2016-09-17 06:00

2016-09-17 06:00

Värmländsk kultur när den är som allra bäst

KRÖNIKA: LASSE ANRELL

Tocken värmländsk kulturvecka det varit, som vi säger i Arvika.
Jag måste ändå börja med Sunneveckan i ”Halv åtta hos mig” i TV4. Har det någonsin gjorts en bättre vecka? Tveksamt.

Och alla bevingade ord.

– Dä skante smake som att schlecke på en fesk.

– Du har ju kröpp som e pinöppe, du kan ente va över 30.

Eller:

– Ja ä åten.

– Åten, är du från Arvika?

– Säffle.

Och så skrädmjöl och ostbågar på toast skagen – kan inte bli bättre. Heja Sunne. Heja TV4.

Sen blev det ännu mera kultur. Häng med:

Jag började med Les Miserables i Karlstad på operan.


Ja, jäklar vad bra. Jag vill inte skryta, jo det vill jag väl, men jag såg den faktiskt i originaluppsättningen på Broadway (1987), i London, i Paris och jag recenserade den nordiska urpremiären i Oslo på Det norske teatret 1988 med Øystein Wiik som en magisk Jean Valjean. Jag skrev om den omtvistade svenska premiären med Tommy Körberg och Claes Malmberg. Jag satte femplus, Expressens Anders Björkman satte överkorsad geting. Så kan det gå. Smaken är som en orrstjärt, som Gunde Johansson brukade säga.

Jag avgudar Les Miserables.

Ändå; satt jag inte och grät när Cecilie Nerfont Thorgersen sjöng med sin låga sensuella röst och var närmast i upplösningstillstånd? Jo. Allt var bra. Alla var bra. Lyckliga Karlstad och lyckliga Värmland som har den här guldgruvan av känslor, kärlek och kvalitet i sin närhet ända fram till nyår. Om nu värmlänningarna går. Nu kändes det mest som att det var snobbiga göteborgare och fisförnäma norrmän på plats.

Sen gjorde jag som alla andra och gick på Lars Lerin på Sandgrund. Ja, jäklar vad han har blivit...tydlig.


Lika otydlig som hans gästutställare Kakan Hermansson var - lika sanslösa var ju de där tavlorna med båtar och sjömän. Jag älskade dem. Homoerotiska utan att vara Tom of Finland. Sensuella utan att vara påträngande. Vackra utan att vara slätstrukna. Bara antydda könsorgan. Facebook-fähiga.

Och jag skrattade högt när jag såg bilden på Versailles och såg att den hade titeln Google Earth. Så ärlig kan bara en man vara som varit nere i mörkret och klivit ut med världens mest slitstarka självkänsla.

Och så den där bilden på Mårbacka.

Ja, herregud. Jag vet inte om jag sett något mera känslofyllt. Bara ett naket hus; som ett litet vaket Karin Broos-barn på en säng med en mamma som sover bortvänd.


Försökte köpa en affisch med Lerins Mårbacka, men jag måste säga att affischutbudet på Sandgrund mest liknar en souvenirshop i Aleppo. Vill inte Lerin att hans fans ska ha affischer på sina väggar? Vill han inte bli en nutida Philip von Schantz?

Jag kräver Lerins Mårbacka åt folket - nu.

Eller i alla fall åt mig.

Träffade för övrigt Karin Broos i Svt:s ”Gomorron Sverige” på fredagen när jag skulle prata nöjen där. Hon var där med sin dotter Sara för att prata om dotterns film om henne. Vilka förtjusande människor. Karin Broos leende var lika bra som hennes tavlor och en hägring om ett bättre liv.

– Vad ser du mest fram mot för kulturhändelse i helgen, frågade Claes Elfsborg mig, i direktsändning.

– Att se Sara Broos film om sin mamma Karin, svarade jag.

– Vad bra, stannar du kvar får du träffa dom snart, för dom är här, svarade Elfsberg.

– Det menar du inte!? sa jag.


Det var lite som i ”Här har du liv”, tänkte jag. Hur trevligt som helst.

Sen åkte jag till Sunne och såg årets uppsättning på Västanå teater. Sista föreställningen. Om jag förstod saken rätt hade de bara haft 52 lediga platser på hela sommaren. Resten utsålt. Rekord.

Demonregissören Leif Stinnerbom kom fram och hälsade.

– Vilken tajming du hade när du sa att du såg fram mot Saras film om Karin, sa han. Jag log gåtfullt som en Jösse härads egen Mona Lisa till svar.

– Visste du inte om att dom skulle vara med i sändningen senare?

– Klart jag visste. Hade ju träffat dom redan i sminket, svarade jag skälmskt.

– He he, bra skådespeleri, svarade Värmlands Bergman.

– Man tackar, kan jag få en statistroll i nästa sommars uppsättning, frågade jag.

– Självklart, svarade han.

– Som träd, eller nåt, kanske, spekulerade jag fritt.

– Vi får se, sa Sunnes Trevor Nunn.

Föreställningen var strålande. Särskilt andra akten där allt det obegripliga från akt ett blev begripligt.


Till sist såg jag ”Mammas nya kille” på Södra teatern i Stockholm.

Jessica och Krille från Sunne var så klart bra och några andra excesser i värmländska var vansinnigt roliga. Och på akademisk göteborgska lyckades Sofia Wretling leda i bevis att Spöket Laban av Inger och Lasse Sandberg från Karlstad är den enda trovärdiga (!) skildringen av spöken i världslitteraturen.

Kan bara hålla med.

Hur Sara Broos film om morsan var? Alldeles bedårande, om ni frågar mig. Jag såg en film som handlade om skönhetens pris – trots att det inte sades ett ljud om just det.

VECKANS MJÖLK: Självklart dominerar Arvikabygdens standarmjölk kraftigt – en sann kulturdryck. Borde finnas i Systembolagets beställningssortiment.

Och alla bevingade ord.

– Dä skante smake som att schlecke på en fesk.

– Du har ju kröpp som e pinöppe, du kan ente va över 30.

Eller:

– Ja ä åten.

– Åten, är du från Arvika?

– Säffle.

Och så skrädmjöl och ostbågar på toast skagen – kan inte bli bättre. Heja Sunne. Heja TV4.

Sen blev det ännu mera kultur. Häng med:

Jag började med Les Miserables i Karlstad på operan.


Ja, jäklar vad bra. Jag vill inte skryta, jo det vill jag väl, men jag såg den faktiskt i originaluppsättningen på Broadway (1987), i London, i Paris och jag recenserade den nordiska urpremiären i Oslo på Det norske teatret 1988 med Øystein Wiik som en magisk Jean Valjean. Jag skrev om den omtvistade svenska premiären med Tommy Körberg och Claes Malmberg. Jag satte femplus, Expressens Anders Björkman satte överkorsad geting. Så kan det gå. Smaken är som en orrstjärt, som Gunde Johansson brukade säga.

Jag avgudar Les Miserables.

Ändå; satt jag inte och grät när Cecilie Nerfont Thorgersen sjöng med sin låga sensuella röst och var närmast i upplösningstillstånd? Jo. Allt var bra. Alla var bra. Lyckliga Karlstad och lyckliga Värmland som har den här guldgruvan av känslor, kärlek och kvalitet i sin närhet ända fram till nyår. Om nu värmlänningarna går. Nu kändes det mest som att det var snobbiga göteborgare och fisförnäma norrmän på plats.

Sen gjorde jag som alla andra och gick på Lars Lerin på Sandgrund. Ja, jäklar vad han har blivit...tydlig.


Lika otydlig som hans gästutställare Kakan Hermansson var - lika sanslösa var ju de där tavlorna med båtar och sjömän. Jag älskade dem. Homoerotiska utan att vara Tom of Finland. Sensuella utan att vara påträngande. Vackra utan att vara slätstrukna. Bara antydda könsorgan. Facebook-fähiga.

Och jag skrattade högt när jag såg bilden på Versailles och såg att den hade titeln Google Earth. Så ärlig kan bara en man vara som varit nere i mörkret och klivit ut med världens mest slitstarka självkänsla.

Och så den där bilden på Mårbacka.

Ja, herregud. Jag vet inte om jag sett något mera känslofyllt. Bara ett naket hus; som ett litet vaket Karin Broos-barn på en säng med en mamma som sover bortvänd.


Försökte köpa en affisch med Lerins Mårbacka, men jag måste säga att affischutbudet på Sandgrund mest liknar en souvenirshop i Aleppo. Vill inte Lerin att hans fans ska ha affischer på sina väggar? Vill han inte bli en nutida Philip von Schantz?

Jag kräver Lerins Mårbacka åt folket - nu.

Eller i alla fall åt mig.

Träffade för övrigt Karin Broos i Svt:s ”Gomorron Sverige” på fredagen när jag skulle prata nöjen där. Hon var där med sin dotter Sara för att prata om dotterns film om henne. Vilka förtjusande människor. Karin Broos leende var lika bra som hennes tavlor och en hägring om ett bättre liv.

– Vad ser du mest fram mot för kulturhändelse i helgen, frågade Claes Elfsborg mig, i direktsändning.

– Att se Sara Broos film om sin mamma Karin, svarade jag.

– Vad bra, stannar du kvar får du träffa dom snart, för dom är här, svarade Elfsberg.

– Det menar du inte!? sa jag.


Det var lite som i ”Här har du liv”, tänkte jag. Hur trevligt som helst.

Sen åkte jag till Sunne och såg årets uppsättning på Västanå teater. Sista föreställningen. Om jag förstod saken rätt hade de bara haft 52 lediga platser på hela sommaren. Resten utsålt. Rekord.

Demonregissören Leif Stinnerbom kom fram och hälsade.

– Vilken tajming du hade när du sa att du såg fram mot Saras film om Karin, sa han. Jag log gåtfullt som en Jösse härads egen Mona Lisa till svar.

– Visste du inte om att dom skulle vara med i sändningen senare?

– Klart jag visste. Hade ju träffat dom redan i sminket, svarade jag skälmskt.

– He he, bra skådespeleri, svarade Värmlands Bergman.

– Man tackar, kan jag få en statistroll i nästa sommars uppsättning, frågade jag.

– Självklart, svarade han.

– Som träd, eller nåt, kanske, spekulerade jag fritt.

– Vi får se, sa Sunnes Trevor Nunn.

Föreställningen var strålande. Särskilt andra akten där allt det obegripliga från akt ett blev begripligt.


Till sist såg jag ”Mammas nya kille” på Södra teatern i Stockholm.

Jessica och Krille från Sunne var så klart bra och några andra excesser i värmländska var vansinnigt roliga. Och på akademisk göteborgska lyckades Sofia Wretling leda i bevis att Spöket Laban av Inger och Lasse Sandberg från Karlstad är den enda trovärdiga (!) skildringen av spöken i världslitteraturen.

Kan bara hålla med.

Hur Sara Broos film om morsan var? Alldeles bedårande, om ni frågar mig. Jag såg en film som handlade om skönhetens pris – trots att det inte sades ett ljud om just det.

VECKANS MJÖLK: Självklart dominerar Arvikabygdens standarmjölk kraftigt – en sann kulturdryck. Borde finnas i Systembolagets beställningssortiment.

  • Lasse Anrell