2016-07-09 06:00

2016-07-09 10:27

Det absolut värsta man kan tänka sig..?

KRÖNIKA: LASSE ANRELL

Nu måste vi tala om vår tids största tabun; det allra mest förbjudna.

Att tatuera sig i svanken, tänker kanske en del, Att inte tatuera sig någonstans överhuvudtaget som ung 2016, tänker kanske en annan.

Men nej, jag talar inte om det.

Jag talar om verkliga tabun.

Att vara religiös då? Känns inte det lite märkligt. Lite omodernt, lite farligt. Lite så där beslöjat. Lite sådant där som Dom Andra sysslar med.

Jag var på bröllop i helgen och en pastor pratade till brudparet och det var sommarfint och han talade om att äktenskapet var heligt och instiftat av Gud och det kändes helt okej, även om brudparet både var skilda en eller annan gång och knappast var särskilt intresserade av några gudar. Så där lite som folk är mest nuförtiden. Bröllopstårtan var vit och brun. För att symbolisera att mannen var vit svensk polis och kvinnan brun svensk sjuksköterska med jobb i insatsstyrkan.

Som folk är mest, tänkte jag.

Så sa pastorn:

– Jag lyssnade på en predikan häromåret. Den hölls av Jonas Gardell. Det var den bästa predikan jag nånsin hört. Den var på temat ”Kom ketchup så går vi.”

Hur han fick ihop det där med brudparet fattade jag inte riktigt, men jag minns att jag tänkte att han nästan bröt ett eller annat tabu där. Det var bra.

Vad övrigt var var ”Älska mej för den jag är”. Som på alla andra bröllop.


Men några riktiga tabun var det inte. Det var ett bröllop som andra. Varken mer eller mindre. Typiskt rödbrokigt svenskt.

Nej, vi måste prata om verkliga tabun.

Jag känner en kvinna i Karlstad som är 62 år. En trevlig, normal kvinna i offentlig tjänst. Varken konstigare eller bättre än någon annan.

Just nu gör hon det värsta som samtliga människor jag berättar om det för kan tänka sig. De blir ömsom arga, ledsna, skakade, upprörda, förtvivlade, uppgivna. Ingen är oberörd.

Vad hon gjort?

Jo, hon har efter moget övervägande bett sin åldrade pappa flytta hem till henne i hennes lägenhet.

Ja, huva. Varken mer eller mindre.

Kan det bli mindre 2016?

Kan det bli mindre modernt?

Kan det bli mera kvinnofälla?

– Men herregud... har hon verkligen tänkt igenom det där?

– Finns det ingen som kan tala henne till rätta?

– Finns det ingen som kan stoppa henne?


Jag svarar att jag inte har en aning och att jag tror att hon tycker att det här är det bästa av en massa möjliga och omöjliga lösningar. Och att de flesta lösningar i Sverige i nådens år 2016 är rätt omöjliga. Ingen åldringsvård värd namnet, inga pensionärsbostäder som man kan få om man är det allra minste rörlig, ingen...ting. Vård i hemmet kan man få, men om man är gammal och sällskapssjuk och inte orkar så mycket finns det knappast något annat än att bo kvar i sitt opraktiska hem.

– Jag tror att hon tycker att det blir enklare så här än att åka de där tre milen var och varannan dag och vårda honom och laga mat och vara sällskap. Tar mindre tid.

Folk skakar på huvudet.

– Men... ändå? säger de.

– Men hennes... liv? Hon ger upp hela sitt liv...

Nåja, att ta hand om sin gamla pappa är väl inte att ge upp ens en bråkdel av sitt liv, tänker jag. Och jag tror att jag också tänker att folks bekymmer med henne beteende är att det säger så mycket om dem själva och om vår tid; de allra mest förbjudna är att ta hand om sina föräldrar eller släktingar.


Ungefär som att det allra mest töntiga i Sverige för 20 år sen var att säga att man hade sina föräldrar att tacka för allt och att man dyrkade sin mamma, men sen kom alla rappare och sångare och unga idrottsmän som tackade föräldrarna för allt; skjutsningar, stöd, kärlek och omtanke. Det finns knappt en ung svensk världsstjärna i dag som inte tackar sin ensamstående mamma. Det lärde oss invandrarkidsen. Det ska vi tacka dem för. Nu har vanliga svennebarn börjat bli integrerade i den inställningen och gör likadant. Det är bra.

Om vi lär oss nu att man inte går under om man bryr sig om sina gamla åldrade föräldrar vet jag inte.

Jag vet bara att en 62-årig kvinna just nu förbereder att hennes pappa ska flytta hem till henne och att hon får en del skit för det.

Pappan, däremot, är så tacksam och jag är också en smula tacksam och mycket beundrande och ödmjuk inför henne.

Att tatuera sig i svanken, tänker kanske en del, Att inte tatuera sig någonstans överhuvudtaget som ung 2016, tänker kanske en annan.

Men nej, jag talar inte om det.

Jag talar om verkliga tabun.

Att vara religiös då? Känns inte det lite märkligt. Lite omodernt, lite farligt. Lite så där beslöjat. Lite sådant där som Dom Andra sysslar med.

Jag var på bröllop i helgen och en pastor pratade till brudparet och det var sommarfint och han talade om att äktenskapet var heligt och instiftat av Gud och det kändes helt okej, även om brudparet både var skilda en eller annan gång och knappast var särskilt intresserade av några gudar. Så där lite som folk är mest nuförtiden. Bröllopstårtan var vit och brun. För att symbolisera att mannen var vit svensk polis och kvinnan brun svensk sjuksköterska med jobb i insatsstyrkan.

Som folk är mest, tänkte jag.

Så sa pastorn:

– Jag lyssnade på en predikan häromåret. Den hölls av Jonas Gardell. Det var den bästa predikan jag nånsin hört. Den var på temat ”Kom ketchup så går vi.”

Hur han fick ihop det där med brudparet fattade jag inte riktigt, men jag minns att jag tänkte att han nästan bröt ett eller annat tabu där. Det var bra.

Vad övrigt var var ”Älska mej för den jag är”. Som på alla andra bröllop.


Men några riktiga tabun var det inte. Det var ett bröllop som andra. Varken mer eller mindre. Typiskt rödbrokigt svenskt.

Nej, vi måste prata om verkliga tabun.

Jag känner en kvinna i Karlstad som är 62 år. En trevlig, normal kvinna i offentlig tjänst. Varken konstigare eller bättre än någon annan.

Just nu gör hon det värsta som samtliga människor jag berättar om det för kan tänka sig. De blir ömsom arga, ledsna, skakade, upprörda, förtvivlade, uppgivna. Ingen är oberörd.

Vad hon gjort?

Jo, hon har efter moget övervägande bett sin åldrade pappa flytta hem till henne i hennes lägenhet.

Ja, huva. Varken mer eller mindre.

Kan det bli mindre 2016?

Kan det bli mindre modernt?

Kan det bli mera kvinnofälla?

– Men herregud... har hon verkligen tänkt igenom det där?

– Finns det ingen som kan tala henne till rätta?

– Finns det ingen som kan stoppa henne?


Jag svarar att jag inte har en aning och att jag tror att hon tycker att det här är det bästa av en massa möjliga och omöjliga lösningar. Och att de flesta lösningar i Sverige i nådens år 2016 är rätt omöjliga. Ingen åldringsvård värd namnet, inga pensionärsbostäder som man kan få om man är det allra minste rörlig, ingen...ting. Vård i hemmet kan man få, men om man är gammal och sällskapssjuk och inte orkar så mycket finns det knappast något annat än att bo kvar i sitt opraktiska hem.

– Jag tror att hon tycker att det blir enklare så här än att åka de där tre milen var och varannan dag och vårda honom och laga mat och vara sällskap. Tar mindre tid.

Folk skakar på huvudet.

– Men... ändå? säger de.

– Men hennes... liv? Hon ger upp hela sitt liv...

Nåja, att ta hand om sin gamla pappa är väl inte att ge upp ens en bråkdel av sitt liv, tänker jag. Och jag tror att jag också tänker att folks bekymmer med henne beteende är att det säger så mycket om dem själva och om vår tid; de allra mest förbjudna är att ta hand om sina föräldrar eller släktingar.


Ungefär som att det allra mest töntiga i Sverige för 20 år sen var att säga att man hade sina föräldrar att tacka för allt och att man dyrkade sin mamma, men sen kom alla rappare och sångare och unga idrottsmän som tackade föräldrarna för allt; skjutsningar, stöd, kärlek och omtanke. Det finns knappt en ung svensk världsstjärna i dag som inte tackar sin ensamstående mamma. Det lärde oss invandrarkidsen. Det ska vi tacka dem för. Nu har vanliga svennebarn börjat bli integrerade i den inställningen och gör likadant. Det är bra.

Om vi lär oss nu att man inte går under om man bryr sig om sina gamla åldrade föräldrar vet jag inte.

Jag vet bara att en 62-årig kvinna just nu förbereder att hennes pappa ska flytta hem till henne och att hon får en del skit för det.

Pappan, däremot, är så tacksam och jag är också en smula tacksam och mycket beundrande och ödmjuk inför henne.

  • Lasse Anrell

Veckans musik

Min absoluta favorit Dotter (Johanna Jansson) uppträder äntligen på hemmaplan i Arvika 22 juli. Nya singeln ”Creatures of the sun”(finns på Spotify och Youtube) är alldeles lysande.