2016-08-06 06:00

2016-08-06 06:00

Tandtråd är en bluff!

LASSE ANRELL

Såg ni Rapport i onsdags?
För en gammal rättshaverist som jag känns det naturligtvis oerhört trevligt att få ett besked om att man haft rätt hela tiden.

Jag har i och för sig aldrig tvivlat – men i onsdags kom alltså beviset; min 20 år långa kamp mot tandhygienisterna var över.

Och jag hade vunnit. Tjoho.

Det var efter ett helt vanligt besök hos tandhygienisten 1996 som jag satte mig ner och funderade.

Jag tänkte så här:

Det här är verkligen ett slags examensdag för oss som envisas med att anses som vuxna. Den enda examensdagen man har kvar långt upp i infertil ålder (jag var 43 år då så jag ville gärna verka lite brådmogen).

För ett år sedan hade jag varit där. Jag blev utskälld den gången, förödmjukad och förnedrad. Jag hade djupa tandfickor, tandsten och om jag minns rätt även kantfnas.

Jag beordrades använda tandtråd, minst varje dag. Annars skulle jag inom en ganska snar framtid drabbas av tandlossning och diverse andra mer eller mindre skamliga sjukdomar.

Inte särskilt kul, tänkte jag. Alltså bestämde jag mig för att verkligen satsa på tandtråd. Av alla karaktärsövningar jag genomfört i livet blev det den mest misslyckade. En dag höll det. En knapp dag. Jag kan svårligen tänka mig något så värdelöst som att gå igenom mina tänder med tandtråd kväll efter kväll. Det gör ont. Det luktar skumt. Och man slinter och skär djupa fåror i tandköttet och blodet forsar. Jag kände att jag hatade tandtråd.

En knapp dag höll det, alltså.

Jag skäms lite, men inte särskilt mycket.

Det är ändå med viss bävan, för att inte säga skräck och skam, som jag går till tandhygienisten. Examensdag, och jag har inte gjort en enda läxa.

Hon tittar på tänderna.

Petar lite med sin stålpinne. Skrapar för att hitta tandsten. Jag börjar förbereda mig mentalt på att den brutala skrapprocessen snart ska starta. Jag vet hur ont den gör. Jag är beredd på att tandfickorna nu är djupa som kratrar. Jag vet hur avskyvärt ont det gör när hon sen börjar peta ner i tandköttet med den sylvassa ståltråden för att ta bort mördarstenarna där.

Hon säger ingenting.

Hon gör ingenting.

Hon tittar istället på mig med förintande blick. Hon sväljer och jag sväljer. Det känns som när jag svalde en hel mugg flourvätska i mellanstadiet.

Ett år har gått. Ett år av misskötsel. Jag inser att det är dags för domen.

– Jaha, säger hon stramt.

– Eeehg, svarar jag lite mera skrämt men ändå stramt jag också.

– Jaha, men det här var ju trevligt, Lars.

– Gggtrevligt? svarar jag.

– Ja, jag ser ju att du tagit till dig mina allvarsord från förra året och verkligen satsat på det där med tandtråd.

– Eeehg...ja?

– Ja, verkligen. Tandfickorna är betydligt grundare nu. Och jag ser väldigt lite tandsten. Bra jobbat med tråden.

– Dack.

Jag ser att hon försöker le. Jag ser också att det gör ont.

– Det var väl roligt, Lars?

– Bycket boligt, svarar jag med känslan av ståltråden i munnen fullt kvarvarande.

Det var ju förbaskat roligt. Tandhygienisterna och tandläkarna ljuger, alltså. Tandtråd är en bluff. En humbug. Inte ens de själva vet hur den fungerar. Jag har skolkat ett år – men för högsta betyg. Kan beviset vara tydligare än så.

Fullständigt befriad inombords inser jag att med ett fjäderlätt samvete, även mot mig själv, kan jag sluta använda tandtråd. Det är ju en bluff. Ett sockerpiller för att hålla en hel yrkeskår på utdöende vid liv. Det vet ju alla att tandläkarna inte har något att göra längre – förutom att fylla i blanketter i stället för hål – eftersom ungarna inte har någon karies längre.

Så tänkte jag den gången.

Och så i onsdags kom alltså beviset i Rapport. Den amerikanska tandvårdsmyndigheten slog fast att det inte finns några som helst vetenskapliga bevis på att tandtråd har någon effekt. Vare sig på tandlossning eller tandsten eller på någonting.

Det blir lite renare, men det är ju en annan sak. Det blir det av tandborstning eller att man petar sig i munnen med en tallkotte också.

Den svenska tandvårdsmyndigheten bekräftade generat i samma reportage; nä, det finns nog inga vetenskapliga bevis...nää. Ridå. Var god skölj.

Jag har i och för sig aldrig tvivlat – men i onsdags kom alltså beviset; min 20 år långa kamp mot tandhygienisterna var över.

Och jag hade vunnit. Tjoho.

Det var efter ett helt vanligt besök hos tandhygienisten 1996 som jag satte mig ner och funderade.

Jag tänkte så här:

Det här är verkligen ett slags examensdag för oss som envisas med att anses som vuxna. Den enda examensdagen man har kvar långt upp i infertil ålder (jag var 43 år då så jag ville gärna verka lite brådmogen).

För ett år sedan hade jag varit där. Jag blev utskälld den gången, förödmjukad och förnedrad. Jag hade djupa tandfickor, tandsten och om jag minns rätt även kantfnas.

Jag beordrades använda tandtråd, minst varje dag. Annars skulle jag inom en ganska snar framtid drabbas av tandlossning och diverse andra mer eller mindre skamliga sjukdomar.

Inte särskilt kul, tänkte jag. Alltså bestämde jag mig för att verkligen satsa på tandtråd. Av alla karaktärsövningar jag genomfört i livet blev det den mest misslyckade. En dag höll det. En knapp dag. Jag kan svårligen tänka mig något så värdelöst som att gå igenom mina tänder med tandtråd kväll efter kväll. Det gör ont. Det luktar skumt. Och man slinter och skär djupa fåror i tandköttet och blodet forsar. Jag kände att jag hatade tandtråd.

En knapp dag höll det, alltså.

Jag skäms lite, men inte särskilt mycket.

Det är ändå med viss bävan, för att inte säga skräck och skam, som jag går till tandhygienisten. Examensdag, och jag har inte gjort en enda läxa.

Hon tittar på tänderna.

Petar lite med sin stålpinne. Skrapar för att hitta tandsten. Jag börjar förbereda mig mentalt på att den brutala skrapprocessen snart ska starta. Jag vet hur ont den gör. Jag är beredd på att tandfickorna nu är djupa som kratrar. Jag vet hur avskyvärt ont det gör när hon sen börjar peta ner i tandköttet med den sylvassa ståltråden för att ta bort mördarstenarna där.

Hon säger ingenting.

Hon gör ingenting.

Hon tittar istället på mig med förintande blick. Hon sväljer och jag sväljer. Det känns som när jag svalde en hel mugg flourvätska i mellanstadiet.

Ett år har gått. Ett år av misskötsel. Jag inser att det är dags för domen.

– Jaha, säger hon stramt.

– Eeehg, svarar jag lite mera skrämt men ändå stramt jag också.

– Jaha, men det här var ju trevligt, Lars.

– Gggtrevligt? svarar jag.

– Ja, jag ser ju att du tagit till dig mina allvarsord från förra året och verkligen satsat på det där med tandtråd.

– Eeehg...ja?

– Ja, verkligen. Tandfickorna är betydligt grundare nu. Och jag ser väldigt lite tandsten. Bra jobbat med tråden.

– Dack.

Jag ser att hon försöker le. Jag ser också att det gör ont.

– Det var väl roligt, Lars?

– Bycket boligt, svarar jag med känslan av ståltråden i munnen fullt kvarvarande.

Det var ju förbaskat roligt. Tandhygienisterna och tandläkarna ljuger, alltså. Tandtråd är en bluff. En humbug. Inte ens de själva vet hur den fungerar. Jag har skolkat ett år – men för högsta betyg. Kan beviset vara tydligare än så.

Fullständigt befriad inombords inser jag att med ett fjäderlätt samvete, även mot mig själv, kan jag sluta använda tandtråd. Det är ju en bluff. Ett sockerpiller för att hålla en hel yrkeskår på utdöende vid liv. Det vet ju alla att tandläkarna inte har något att göra längre – förutom att fylla i blanketter i stället för hål – eftersom ungarna inte har någon karies längre.

Så tänkte jag den gången.

Och så i onsdags kom alltså beviset i Rapport. Den amerikanska tandvårdsmyndigheten slog fast att det inte finns några som helst vetenskapliga bevis på att tandtråd har någon effekt. Vare sig på tandlossning eller tandsten eller på någonting.

Det blir lite renare, men det är ju en annan sak. Det blir det av tandborstning eller att man petar sig i munnen med en tallkotte också.

Den svenska tandvårdsmyndigheten bekräftade generat i samma reportage; nä, det finns nog inga vetenskapliga bevis...nää. Ridå. Var god skölj.

  • Lasse Anrell

VECKANS LÄSNING

Anders Nilssons blogginlägg på lokallojalvarmland.se om Selma Lagerlöfs enda möte med Gustaf Fröding. Och särskilt Nilssons tips till Leif Stinnerbom på Västanå att göra teater av det mötet. Vilken underbar idé.