2016-10-15 06:00

2016-10-15 06:00

Födelsedagsbarnet måste få ha rätten att vara ful i mun

KRÖNIKA

I onsdags var jag inbjuden till Karlstads universitet för att tala när den svenska Tryckfrihetsförordningen fyllde 250 år. Här är en förkortad version av mitt födelsedagstal:

Ingenting kan egentligen vara enklare än att hålla ett tal till tryckfrihetens ära.

Alla älskar tryckfrihet.

Alla kan skriva under på att det är själva grunden för demokratin.

Till och med alla världens diktatorer håller tal om hur viktig yttrandefriheten är.

I alla fall i Ukraina. Och Burundi.

Själv är jag dock inte lika säker.

Gillar jag verkligen sådan frihet?

Finns det inte för m y c k e t yttrandefrihet i dag?

Är det inte i själva verket så att jag rent av hatar yttrandefrihet?

Jo, kanske.

Jo, faktiskt.

Min värld var till för 15 år sen mycket enkel:

Yttrandefriheten bestod av att jobbiga människor skrev oändligt långa brev till Aftonbladet där jag jobbade då. Man visste vilken typ av människor det var, när man såg att de skrivit lodräta tillägg på kanterna. Inte en bokstav eller en kvadratmillimeter fick förfaras. Allt var lika viktigt.

Yttrandefriheten bestod också av att ringa ettantelefonen och prata ut. Dom som hade de viktigaste sakerna att säga ringde kvart i fyra på natten.

I övrigt bestämde sådana som jag yttrandefrihetens gränser. Resten av utrymmet i det offentliga samtalet gick till sådana som mig.

Det var härliga tider.

Som jag njöt.

Yttrandefriheten har dock ett pris.

Jag ska berätta helt kort om några händelser som lärt mig det – och då väljer jag bort de rena och rätt normala dödshoten mot mig och min familj.

1. Under OS i Nagano skrev jag en krönika om Svenska Dagbladets avslöjande om att en spelare hade fel sorts pass för att få spela i Tre Kronor. Efter det hotades jag med misshandel av en sportjournalist (!) på SvD. Han var före detta tungviktsboxare och full.

Ett exempel på hot mot yttrandefriheten inifrån, så att säga.

2. När jag 1990 skrev en krönika om Izabella Scorupcos sponsring från H&M skrev jag att hon en dag kanske inte ville förknippas med vare sig barnarbete eller ”skitjeansen” Rocky.

Slarvigt, kanske, och dumt.

Alla tyckte att jag var en idiot. Ingen höll med mig – utom Sven Wollter.

Tidningen hade knappt hunnit komma ut innan H&M ställde in en annonskampanj för hundratusentals kronor i Aftonbladet. Det var tufft, eftersom tidningen var i djup ekonomisk kris. Då var jag inte så kaxig...under några veckor.

Men mina chefer stöttade mig. Inte ett ont ord.

Fullständigt bisarrt var det att läsa häromdagen att Little Jinder (snart aktuell i ”Så mycket bättre”) hoppade av ett sponsorkontrakt med H&M och skrev så här:

”man får ju stå för det man gör... speciellt när man tar tvivelaktiga beslut. jag får dålig smak i munnen av mig själv men det drygar ut kassan så man kan pyssla med i mitt fall musik när corporate pissföretag tar den enkla vägen och köper en .”

Skit och piss. Under 26 år var det bara Sven Wollter som höll med mig.

Men nu vet vi; jag hade rätt redan 1990.

3. På Aftonbladet fanns djupa manliga strukturer. Året innan jag började där samlade sig de kvinnliga journalisterna och skrev ihop ett dokument om hur de behandlades. Det blev en bok som jag fick i present när jag lämnade min landsortstidning för Aftonbladet. Jag läste och blev chockad. Nu läser jag om den och det jag slås av är att varje dag hände saker på arbetarrörelsens tidning av exakt samma typ som hände på diverse popfestivaler 2016. Och på nyårsafton i Hamburg. Eller på kommunala bad.

Aftonbladets manliga journalister var på den tiden mindre seriösa i sin kvinnosyn än ett gäng gatubarn eller Donald Trump i sitt omklädningsrum.

4. För fem år sen skrev jag och en kollega så kallade ”veckobrev” på Aftonbladet där vi drev med chefredaktörens egna veckobrev. Vi var, kan man väl säga, ganska elaka. Dessutom skrev vi bättre än chefredaktören.

Fullständigt surrealistiskt var det när vi blev inkallade under stor dramatik till chefredaktören och fick en timmas uppsträckning för att vi hotade Aftonbladets ekonomi för att Facebook och Google skulle ta över alla annonser för att vi (!) var så dumma.

Vi skrev ett nytt veckobrev och avslöjade att Aftonbladets och Schibsteds ledning haft party och gjort karaokeversioner av Abbas ”Money Money” samtidigt som de skar ner på personalen och så blev vi inkallade igen till chefredaktören och utskällda igen och samma vinkel och ännu allvarligare och dessutom fick vi var sitt brev med en formell varning (!) som vi skulle underteckna.

Jag måste erkänna att det känns ytterst surrealistiskt att se samme chefredaktör nu sitta i Aktuellt som programdirektör och döma ut Aktuellts kvalitet. Janne Josefsson säger att SVT:s yttrandefrihet hotas inifrån och det tycker jag också är både fascinerande och analyserande. Men mest surrealistiskt.

Effekten av det hela blev att vi slutade – och att chefredaktören inte skrev ett enda veckobrev till. Och att fnissandet bakom hans rygg avstannade, vad jag hörde...

5. Jag läste Mats Johanssons bok om Gustaf Ander. Det är den mest intressanta bok jag läst om media på länge.

Jag slås direkt av att dagens presskris med nedskärningar bara är en logisk följd av att det alltid - ALLTID - varit så sen massmedierna kom till på 1800-talet. Tidningar har alltid varit i strukturell kris. Att hälften av alla svenska journalister fått sparken på tio år och är lika glödheta på arbetsmarknaden som hovslagare och slagrutemän är ingen nyhet. Det har alltid varit så. Det måste antagligen vara så. Det måste finnas en inneboende motsättning mellan att sälja det fria ordet och att värna det.


Poängen med yttrandefriheten som princip är att hålla fast vid den när det är minst logiskt att göra det.

Det gäller bokmässan, det gäller media, det gäller allt.

Jag är helt säker på att järnrörsligorna tänker beskära yttrandefriheten om de får mer makt.

Jag tror inte de krafterna kan bekämpas med tystnad och minskad yttrandefrihet. Bara med ökad.

Så alltså sammanfattningsvis;

Jag hatar yttrandefrihet.

Det finns för mycket yttrandefrihet.

För mycket, för fel sort människor.

Tyvärr måste det dock vara så.

Yttrandefriheten är som allra viktigast för troll och dom som ringde ettantelefonen kvart i fyra. Till och med dom som ringde kvart över.

I onsdags var jag inbjuden till Karlstads universitet för att tala när den svenska Tryckfrihetsförordningen fyllde 250 år. Här är en förkortad version av mitt födelsedagstal:

Ingenting kan egentligen vara enklare än att hålla ett tal till tryckfrihetens ära.

Alla älskar tryckfrihet.

Alla kan skriva under på att det är själva grunden för demokratin.

Till och med alla världens diktatorer håller tal om hur viktig yttrandefriheten är.

I alla fall i Ukraina. Och Burundi.

Själv är jag dock inte lika säker.

Gillar jag verkligen sådan frihet?

Finns det inte för m y c k e t yttrandefrihet i dag?

Är det inte i själva verket så att jag rent av hatar yttrandefrihet?

Jo, kanske.

Jo, faktiskt.

Min värld var till för 15 år sen mycket enkel:

Yttrandefriheten bestod av att jobbiga människor skrev oändligt långa brev till Aftonbladet där jag jobbade då. Man visste vilken typ av människor det var, när man såg att de skrivit lodräta tillägg på kanterna. Inte en bokstav eller en kvadratmillimeter fick förfaras. Allt var lika viktigt.

Yttrandefriheten bestod också av att ringa ettantelefonen och prata ut. Dom som hade de viktigaste sakerna att säga ringde kvart i fyra på natten.

I övrigt bestämde sådana som jag yttrandefrihetens gränser. Resten av utrymmet i det offentliga samtalet gick till sådana som mig.

Det var härliga tider.

Som jag njöt.

Yttrandefriheten har dock ett pris.

Jag ska berätta helt kort om några händelser som lärt mig det – och då väljer jag bort de rena och rätt normala dödshoten mot mig och min familj.

1. Under OS i Nagano skrev jag en krönika om Svenska Dagbladets avslöjande om att en spelare hade fel sorts pass för att få spela i Tre Kronor. Efter det hotades jag med misshandel av en sportjournalist (!) på SvD. Han var före detta tungviktsboxare och full.

Ett exempel på hot mot yttrandefriheten inifrån, så att säga.

2. När jag 1990 skrev en krönika om Izabella Scorupcos sponsring från H&M skrev jag att hon en dag kanske inte ville förknippas med vare sig barnarbete eller ”skitjeansen” Rocky.

Slarvigt, kanske, och dumt.

Alla tyckte att jag var en idiot. Ingen höll med mig – utom Sven Wollter.

Tidningen hade knappt hunnit komma ut innan H&M ställde in en annonskampanj för hundratusentals kronor i Aftonbladet. Det var tufft, eftersom tidningen var i djup ekonomisk kris. Då var jag inte så kaxig...under några veckor.

Men mina chefer stöttade mig. Inte ett ont ord.

Fullständigt bisarrt var det att läsa häromdagen att Little Jinder (snart aktuell i ”Så mycket bättre”) hoppade av ett sponsorkontrakt med H&M och skrev så här:

”man får ju stå för det man gör... speciellt när man tar tvivelaktiga beslut. jag får dålig smak i munnen av mig själv men det drygar ut kassan så man kan pyssla med i mitt fall musik när corporate pissföretag tar den enkla vägen och köper en .”

Skit och piss. Under 26 år var det bara Sven Wollter som höll med mig.

Men nu vet vi; jag hade rätt redan 1990.

3. På Aftonbladet fanns djupa manliga strukturer. Året innan jag började där samlade sig de kvinnliga journalisterna och skrev ihop ett dokument om hur de behandlades. Det blev en bok som jag fick i present när jag lämnade min landsortstidning för Aftonbladet. Jag läste och blev chockad. Nu läser jag om den och det jag slås av är att varje dag hände saker på arbetarrörelsens tidning av exakt samma typ som hände på diverse popfestivaler 2016. Och på nyårsafton i Hamburg. Eller på kommunala bad.

Aftonbladets manliga journalister var på den tiden mindre seriösa i sin kvinnosyn än ett gäng gatubarn eller Donald Trump i sitt omklädningsrum.

4. För fem år sen skrev jag och en kollega så kallade ”veckobrev” på Aftonbladet där vi drev med chefredaktörens egna veckobrev. Vi var, kan man väl säga, ganska elaka. Dessutom skrev vi bättre än chefredaktören.

Fullständigt surrealistiskt var det när vi blev inkallade under stor dramatik till chefredaktören och fick en timmas uppsträckning för att vi hotade Aftonbladets ekonomi för att Facebook och Google skulle ta över alla annonser för att vi (!) var så dumma.

Vi skrev ett nytt veckobrev och avslöjade att Aftonbladets och Schibsteds ledning haft party och gjort karaokeversioner av Abbas ”Money Money” samtidigt som de skar ner på personalen och så blev vi inkallade igen till chefredaktören och utskällda igen och samma vinkel och ännu allvarligare och dessutom fick vi var sitt brev med en formell varning (!) som vi skulle underteckna.

Jag måste erkänna att det känns ytterst surrealistiskt att se samme chefredaktör nu sitta i Aktuellt som programdirektör och döma ut Aktuellts kvalitet. Janne Josefsson säger att SVT:s yttrandefrihet hotas inifrån och det tycker jag också är både fascinerande och analyserande. Men mest surrealistiskt.

Effekten av det hela blev att vi slutade – och att chefredaktören inte skrev ett enda veckobrev till. Och att fnissandet bakom hans rygg avstannade, vad jag hörde...

5. Jag läste Mats Johanssons bok om Gustaf Ander. Det är den mest intressanta bok jag läst om media på länge.

Jag slås direkt av att dagens presskris med nedskärningar bara är en logisk följd av att det alltid - ALLTID - varit så sen massmedierna kom till på 1800-talet. Tidningar har alltid varit i strukturell kris. Att hälften av alla svenska journalister fått sparken på tio år och är lika glödheta på arbetsmarknaden som hovslagare och slagrutemän är ingen nyhet. Det har alltid varit så. Det måste antagligen vara så. Det måste finnas en inneboende motsättning mellan att sälja det fria ordet och att värna det.


Poängen med yttrandefriheten som princip är att hålla fast vid den när det är minst logiskt att göra det.

Det gäller bokmässan, det gäller media, det gäller allt.

Jag är helt säker på att järnrörsligorna tänker beskära yttrandefriheten om de får mer makt.

Jag tror inte de krafterna kan bekämpas med tystnad och minskad yttrandefrihet. Bara med ökad.

Så alltså sammanfattningsvis;

Jag hatar yttrandefrihet.

Det finns för mycket yttrandefrihet.

För mycket, för fel sort människor.

Tyvärr måste det dock vara så.

Yttrandefriheten är som allra viktigast för troll och dom som ringde ettantelefonen kvart i fyra. Till och med dom som ringde kvart över.

  • Lasse Anrell

VECKANS JUBILAR II

Moster Ingrid i Väse fyllde 95 år i onsdags och om det är tillåtet skulle jag gärna vilja ta chansen att gratulera min sommarmamma på 60-talet på det här sättet. Grattis Ingrid!