2016-10-01 06:00

2016-10-01 06:00

"Stäng av alla norska skidåkare i två år"

KRÖNIKA

Vi måste prata om det här med norsk skidåkning.
Skidåkningen var ju länge i grunden världens bästa idrott. Ingenting kunde vara vackrare än en människa som forsade fram i ett elegant lagt spår i solsken och motljus.

Svenskar, ryssar, finländare och norrmän tävlade i en förbrödrande känsla av att allt var möjligt och att alla hade chansen och att alla tävlade på ungefär lika villkor utom möjligen ryssarna som tävlade på lite mer lika villkor än de andra.

Skidåkningen var på något sätt ett reservat i den idrottsvärld som slutat vara sport och blivit ett kalkylerat handlande med organ och droger.

Alla visste visserligen att Sovjetåkarna dopade sig som belgiska kossor, men eftersom det bara var kvinnorna som fick resultat av det brydde sig inte tillräckligt många tillräckligt mycket. Låt dem hållas.

Men sen kom det här med 2000-talet.

Sen kom det här med den norska statsdopningen som slog till för att en gång för alla göra norsk skidåkning till den supermakt den borde vara eftersom ingenstans i hela världen fanns så mycket pengar och så många löpare att stoppa in pengar och andra hjälpmedel i – i landet där skidåkningen var den enda dominerande statsreligionen.

Petter Northugs dueller med Marcus Hellner var klassisk sport. Till slut lyckades Northug nästan alltid vinna upploppet. Oklart om det var hans spurtkapacitet som avgjorde eller något annat.

Jag hade ingen aning, jag är inte medicinerare, men till slut fick man ju ändå veta att Northug behöver droger för att ens kunna köra bil ordentligt, så då sprack i alla fall den bubblan.

Marit Björgen är en maskin som är bäst på allt. Kort, långt, uthållighet.

Hur hon gjorde för att bli det var ytterst oklart. Alla dessa diskussioner på presskonferenser jag besökte med henne och polskan Justyna Kowalczyk om vad som var dopning och inte var det, gjorde mig lika förvirrad som förundrad. Frågar jag Kowalczyk i dag så tror jag hon anser att Björgen var lika dopad som norskorna anser att polskan var.

I veckan såg jag att Björgen sa:

–Vi kan bara hoppas att vi gjort rätt.

Ja, ursäkta Marit, men varje idrottare har visst ett eget ansvar att ha koll på vad man stoppar i sig.

Martin Johnserud Sundby blev plötsligt bättre på gamla dar och det tyckte folk var charmigt, men frågan är så klart om han blev en världsåkare först när han sprutade i sig det sinnesvidgande ämnet i astmamedicinen.

Han blev i alla fall avstängd för det. I två månader.

Och så är det det här med Therese Johaug.

Hon har verkligen kommit undan billigt. Hela skidvärldens blonda lilla fästmö. Där har leendet stelnat som på en fuskare och en människa som trodde att hon var untouchable på grund av sitt förbunds storhet och sin egen trevlighet.

Frisk som en nötskrika petade hon i sig shot efter shot av astmamedicin och sa att hon trodde det var jätteok. Eller kanske mera som östtyskarna brukade säga:

–Ja, men alla andra gör ju det...

Ja, kära Therese – alla andra n o r r m ä n gör det, kanske, men medicin till friska människor är alltid fusk och alla andra gör det i n t e.

Sanningen är ju den att man nästan visuellt kunde se att Therese inte tävlade på samma villkor som de andra. Hon åkte med en frekvens som enbart påminde om de där kinesiska långdistansarna i friidrott häromåret som var helt överlägsna – innan de åkte fast. Eller Johann Mühlegg.

Men alla älskade ju Johaug. Såååå viktig för sporten. Såååå charmig.

Ja, pyttsan. En kallhamrad fuskare. Say no more.

–Det börjar lukta riktigt illa, sa en svensk ledare i veckan.

Jag skulle säga att det är värre än så. Det stinker, snarare. Norsk skidåkning stinker som laboratoriet hos Mühlegg eller i de ryska statslaboratorierna som OS-rörelsen stängde ute från Rio de Janeiro.

Så därför:

Den norska statsdopningen som gjorde landets åkare helt överlägsna och hotade döda sporten är en skam för Norge och för skidåkningen.

Jag har egentligen bara ett förslag nu, för att rädda skidsporten; stäng av alla norska skidåkare i två år. Minst. Stäng av dem som straff och som en chans för dem att rensa upp i sitt eget träsk av astmaexpresser och medicinmän.

Svenskar, ryssar, finländare och norrmän tävlade i en förbrödrande känsla av att allt var möjligt och att alla hade chansen och att alla tävlade på ungefär lika villkor utom möjligen ryssarna som tävlade på lite mer lika villkor än de andra.

Skidåkningen var på något sätt ett reservat i den idrottsvärld som slutat vara sport och blivit ett kalkylerat handlande med organ och droger.

Alla visste visserligen att Sovjetåkarna dopade sig som belgiska kossor, men eftersom det bara var kvinnorna som fick resultat av det brydde sig inte tillräckligt många tillräckligt mycket. Låt dem hållas.

Men sen kom det här med 2000-talet.

Sen kom det här med den norska statsdopningen som slog till för att en gång för alla göra norsk skidåkning till den supermakt den borde vara eftersom ingenstans i hela världen fanns så mycket pengar och så många löpare att stoppa in pengar och andra hjälpmedel i – i landet där skidåkningen var den enda dominerande statsreligionen.

Petter Northugs dueller med Marcus Hellner var klassisk sport. Till slut lyckades Northug nästan alltid vinna upploppet. Oklart om det var hans spurtkapacitet som avgjorde eller något annat.

Jag hade ingen aning, jag är inte medicinerare, men till slut fick man ju ändå veta att Northug behöver droger för att ens kunna köra bil ordentligt, så då sprack i alla fall den bubblan.

Marit Björgen är en maskin som är bäst på allt. Kort, långt, uthållighet.

Hur hon gjorde för att bli det var ytterst oklart. Alla dessa diskussioner på presskonferenser jag besökte med henne och polskan Justyna Kowalczyk om vad som var dopning och inte var det, gjorde mig lika förvirrad som förundrad. Frågar jag Kowalczyk i dag så tror jag hon anser att Björgen var lika dopad som norskorna anser att polskan var.

I veckan såg jag att Björgen sa:

–Vi kan bara hoppas att vi gjort rätt.

Ja, ursäkta Marit, men varje idrottare har visst ett eget ansvar att ha koll på vad man stoppar i sig.

Martin Johnserud Sundby blev plötsligt bättre på gamla dar och det tyckte folk var charmigt, men frågan är så klart om han blev en världsåkare först när han sprutade i sig det sinnesvidgande ämnet i astmamedicinen.

Han blev i alla fall avstängd för det. I två månader.

Och så är det det här med Therese Johaug.

Hon har verkligen kommit undan billigt. Hela skidvärldens blonda lilla fästmö. Där har leendet stelnat som på en fuskare och en människa som trodde att hon var untouchable på grund av sitt förbunds storhet och sin egen trevlighet.

Frisk som en nötskrika petade hon i sig shot efter shot av astmamedicin och sa att hon trodde det var jätteok. Eller kanske mera som östtyskarna brukade säga:

–Ja, men alla andra gör ju det...

Ja, kära Therese – alla andra n o r r m ä n gör det, kanske, men medicin till friska människor är alltid fusk och alla andra gör det i n t e.

Sanningen är ju den att man nästan visuellt kunde se att Therese inte tävlade på samma villkor som de andra. Hon åkte med en frekvens som enbart påminde om de där kinesiska långdistansarna i friidrott häromåret som var helt överlägsna – innan de åkte fast. Eller Johann Mühlegg.

Men alla älskade ju Johaug. Såååå viktig för sporten. Såååå charmig.

Ja, pyttsan. En kallhamrad fuskare. Say no more.

–Det börjar lukta riktigt illa, sa en svensk ledare i veckan.

Jag skulle säga att det är värre än så. Det stinker, snarare. Norsk skidåkning stinker som laboratoriet hos Mühlegg eller i de ryska statslaboratorierna som OS-rörelsen stängde ute från Rio de Janeiro.

Så därför:

Den norska statsdopningen som gjorde landets åkare helt överlägsna och hotade döda sporten är en skam för Norge och för skidåkningen.

Jag har egentligen bara ett förslag nu, för att rädda skidsporten; stäng av alla norska skidåkare i två år. Minst. Stäng av dem som straff och som en chans för dem att rensa upp i sitt eget träsk av astmaexpresser och medicinmän.

  • Lasse Anrell

VECKANS MUSIK

Kents mästerverk ”Dom som försvann” är obegripligt nog inte med på nya Best of-albumet. Hur tänkte de där...?