2016-06-11 06:00

2016-06-11 07:26

En världsunik upptagning

NWT var som ett av på sin höjd fyra mediaföretag inbjudna och på plats när årets maffigaste kalas hölls på Berns i Stockholm i söndags.

 

Det var Björn o Benny – Björn Ulvaeus och Benny Andersson – som firade 50 år av samarbete och valde att kalla det ”100 år av tvåsamhet”.

Alla var där. Från hela ABBA till Lill-Babs över Peter Jöback till mitt bord där Pernilla Wahlgren och Harpo satt i full välmåga och Pernilla avslöjade att hon inte bara skulle sjunga duett med Lena Philipsson utan också sjunga kör på en låt på slutet där hon fått veta att hon kanske skulle hamna lite ”i skymundan” av två andra sångerskor.

Och precis så blev det.

För när plötsligt Anni-Frid Lyngstad reser sig upp i sin vita vackra kreation och går upp på scenen och börjar prata och får med sig en annan vitklädd vacker kvinna som heter Agnetha Fältskog – då drar hela salongen efter andan och inser att nu kommer det att skrivas historia, svensk musikhistoria.

Och precis så blev det.

Vi hade i och för sig fått en del historia redan tidigare. Jerry Williams sjöng ”Cadillac” – Hep Stars gamla hit. Benny spelade solo. Hur tungt som helst. Lill-Babs och Peter Jöback sjöng, Bennys båda söner Peter och Ludvig sjöng ihop. Hur rörande som helst. Björn Ulvaeus sjöng till Bennys tjoande och pianokomp.

Lena PH och Pernilla sjöng ”Hole In Your Soul” som några sentida Agnetha o Frida. Hur bedårande som helst.

Och det framfördes videohälsningar från tunga människor.

Lasse Hallström och Lena Olin från USA. Hur svenskt som helst.

Och Paul McCartney skickade en videohälsning där han bedyrande sin beundran och förklarade ABBA:s storhet och släktskap med Pauls gamla orkester, om ni minns det. Det var historiens vingslag och man kunde ana att Paul torkade en liten tår över att han inte får chansen att fira några bemärkelsedagar min sin gamla kompanjon och trätobroder John.

Paul hyllade Björn o Benny. Det satte en nivå på allt. Plötsligt kände alla i rummet rent fysiskt vilken nivå de här herrarna är på. Jämbördiga med Paul. Jämbördiga med Beatles. Respekterade jäms med fotknölarna av popens allra största namn genom tiderna. Hyllade av sir Paul.

Hur historiskt som helst.

Så sjöng Frida.

Alltså, jag måste säga det här väldigt tydligt.

Så sjöng Frida och jag har aldrig någonsin i mitt liv hört en kvinna sjunga med sådan bärig och vacker röst. Jag har hört nästan alla stora live, men att som Frida den här kvällen resa sig från en middag efter flera timmar och prestera den sången med den rösten och det djupet och den känslan är bland det mest imponerande jag hört.

– You and I can share the silence (Du och jag kan dela tystnaden), började hon och den texten är ju en paradox i sammanhanget, men säkert alldeles sann när det gäller henne och Benny och kanske också henne och de övriga i bandet; de har delat slammer och stämmor och publikjubel. Att också kunna dela tystnaden var säkert en väg och en förutsättning för att överleva som team.

Agnetha var inte lika samlad i sin sång men på slutet hittade hon ändå sin roll i den sanslöst fina stämsången och jag skulle säga att det som skapades då, de där minuterna, är det vackraste som hörts i den svenska musikhistorien sen ABBA spelade in sina skivor och - om vi drar musikhistorien ännu längre tillbaka - sedan Jussi Björling och Birgit Nilsson spelade in ”Turandot”1959.

Hur historiskt som helst, som sagt.

Och ni kan få höra det.

Ja, faktiskt.

Gå in på nwt.se och klicka in på den här artikeln så finns hela låten i en, vad jag kunnat se, världsunik upptagning från min plats ute bland publiken. Dålig bild, bra ljud. Omväxlande bra, svajig och fantastisk sång. Men aldrig ointressant.

Vi ville ha historia.

Och precis så blev det.

Gå in och njut. Unikt för NWT:s lyssnare.

Och om jag får önska något så är det att Frida gör en skiva till. Hon är 70 år men sjunger bäst. Överlägset bäst och sensuellast och oskuldsfullt världsvant. Vakna Avicii... eller någon. Vakna alla.

 

Det var Björn o Benny – Björn Ulvaeus och Benny Andersson – som firade 50 år av samarbete och valde att kalla det ”100 år av tvåsamhet”.

Alla var där. Från hela ABBA till Lill-Babs över Peter Jöback till mitt bord där Pernilla Wahlgren och Harpo satt i full välmåga och Pernilla avslöjade att hon inte bara skulle sjunga duett med Lena Philipsson utan också sjunga kör på en låt på slutet där hon fått veta att hon kanske skulle hamna lite ”i skymundan” av två andra sångerskor.

Och precis så blev det.

För när plötsligt Anni-Frid Lyngstad reser sig upp i sin vita vackra kreation och går upp på scenen och börjar prata och får med sig en annan vitklädd vacker kvinna som heter Agnetha Fältskog – då drar hela salongen efter andan och inser att nu kommer det att skrivas historia, svensk musikhistoria.

Och precis så blev det.

Vi hade i och för sig fått en del historia redan tidigare. Jerry Williams sjöng ”Cadillac” – Hep Stars gamla hit. Benny spelade solo. Hur tungt som helst. Lill-Babs och Peter Jöback sjöng, Bennys båda söner Peter och Ludvig sjöng ihop. Hur rörande som helst. Björn Ulvaeus sjöng till Bennys tjoande och pianokomp.

Lena PH och Pernilla sjöng ”Hole In Your Soul” som några sentida Agnetha o Frida. Hur bedårande som helst.

Och det framfördes videohälsningar från tunga människor.

Lasse Hallström och Lena Olin från USA. Hur svenskt som helst.

Och Paul McCartney skickade en videohälsning där han bedyrande sin beundran och förklarade ABBA:s storhet och släktskap med Pauls gamla orkester, om ni minns det. Det var historiens vingslag och man kunde ana att Paul torkade en liten tår över att han inte får chansen att fira några bemärkelsedagar min sin gamla kompanjon och trätobroder John.

Paul hyllade Björn o Benny. Det satte en nivå på allt. Plötsligt kände alla i rummet rent fysiskt vilken nivå de här herrarna är på. Jämbördiga med Paul. Jämbördiga med Beatles. Respekterade jäms med fotknölarna av popens allra största namn genom tiderna. Hyllade av sir Paul.

Hur historiskt som helst.

Så sjöng Frida.

Alltså, jag måste säga det här väldigt tydligt.

Så sjöng Frida och jag har aldrig någonsin i mitt liv hört en kvinna sjunga med sådan bärig och vacker röst. Jag har hört nästan alla stora live, men att som Frida den här kvällen resa sig från en middag efter flera timmar och prestera den sången med den rösten och det djupet och den känslan är bland det mest imponerande jag hört.

– You and I can share the silence (Du och jag kan dela tystnaden), började hon och den texten är ju en paradox i sammanhanget, men säkert alldeles sann när det gäller henne och Benny och kanske också henne och de övriga i bandet; de har delat slammer och stämmor och publikjubel. Att också kunna dela tystnaden var säkert en väg och en förutsättning för att överleva som team.

Agnetha var inte lika samlad i sin sång men på slutet hittade hon ändå sin roll i den sanslöst fina stämsången och jag skulle säga att det som skapades då, de där minuterna, är det vackraste som hörts i den svenska musikhistorien sen ABBA spelade in sina skivor och - om vi drar musikhistorien ännu längre tillbaka - sedan Jussi Björling och Birgit Nilsson spelade in ”Turandot”1959.

Hur historiskt som helst, som sagt.

Och ni kan få höra det.

Ja, faktiskt.

Gå in på nwt.se och klicka in på den här artikeln så finns hela låten i en, vad jag kunnat se, världsunik upptagning från min plats ute bland publiken. Dålig bild, bra ljud. Omväxlande bra, svajig och fantastisk sång. Men aldrig ointressant.

Vi ville ha historia.

Och precis så blev det.

Gå in och njut. Unikt för NWT:s lyssnare.

Och om jag får önska något så är det att Frida gör en skiva till. Hon är 70 år men sjunger bäst. Överlägset bäst och sensuellast och oskuldsfullt världsvant. Vakna Avicii... eller någon. Vakna alla.

  • Lasse Anrell

VECKANS VIDEO:

Frida och Agnetha sjunger ”The way old friends do” på Berns i söndags. Låten finns tidigare bara som liveinspelning på albumet Super Trouper.  Se ovan i artikeln.