2016-07-23 06:00

2016-07-23 06:00

Vad ska vi ha Ernst Kirchsteiger till?

KRÖNIKA

Nu måste vi prata om Ernst.
Vi måste tala om vad vi ska ha Ernst till.

Jag minns första gången jag tvingades intala mig själv att Ernst trots allt ändå är något slags geni. Det var en serie om hur man inredde en gård någonstans i Bergslagen, vill jag minnas. När det saknades en rimlig plats för att äta middag på så upptäckte Ernst att det fanns en jordkällare någonstans ute på ägorna som stod övergiven.

Jag tänkte att bara en dåre skulle komma på tanken att det är just i den kalla och råa jordkällaren som man skapar en varm och ombonad matplats. Bara en fullständig dåre. Eller ett geni. Eller en som balanserar på den ytterst tunna linjen däremellan.

Ni minns det kanske? Han inredde med ett långbord och några sittplatser, kanske på gamla tunnor, jag minns inte exakt, jag minns bara dårens brinnande blick och lust. Ljus i taket. Ljus i nacken. Ljus under bordet. Ljus i väggen. Ljus överallt.

Jag minns inte om det var sommar eller jul. Spelade väl egentligen ingen roll. Idén var lika vansinnig för det. Och är det någonstans det är samma temperatur under jul och juli så är det väl i en jordkällare.

Det skiljer ju bara en tunn linje även mellan jul och juli.

Sen var det sommaren när jag tyckte att Ernst var ovanligt mycket geni – och dåre.

Ni minns säkert den där installationen i taket där han hängde upp gafflar och skedar och skapade en fullständig orgie av... någonting. Någonting väldigt mycket Ernst.

Jag älskade det. Det var fullständigt värdelöst – och helt obetalbart.

Sen kom det där golvet i köket som var rutigt i något slags grå-gult-beigt färgmönster som var det vackraste jag sett. Jag försökte renovera mitt eget kök bara för att få det där golvet. Det fick jag inte. Det blev okej ändå, men det blev inte som Ernsts kök.

Kanske lika bra det, förresten.

Alla kan inte vara Ernst.

Och vem vill att folk ska säga att man är en dåre. Eller geni. Jag är så nöjd med att anses vara jävligt hyfsad, som jag självrannsakande brukar komma fram till att jag är.

Och nu har det börjat igen. Ernst är tillbaka.

Och det är ett rutigt köksgolv igen och det ser ju helt betagande ut. Det är något med Ernst och rutmönster som får en rent existentiell dimension. Jag trodde rutor var töntigare och värre än 70-talsavokado, men så inser jag ju att det är det vackraste som finns.

Eller ta det där med den där låga häcken runt gården där i Kristinehamn. Hur smart var inte det?

Eller ta det där när Ernst ska laga mat.

Det hade knappt gått en halvtimme av årets serie när han utbrister på sitt djuperotiska sätt, med en självklarhet som bara en gammal postfröken kan missta sig på:

– Ja, här står jag med min präktiga bagett i handen.

Han smeker bagetten sinnligt och målmedvetet så att den jäser i kapp med tittarna i allmänhet och postfröknarna i synnerhet – i direktsändning.

Det är sådant där som bara händer med Ernst.

Det är sådant där som bara händer när dårar blandas med genier.

Enda gången Ernst inte har varit på en genial dåres nivå var – inser jag nu – när han var i Toscana och gjorde den enda dåliga serien han varit inblandad i. De måste ha berott på att han blev osäker och försökte imitera något. Jag tror att Ernst bara är trygg i Degerfors omgivningar och möjligen även i Österrike.

Kanske förstod han inte ens vad de sa i Toscana.

Italienska kan vara svårt.

I första programmet i årets Ernst-sommar så tillagade han något som han kallade ”brusjetta”. Med sj-ljud. Det stavas egentligen bruschetta. Och någon på TV4-fyra borde väl vetat att i Italien uttalas ch efter s som k. Brusketta, alltså. Gott som synden. Men det är inget tyskt ord. Inte ens österrikiskt.

Och återigen fick vi lära oss att Ernst är bäst i det svenska. Och dessutom en smula mänsklig mitt i den geniala dårskapen.

Håll dig till det svenska, Ernst, så blir nog det här bra i år igen.

Annars får du väl komma och inreda min jordkällare i Arvika.

Vad sägs om ett spa där?

Eller en balsal?

Så var det frågan om vad vi ska ha Ernst till.

Jag tror vi måste ha honom till att bekämpa vår egen galenskap. Exakt så.

Eller som han själv skulle uttryckt det:

”Är man avslappnad nog för att sitta och titta på en nyckelpiga en stund slipper man äta magmedicin till hösten.”

Exakt så.

Jag minns första gången jag tvingades intala mig själv att Ernst trots allt ändå är något slags geni. Det var en serie om hur man inredde en gård någonstans i Bergslagen, vill jag minnas. När det saknades en rimlig plats för att äta middag på så upptäckte Ernst att det fanns en jordkällare någonstans ute på ägorna som stod övergiven.

Jag tänkte att bara en dåre skulle komma på tanken att det är just i den kalla och råa jordkällaren som man skapar en varm och ombonad matplats. Bara en fullständig dåre. Eller ett geni. Eller en som balanserar på den ytterst tunna linjen däremellan.

Ni minns det kanske? Han inredde med ett långbord och några sittplatser, kanske på gamla tunnor, jag minns inte exakt, jag minns bara dårens brinnande blick och lust. Ljus i taket. Ljus i nacken. Ljus under bordet. Ljus i väggen. Ljus överallt.

Jag minns inte om det var sommar eller jul. Spelade väl egentligen ingen roll. Idén var lika vansinnig för det. Och är det någonstans det är samma temperatur under jul och juli så är det väl i en jordkällare.

Det skiljer ju bara en tunn linje även mellan jul och juli.

Sen var det sommaren när jag tyckte att Ernst var ovanligt mycket geni – och dåre.

Ni minns säkert den där installationen i taket där han hängde upp gafflar och skedar och skapade en fullständig orgie av... någonting. Någonting väldigt mycket Ernst.

Jag älskade det. Det var fullständigt värdelöst – och helt obetalbart.

Sen kom det där golvet i köket som var rutigt i något slags grå-gult-beigt färgmönster som var det vackraste jag sett. Jag försökte renovera mitt eget kök bara för att få det där golvet. Det fick jag inte. Det blev okej ändå, men det blev inte som Ernsts kök.

Kanske lika bra det, förresten.

Alla kan inte vara Ernst.

Och vem vill att folk ska säga att man är en dåre. Eller geni. Jag är så nöjd med att anses vara jävligt hyfsad, som jag självrannsakande brukar komma fram till att jag är.

Och nu har det börjat igen. Ernst är tillbaka.

Och det är ett rutigt köksgolv igen och det ser ju helt betagande ut. Det är något med Ernst och rutmönster som får en rent existentiell dimension. Jag trodde rutor var töntigare och värre än 70-talsavokado, men så inser jag ju att det är det vackraste som finns.

Eller ta det där med den där låga häcken runt gården där i Kristinehamn. Hur smart var inte det?

Eller ta det där när Ernst ska laga mat.

Det hade knappt gått en halvtimme av årets serie när han utbrister på sitt djuperotiska sätt, med en självklarhet som bara en gammal postfröken kan missta sig på:

– Ja, här står jag med min präktiga bagett i handen.

Han smeker bagetten sinnligt och målmedvetet så att den jäser i kapp med tittarna i allmänhet och postfröknarna i synnerhet – i direktsändning.

Det är sådant där som bara händer med Ernst.

Det är sådant där som bara händer när dårar blandas med genier.

Enda gången Ernst inte har varit på en genial dåres nivå var – inser jag nu – när han var i Toscana och gjorde den enda dåliga serien han varit inblandad i. De måste ha berott på att han blev osäker och försökte imitera något. Jag tror att Ernst bara är trygg i Degerfors omgivningar och möjligen även i Österrike.

Kanske förstod han inte ens vad de sa i Toscana.

Italienska kan vara svårt.

I första programmet i årets Ernst-sommar så tillagade han något som han kallade ”brusjetta”. Med sj-ljud. Det stavas egentligen bruschetta. Och någon på TV4-fyra borde väl vetat att i Italien uttalas ch efter s som k. Brusketta, alltså. Gott som synden. Men det är inget tyskt ord. Inte ens österrikiskt.

Och återigen fick vi lära oss att Ernst är bäst i det svenska. Och dessutom en smula mänsklig mitt i den geniala dårskapen.

Håll dig till det svenska, Ernst, så blir nog det här bra i år igen.

Annars får du väl komma och inreda min jordkällare i Arvika.

Vad sägs om ett spa där?

Eller en balsal?

Så var det frågan om vad vi ska ha Ernst till.

Jag tror vi måste ha honom till att bekämpa vår egen galenskap. Exakt så.

Eller som han själv skulle uttryckt det:

”Är man avslappnad nog för att sitta och titta på en nyckelpiga en stund slipper man äta magmedicin till hösten.”

Exakt så.

  • Lasse Anrell