2017-03-04 06:00

2017-03-04 10:08

Därför offrade Norge Johaug

KRÖNIKA

Trots att det är VM och bara två tävlingsdagar kvar så är det bilderna från rättegången med Therese Johaug som jag ser framför mig och det förvånar mig att de fortfarande gör mig både rörd och lite skakad.

Jag tänker att jag till slut fattat varför norrmännen blev tvungna att offra Johaug.

Det är en lite sorglig historia som jag ska berätta nu.

Den första presskonferensen efter avslöjandet om dopning innebar ju gråt och snorande om att allt var någon annans fel.

Patetiskt, så klart. För Johaug var det naturligtvis djupt olyckligt eftersom de där bilderna är de som kommer att vara kvar när hennes karriär är över och alla offentliga människor enligt all erfarenhet blir ihågkomna för enbart en enda sak.

Inte ens norrmän kommer att minnas hennes segrar.


Till och med norrmän med näsan djupt ner i skidspåren och astmamaskinerna kommer att minnas synen av en snörvlande och bitter människa som skriker att hon är helt knäckt.

Jag tror att Therese Johaug har fattat allt det där.

Sen dess hade det ju gått några veckor.

Hon försökte därför bygga en ny bild i rättegången och det var väl ungefär lika svårt som det var enkelt att riva ner den gamla bilden av en ständig vinnare.

Jag vet inte om ni såg Johaug i tv-sändningen?

Jag antar också att hon haft rådgivare som sagt åt henne hur hon skulle sminka sig och klä sig och bete sig.

Jag tycker inte det blev bra.


Hon hade en stram sminkning med tydlig eyeline och vattenfast mascara. Kläderna var dyra, men enkla. Det var okej. Jag skulle kanske rekommenderat lite mindre eyeline, men möjligen fungerade det för en som ville börja om med en ny mediabild efter den osminkade från Jeg Er Är Knust-presskonferensen.

Men det jag fastade vid var hennes min.

Det var den mest fastnaglade min jag sett. Borta var leendena, men ännu mera borta var grinandet. Från lipsill till surströmming, typ.

Jag tror Johaug ville verka stark och allvarlig, men jag tyckte hon verkade närmast apatisk, alternativt hatisk.

Bilderna sa allt - och ingenting. Mest ingenting. Det är inga bilder som kommer att radera lipandet.

En enda gång sprack den påtvingade minen.


Det var när hon fick frågor om sina munsår och tvingades erkänna att ja, hon hade drabbats av herpes tidigare i livet och ja, hon började grina igen. Men kort, mycket kort. En åkomma som herpes, och hur man hanterar att prata om den, kan ibland säga mer än tusen ord.

Men det jag tror att Johaug tänkte där i sin svala kreation var något helt annat.

Jag tror att hon tänkte - precis som jag - att här sitter en människa som offras.

Som måste offras.

Varför? Jo, för den norska nationalstolthetens skull och för norska skidförbundets klantighets skull.

Här sitter en norsk tragedi som inte hade behövt vara en norsk tragedi.

Svenska löparen Abeba Aregawi - också dopningsanklagad - tvingas av svenska friidrottsförbundet att gå antidopningskurs, läser jag. Bra.

Johaug tvingas också nu. Bra det också.

Aregawi borde kanske inte blivit insläppt av Svenska friidrottsförbundet igen. Men det blev hon. De senaste rapporterna att meldonium - som hon åkte fast för - kanske i första hand används för att dölja epodopning är extremt graverande. För rysk sport, för Aregawi och för svenska friidrottsförbundet.

Men sanningen om varför Johaug offras just nu är ju en annan.

Anledningen till att Johaug nu saknade stöd är att förbundet gjorde bort sig kapitalt i fallet Martin Johnsrud Sundby som åkte fast för för höga doser astmamedicin.

När norska förbundet fick veta det försökte man tysta ner det.

Det har det varit extremt tyst om.


Till slut misslyckades det - trots att norska förbundet är världens starkaste. Det är det nederlaget som man aldrig mer vill riskera att uppleva.

Det är det uppvaknandet under galgen som nu gör att Therese Johaug måste straffas hårt - av norska domstolen.

Allt annat hade sänkt den norska skidsportens trovärdighet för åratal framåt.

Därför är Therese Johaug en klassisk norsk tragedi.

En Ibsenfigur, en Hedda Gabler.

Därför kan Johnsrud Sundby åka omkring i VM och flina i sitt skägg istället för att vara avstängd i två år.

Sundby-saken fikk passere alle prosessledd i hemmelighet. Antidoping Norge kunne uten press utenfra gå for frifinnelse. Verken Sundby selv eller Skiforbundet sa ett ord. De satset på at det ville gå over.

Slik ville det blitt dersom ikke antidopingbyrået WADA hadde anket frifinnelsen til CAS, den øverste internasjonale instans., skrev Ola Bernhus i norska Aftenposten i höstas i den enda vettiga krönika som skrevs i ärendet.

Tror fan att Johaug är bitter.


Sådant tänker jag på. Det och Björgens 41 sekunder, Iversens monumentala dumhet och det bisarra faktum att 70 procent av alla norska åkare använder astmamedicin.

Ett sjukt lag i en sjuk sport. Heja Kalla.

Kanske borde du tävla i handikapp-OS, Charlotte. Du är ju frisk.

Och kanske borde norska skidförbundet slås ihop med astmaförbundet.


VECKANS POD: Kalle Lind - känd från På spåret - gjorde en vansinnigt rolig pod om Värmlandsbilden i vintras ihop med Ann Edliden. Finns på sverigesradio.se

Jag tänker att jag till slut fattat varför norrmännen blev tvungna att offra Johaug.

Det är en lite sorglig historia som jag ska berätta nu.

Den första presskonferensen efter avslöjandet om dopning innebar ju gråt och snorande om att allt var någon annans fel.

Patetiskt, så klart. För Johaug var det naturligtvis djupt olyckligt eftersom de där bilderna är de som kommer att vara kvar när hennes karriär är över och alla offentliga människor enligt all erfarenhet blir ihågkomna för enbart en enda sak.

Inte ens norrmän kommer att minnas hennes segrar.


Till och med norrmän med näsan djupt ner i skidspåren och astmamaskinerna kommer att minnas synen av en snörvlande och bitter människa som skriker att hon är helt knäckt.

Jag tror att Therese Johaug har fattat allt det där.

Sen dess hade det ju gått några veckor.

Hon försökte därför bygga en ny bild i rättegången och det var väl ungefär lika svårt som det var enkelt att riva ner den gamla bilden av en ständig vinnare.

Jag vet inte om ni såg Johaug i tv-sändningen?

Jag antar också att hon haft rådgivare som sagt åt henne hur hon skulle sminka sig och klä sig och bete sig.

Jag tycker inte det blev bra.


Hon hade en stram sminkning med tydlig eyeline och vattenfast mascara. Kläderna var dyra, men enkla. Det var okej. Jag skulle kanske rekommenderat lite mindre eyeline, men möjligen fungerade det för en som ville börja om med en ny mediabild efter den osminkade från Jeg Er Är Knust-presskonferensen.

Men det jag fastade vid var hennes min.

Det var den mest fastnaglade min jag sett. Borta var leendena, men ännu mera borta var grinandet. Från lipsill till surströmming, typ.

Jag tror Johaug ville verka stark och allvarlig, men jag tyckte hon verkade närmast apatisk, alternativt hatisk.

Bilderna sa allt - och ingenting. Mest ingenting. Det är inga bilder som kommer att radera lipandet.

En enda gång sprack den påtvingade minen.


Det var när hon fick frågor om sina munsår och tvingades erkänna att ja, hon hade drabbats av herpes tidigare i livet och ja, hon började grina igen. Men kort, mycket kort. En åkomma som herpes, och hur man hanterar att prata om den, kan ibland säga mer än tusen ord.

Men det jag tror att Johaug tänkte där i sin svala kreation var något helt annat.

Jag tror att hon tänkte - precis som jag - att här sitter en människa som offras.

Som måste offras.

Varför? Jo, för den norska nationalstolthetens skull och för norska skidförbundets klantighets skull.

Här sitter en norsk tragedi som inte hade behövt vara en norsk tragedi.

Svenska löparen Abeba Aregawi - också dopningsanklagad - tvingas av svenska friidrottsförbundet att gå antidopningskurs, läser jag. Bra.

Johaug tvingas också nu. Bra det också.

Aregawi borde kanske inte blivit insläppt av Svenska friidrottsförbundet igen. Men det blev hon. De senaste rapporterna att meldonium - som hon åkte fast för - kanske i första hand används för att dölja epodopning är extremt graverande. För rysk sport, för Aregawi och för svenska friidrottsförbundet.

Men sanningen om varför Johaug offras just nu är ju en annan.

Anledningen till att Johaug nu saknade stöd är att förbundet gjorde bort sig kapitalt i fallet Martin Johnsrud Sundby som åkte fast för för höga doser astmamedicin.

När norska förbundet fick veta det försökte man tysta ner det.

Det har det varit extremt tyst om.


Till slut misslyckades det - trots att norska förbundet är världens starkaste. Det är det nederlaget som man aldrig mer vill riskera att uppleva.

Det är det uppvaknandet under galgen som nu gör att Therese Johaug måste straffas hårt - av norska domstolen.

Allt annat hade sänkt den norska skidsportens trovärdighet för åratal framåt.

Därför är Therese Johaug en klassisk norsk tragedi.

En Ibsenfigur, en Hedda Gabler.

Därför kan Johnsrud Sundby åka omkring i VM och flina i sitt skägg istället för att vara avstängd i två år.

Sundby-saken fikk passere alle prosessledd i hemmelighet. Antidoping Norge kunne uten press utenfra gå for frifinnelse. Verken Sundby selv eller Skiforbundet sa ett ord. De satset på at det ville gå over.

Slik ville det blitt dersom ikke antidopingbyrået WADA hadde anket frifinnelsen til CAS, den øverste internasjonale instans., skrev Ola Bernhus i norska Aftenposten i höstas i den enda vettiga krönika som skrevs i ärendet.

Tror fan att Johaug är bitter.


Sådant tänker jag på. Det och Björgens 41 sekunder, Iversens monumentala dumhet och det bisarra faktum att 70 procent av alla norska åkare använder astmamedicin.

Ett sjukt lag i en sjuk sport. Heja Kalla.

Kanske borde du tävla i handikapp-OS, Charlotte. Du är ju frisk.

Och kanske borde norska skidförbundet slås ihop med astmaförbundet.


VECKANS POD: Kalle Lind - känd från På spåret - gjorde en vansinnigt rolig pod om Värmlandsbilden i vintras ihop med Ann Edliden. Finns på sverigesradio.se