fälgar och i hela bottenplattan på Volvon.

Vad fan var det, tänkte grannen.

Skraj. Så skraj att han åkte därifrån. Hundra meter fram stannade han dock bilen, backade och när han var tillbaka på platsen såg han att det mycket riktigt var en grävling.

Den låg stilla och genom bilfönstret såg han att den var lite tilltygad vid ena benet men annars såg rätt normal ut. Så där som påkörda grävlingar brukar göra.

Kompisen tänkte på smällen och blev lite upprymd över skadan han åsamkat grävlingen, detta djävulens påfund till djur.

Han mindes en del av alla de berättelser han hört om grävlingar som anfallit människor och som bitit sig in i benen ändå tills benstommen krasat mellan tänderna. I flera år gick han med knäckebröd i stövlarna i fall han skulle bli anfallen av en grävling.

– Den ser död ut, sa han till backspegeln i bilen när han tittade på djuret vid vägkanten. Stendöd. Men även en grävling förtjänar rätten att slippa onödigt lidande. För säkerhets skull backade han bilen så att han kom med ena bakhjulet rakt framför djuret. För att avsluta allt eventuellt lidande backade han fram och tillbaka över djurets huvud med bilen fyra gånger. Två ton Volvo. Han tyckte han hörde ett krasande ljud. Skönt. Nästan som av knäckebröd, tänkte han.

Förhållandevis nöjd med sig själv åkte han vidare och funderade mer på kvinnan som han kanske, absolut bara kanske, skulle uppvakta. Han tänkte att han märkt att de ofta behövde lite tid efter att det tagit slut med någon karl. Lite längre tid än en man behövde, men inte så mycket längre.

Några dagar till, kanske. Det borde räcka. Han kanske skulle svänga in och fråga. Han tänkte köra sin vanliga rättframma stil:

– Ujanemägen tocket uschlit vär... vad gör du... i aftan? Är du ledig eller hänger du ihop med nån?

Han visste att hon inte hängde ihop med någon. Han var ju inte dum.

Men så kom han att tänka på grävlingen. Plötsligt kände han den där rysningen som bara en grävling kan framskapa.

Tänk om djuret lever ändå. Han borde skjuta det. Han borde i alla fall flytta på fanskapet så att ingen annan dum värmlänning kör på det i full fart och får framvagnen förstörd.

Grävlingar har ruggiga pannben. Hårda som granit. Hårdare än en hjulbalansering.

Han vände bilen fast han var nästan hemma och ganska nära den lediga kvinnans hus. Eller kanske därför; det kändes lättare att slippa välja och istället åka åt ett helt annat håll. Det värkte lite i pungen. Han försökte flytta lite på den men det sved bara.

När han var tillbaka på platsen såg han ingenting.

Tomt.

Det var mörkt men det var helt uppenbart; djuret var borta. Rysningen igen.

Ett litet blodspår. Förmodligen från det skadade benet. I övrigt ingenting. Han lös med ficklampan. Ingenting. Ingenting i dikena runt om. Någon kunde ju flyttat på djuret. Men ingenting i dikena. Tomt. Han ringde skogvaktarn, polisen, djuret måste ju vara skadat. Han behövde hjälp.

Men de bara skrattade rått. Skit du i grävlingen. Han har grävt ner sig för att dö. Eller bara för att sura, kanske. Och du; nästa gång du kör över ett djur med din flugviktsbil kör för sjutton över ryggraden så att du får jobbet gjort.

Kompisen muttrade lite. Han kände sig obekväm. Det kändes inte riktigt som om han kunde lite på sin ljusblå Volvo längre. Det kändes inte bra.

Och någonstans i mörkret fanns alltid en grävling nu... en som ville hämnas. Det visste han.

Han rös.

Han gick in i köket och fyllde stövlarna med knäckebröd. Han la sig och somnade av ren utmattning.

VECKANS MUSIK

Det kanske är världens sämsta låt men norska Kamferdrops version av den gamla Kikki Danielsson-hiten ”Jag trodde änglarna fanns” måste ju också vara sommarens bästa.

  • Lasse Anrell