2016-09-03 06:00

2016-09-03 06:00

"Förlåt, Magnus Uggla för min pissartikel 1989"

LASSE ANRELL

Sms:en började smattra in redan efter några sekunder.

– Jäklar vilket påhopp du åkte på från Magnus Uggla, skrev folk.

Jag fattade ingenting. Men efter ett tag förstod jag ju att Magnus Uggla varit Sommar-pratare i radio och att han lustmördat en massa recensenter genom att låta en hallåa läsa upp korkade citat ur deras påhopp på honom genom åren.

Och jag var tydligen värst.

Jag tänkte inte så mycket på det, men sen fick jag reda på att han intervjuats efteråt också och då hade han sagt att det var min recension av albumet ”35-åringen” där jag jämförde honom med Nazityskland som fick honom att sluta läsa recensioner.

Aj då, tänkte jag. Har jag jämför honom med nazister? Det var väl ändå att... ta i lite?

Tyvärr var det värre än så. Jag lyssnade på Ugglas Sommar och citatet som den bedrägligt trevliga hallåan läste upp var det här:

”Problemet med låten om lapplisor är att den inte är rolig. Den påminner märkligt nog om propagandan i Der Stürmer under Julius Streicher i 30-talets Tyskland. Propaganda mot judar och andra misshagliga element.”

 

Jag lyssnade förundrad. Hade jag verkligen skrivit så?

Om en sketen Magnus Uggla-låt?

Jag tänkte att i så fall måste det vara frågan om kritikhistoriens värsta övertändning. Jag tänkte att i så fall borde jag nästan fått... sparken.

Jag var tvungen att gå till källan - det vill säga mig själv. Jag hittade till slut artikeln i ett gammalt arkiv och det visade sig att... det stämde. Jag hade verkligen skrivit det där. Tyvärr. 20 oktober 1989.

Jag skämdes en smula och rodnade inte särskilt klädsamt.

Jag tänkte att det här måste ha varit det sämsta jag någonsin skrivit. Kanske det sämsta någon någonsin skrivit.

Tyvärr var det värre än så.

Jag läste vidare med förundrad blick:

”Tomas Ledin som producerat borde berättat för Uggla att det här är skitdåligt.

 

Någon på skivbolaget CBS borde förklarat för Uggla att vi inte har någon lust att släppa ut den här skiten.”

Aj då. Stora ord.

Men det blev värre än så:

”Vad säger diskrimineringsombudsmannen Peter Nobel? Får man hetsa mot folkgrupper så här? Vad säger Europarådet? Vad säger juden Uggla?”

Ja, ni läste rätt. Jag skrev faktiskt så. Jag vet inte om jag upphetsat började yra om Ugglas eventuella etniska och religiösa bakgrund för att jag var så förtjust i min egen formulering om nazisternas propagandaorgan Det Stürmer eller om jag verkligen tyckte att lapplisor var en diskriminerad grupp som fick ta mycket skit ute på gatorna när de utövade sitt yrke där de såg till att ambulanser skulle kunna ta sig fram utan en massa stadsjeepar som stod i vägen överallt.

Oklart mitt motiv var det ju inte särskilt bra skrivet. ”Juden Uggla...”. Hallå.

Kanske den sämsta recensionen som någonsin skrivits. Det var inget att knussla om. Jag var sämst. I alla fall 1989.

 

Jag tänkte att någon på tidningen Aftonbladet borde förklarat för mig att vi inte har någon lust att släppa ut den här skiten.

Men så sökte jag lite på nätet och hittade en annan sak som skrivits om Uggla-låten om lapplisor.

Bamse - av alla - hade gripit in i debatten.

I ett nummer av Bamse fanns serien ”Mård-Lisa”, av Bamseskaparen Rune Andréasson. Föräldralösa och fattiga Mård-Lisa tar jobb som parkeringsvakt för att försörja sina småsyskon – men hon blir så mobbad av uppretade bilister att hon tvingas sjukskriva sig.

En av mobbarna var popsångaren Uggel-Guggel som skrivit en nidvisa med raderna ”Lapp-lisa! Fis-Lisa! Borde läggas i en säck, kastas i en bäck” – en tydlig känga åt Magnus Uggla och hans låt ”PF”, där sångaren drömmer om hur han kör över ”blåklädda pissfitter” som lappar hans bil, skrev Sydsvenska Dagbladet.

– Rune skrev historien eftersom han blev upprörd när han hörde Magnus Ugglas låt om lapplisor, sa Bamses chefredaktör.

Halleluja. Vilken tröst för lilla mig. I alla fall hade jag Bamse på min sida. Då kan jag inte ha varit helt fel ute.


Så tänkte jag en stund, men sen gick den varma känslan över. Nä, det var inte bra. Det var riktigt dåligt och till slut bestämde jag mig – och jag skrev in orden just precis här, just precis nu:

– Förlåt, Uggla. Förlåt, Magnus Uggla för min pissartikel 1989. Förlåt.

VECKANS MUSIK: Ja, vad tror ni. Allt, precis a-l-l-t med Magnus Uggla. Som straff. För mig. Särskilt ”PF”. På repeat.

Sms:en började smattra in redan efter några sekunder.

– Jäklar vilket påhopp du åkte på från Magnus Uggla, skrev folk.

Jag fattade ingenting. Men efter ett tag förstod jag ju att Magnus Uggla varit Sommar-pratare i radio och att han lustmördat en massa recensenter genom att låta en hallåa läsa upp korkade citat ur deras påhopp på honom genom åren.

Och jag var tydligen värst.

Jag tänkte inte så mycket på det, men sen fick jag reda på att han intervjuats efteråt också och då hade han sagt att det var min recension av albumet ”35-åringen” där jag jämförde honom med Nazityskland som fick honom att sluta läsa recensioner.

Aj då, tänkte jag. Har jag jämför honom med nazister? Det var väl ändå att... ta i lite?

Tyvärr var det värre än så. Jag lyssnade på Ugglas Sommar och citatet som den bedrägligt trevliga hallåan läste upp var det här:

”Problemet med låten om lapplisor är att den inte är rolig. Den påminner märkligt nog om propagandan i Der Stürmer under Julius Streicher i 30-talets Tyskland. Propaganda mot judar och andra misshagliga element.”

 

Jag lyssnade förundrad. Hade jag verkligen skrivit så?

Om en sketen Magnus Uggla-låt?

Jag tänkte att i så fall måste det vara frågan om kritikhistoriens värsta övertändning. Jag tänkte att i så fall borde jag nästan fått... sparken.

Jag var tvungen att gå till källan - det vill säga mig själv. Jag hittade till slut artikeln i ett gammalt arkiv och det visade sig att... det stämde. Jag hade verkligen skrivit det där. Tyvärr. 20 oktober 1989.

Jag skämdes en smula och rodnade inte särskilt klädsamt.

Jag tänkte att det här måste ha varit det sämsta jag någonsin skrivit. Kanske det sämsta någon någonsin skrivit.

Tyvärr var det värre än så.

Jag läste vidare med förundrad blick:

”Tomas Ledin som producerat borde berättat för Uggla att det här är skitdåligt.

 

Någon på skivbolaget CBS borde förklarat för Uggla att vi inte har någon lust att släppa ut den här skiten.”

Aj då. Stora ord.

Men det blev värre än så:

”Vad säger diskrimineringsombudsmannen Peter Nobel? Får man hetsa mot folkgrupper så här? Vad säger Europarådet? Vad säger juden Uggla?”

Ja, ni läste rätt. Jag skrev faktiskt så. Jag vet inte om jag upphetsat började yra om Ugglas eventuella etniska och religiösa bakgrund för att jag var så förtjust i min egen formulering om nazisternas propagandaorgan Det Stürmer eller om jag verkligen tyckte att lapplisor var en diskriminerad grupp som fick ta mycket skit ute på gatorna när de utövade sitt yrke där de såg till att ambulanser skulle kunna ta sig fram utan en massa stadsjeepar som stod i vägen överallt.

Oklart mitt motiv var det ju inte särskilt bra skrivet. ”Juden Uggla...”. Hallå.

Kanske den sämsta recensionen som någonsin skrivits. Det var inget att knussla om. Jag var sämst. I alla fall 1989.

 

Jag tänkte att någon på tidningen Aftonbladet borde förklarat för mig att vi inte har någon lust att släppa ut den här skiten.

Men så sökte jag lite på nätet och hittade en annan sak som skrivits om Uggla-låten om lapplisor.

Bamse - av alla - hade gripit in i debatten.

I ett nummer av Bamse fanns serien ”Mård-Lisa”, av Bamseskaparen Rune Andréasson. Föräldralösa och fattiga Mård-Lisa tar jobb som parkeringsvakt för att försörja sina småsyskon – men hon blir så mobbad av uppretade bilister att hon tvingas sjukskriva sig.

En av mobbarna var popsångaren Uggel-Guggel som skrivit en nidvisa med raderna ”Lapp-lisa! Fis-Lisa! Borde läggas i en säck, kastas i en bäck” – en tydlig känga åt Magnus Uggla och hans låt ”PF”, där sångaren drömmer om hur han kör över ”blåklädda pissfitter” som lappar hans bil, skrev Sydsvenska Dagbladet.

– Rune skrev historien eftersom han blev upprörd när han hörde Magnus Ugglas låt om lapplisor, sa Bamses chefredaktör.

Halleluja. Vilken tröst för lilla mig. I alla fall hade jag Bamse på min sida. Då kan jag inte ha varit helt fel ute.


Så tänkte jag en stund, men sen gick den varma känslan över. Nä, det var inte bra. Det var riktigt dåligt och till slut bestämde jag mig – och jag skrev in orden just precis här, just precis nu:

– Förlåt, Uggla. Förlåt, Magnus Uggla för min pissartikel 1989. Förlåt.

VECKANS MUSIK: Ja, vad tror ni. Allt, precis a-l-l-t med Magnus Uggla. Som straff. För mig. Särskilt ”PF”. På repeat.

  • Lasse Anrell