Jag blev sextrakasserad på Arvika-festivalen

KRÖNIKA

Minns ni Arvikafestivalen. Salig i åminnelse.
Världens bästa smältdegel. Den hade behövts nu, tänker jag. Där blandades a l l a.

Om ni inte minns Arvikas stora stund varje år ska jag berätta. Ett äkta Jag Var Där-reportage:

”Alla vill leva länge men ingen vill bli gammal”. Jag tänkte på de orden när jag gick in på festivalen. Här var det ju en f ö r d e l att vara gammal. Det kändes lite exklusivt och jag kände en viss stolthet när jag visade upp mitt leg.

Alla över 50 släpptes nämligen in gratis.

Det var en smart idé. De flesta över 50 är ju hyfsat nyktra och inte alltför påtända och vi syntes som små söta eterneller bland alla knoppande mohikaner och kolsvarta depprockare och pastellchica Håkan Hellström-flickor.

Några gick och viftade med en Lisebergsflagga när Håkan snart skulle komma in på scenen och jag vet inte om det var ett uttryck för ohygglig ironi eller för göteborgares speciella läggning. Jag hoppades på det första... En skylt bars fram av en tjej med blossande kinder.

”Håkan - ta min oskuld” var texten och skylten hölls högt, högt över alla huvuden strax framför Håkan. Det här var verkligen en overkligt oskuldsfull tid, tänker jag nu.

På skylten fanns också ett mobilnummer. Livet som popstjärna är en smula märkligt, tänkte jag, men å andra sidan är det säkert betydligt märkligare som tonårstjej - eller som oskuld, antar jag. Som oskuld hade jag själv bara sett Beach Boys och Crosby, Stills, Nash & Young livs levande, och av dem var det väl egentligen bara Neil Young jag kunde tänka mig att ha sex med.

Men jag bar inga skyltar om det. Det gjorde jag inte.

Håkan var märkligt ödmjuk. Han sa fantastiska saker om hur mycket han älskade sin publik och det var verkligen så att jag trodde honom. Han var en stor, varm ömhetstörstande Lisebergskanin och den kärlek han kände från publiken var varken fejkad eller falsk. Han gav och han fick, redan då, och han eftersträvade verkligen tvåvägskommunikation. Inte bara gage.

När Dogge i Latin Kings kom in på scenen i ”Kom igen Lena” och rappade så blev det en av den sommarens verkliga höjdpunkter. Göteborg och Norra Botkyrka - vem kunde ana att musikens smältdegel låg där. I Arvika. Det var det största öset jag hört sen Springsteen dönade igång ”Twist and shout” på Ullevi kväll två när det begav sig, när arenan sprack.

De flesta framför Håkan såg ansträngt nyktra ut. Särskilt de över 50 och de under tolv. Några pojkar i 13-årsåldern gick käckt omkring och rökte en marijuanacigarrett. Två hade mohikanfrisyr, den tredje såg ut som en SMU-scout. Kände att jag borde vara lite Kling och Klang och gå fram och bullrigt säga att ”Ja, pojkar det är väl ingen chokladcigarrett ni går omkring med där, va?”

Men jag sa ingenting.

Skämdes lite, för det var väl för att göra sådana saker vi 50-åringar släpptes in gratis.

Några tjejer satt i en buske och kissade ganska ogenerat. De fnittrade förtjust. Kvinnorollen är stadd i förändring, tänkte jag, men så kom en makalöst oskyldigt söt flicka i sarong förbi och hela pojkbeståndet stannade upp förstummat och suckade hänfört. Pojkrollen förändras betydligt långsammare, tänkte jag en smula lugnad.

En kvinna nöp mig plötsligt i häcken. Ogenerat det med.

–Du har en fin häck, sa hon.

–Öh..., sa jag dumt.

–Ja, det är inte så vanligt för män över... 30, sa hon.

–Jag är över... 30, sa jag.

–Jag vet, sa hon.

Mina söner var inte imponerade över kvinnans beteende. Inte över mitt heller. Det verkade som om de gav mig skulden för att jag sextrakasserats. Det är väl typiskt, antog jag. Alla vi som utsätts för sexövergrepp får ta en del av skulden själva.

Sönerna tittade skamset på mig. De ville inte prata om ålder och de verkade tycka att det är alldeles för få som vill bli gamla eller ens vuxna nu för tiden. De kändes lite omoderna.

Jag gick in på campingen. Det var en osannolik sörja av blöt lera, langos och kisslukt. Här levde folk, åt, kissade, drack kaktuscider, rökte chokladcigarretter, kräktes, förlorade sin oskuld och nöp varandra i häcken.

En svart BMW med caben nerfälld körde förbi och fotograferade med sina mobiltelefoner några som kräktes. BMW-folket blev bortjagade av folk. För att de pratade stockholmsdialekt och härmade ”Torsk på Tallinn”. ”Fläskfilé med ananas” var det sista de sa innan de själva fick varsin fläskläpp.

Så var det, kids, på Arvikafestivalen.

Det var en ljuvlig tid. Må den snart komma tillbaka.

 

VECKANS VÄRMLÄNNING: Lite kände jag nog att Joel Eriksson Ek räddade våra liv i onsdags kväll.

 

  • Lasse Anrell

2017-03-18 06:00

2017-03-20 15:22