2016-04-16 06:00

2016-04-16 06:00

Allt för en kort dans i ramljuset

KRÖNIKA: LASSE ANRELL

För första gången i livet har jag varit på Let´s Dance.

Det var förra fredagen och det var en av de mest njutningsfyllda stunderna i mitt liv.

Framförallt för att jag inte var med och dansade. Jag har aldrig i hela mitt yrkesliv sett så många adrenalinpumpade, skräckslagna, bubbliga människor under så kort tid.

Det var som en sjunde SM-final i hockey. De flesta var livrädda för att åka ur - men ännu mera rädda för att inte åka ur.

Låter det konstigt? Det är det också. Let´s Dance är en av det tidiga 2000-talets mest talande bilder av hur människor kan vara beredda att offra hela sin existens i offentligheten för att inte vinna någonting annat än... en twitterflash, kanske.

Jag satt på andra bänk. Mitt i smeten. Jessica Almenäs hälsade på mig. Rickard Söderberg blinkade till mig. Jag kände mig utvald. David Hellenius hälsade inte. Men han har å andra sidan spelat mig som övertänd pelargonodlare i en jävligt - förlåt språket, moster Ingrid i Väse - elak sketch en gång i TV4, så honom förlåter jag.


Och så fick jag prata med bondekramaren Linda. Ja, i alla fall med hennes mamma och dotter. Vi hamnade vid samma bord ute i korridoren och vi hade rasande trevligt. Lindas mamma berättade både det ena och det andra om sin dotter och framförallt berättade hon hela listan på vad dottern förbjudit henne att säga i den rinksideintervju som de anade skulle komma.

Min diskretion förbjuder mig att avslöja listan med tabuämnen, men så mycket kan jag ju berätta att mycket var målande beskrivningar av Lindas 50 nyanser av begreppet Dålig Förlorare - det som vi i sportvärlden kallade Vinnarskalle, ni vet.

Att spela typ Fia med knuff med Linda är som att dansa i en torktumlare med bakbundna händer; det förstod jag. Lite som Håkan Loob, om ni fattar vad jag menar.


Lindas dotter nickade inkännande och under utröstningsceremonin fick jag se ett förtjusande bevis på att den goda egenskapen också gått i arv.

Den trevliga dottern såg ut ungefär som en Staffan Strand efter en missad höjd när Stefan Holm redan klarat (Lissabon va, Stefan?).

Eller när mamma Linda kom fram efter sin dans till moderns ära och kramade sin mamma men glömde bort sin dotter och man kunde höra i hela lokalen hur dottern skrek ”Hon kramade inte mej!”.

När sen morsan klarade sig kvar i tävlingen i sista sekunden var dottern lika förtjusande vinnarlycklig igen. En direkt spegling av sin morsa. Så det går fort att återhämta mjölksyran i Let´s Dance-världen. Det är också sådant som utmärker vinnarskallar.

Jag frågade dottern om hon gillar att hennes mamma är med och dansar i tv.

–Jag älskar det, svarade hon.

Jag berättade att jag tackade nej till Let´s Dance för några år sen för att mina tre söner förbjöd mig.

–Varför då?!?!?! undrade dottern helt chockad. Kan söner vara så dumma?

–Dom var livrädda för att jag skulle göra mig löjlig, svarade jag.


Sannolikt hade jag varit löjlig också. Mina fötter är bra på att dansa - mina händer är urusla. Jag hade sett ut som en fågelskrämmevariant på Thomas Wassberg.

–Konstigt, sa dottern.

Thomas Wassberg var för övrigt inte bra.

Röstar ni på honom?

Sluta med det. Han är förfärlig. Under dansen - om man får vara lite kritiskt för en sekund - fick jag kämpa för att inte skratta elakt.

Sen sa juryn att han för första gången var bra.

What? tänkte jag. Ja, inte bra, kanske, men jag tyckte nog det lät som om de tyckte att han i alla fall var skithyfsad. Det var han inte. Kära nån. Rösta ut människan.

Vem var sämst?


Den nya jurymänniskan var gräslig. Talade som en samtida version av Döende Svanen och såg väl ut ungefär så också.

Vem var bäst?

Jessica Almenäs. Hon är alltid bäst. Den Vita Svanen.

Och så naturligtvis den där Ann Wilson i juryn. Vilken förtjusande människa. Jag satt sju meter från henne. Det var långt borta men ändå nära.

–Vad skulle hon dansa för att det skulle funka i det här programmet? frågade någon mig.

–Ja, masurka, kanske, sa jag en smula gubbsjukt.

–Masurka?

–Ja...

–Skärp dej. Masurka på sängkanten, menar du. Det är väl ingen pardans?

Så där trevligt var det. Familjen Linda såg jag inte mer. Sannolikt dansade de bort i aftonrodnaden och de var så lyckliga. De hade ju överlevt en vecka till.

 

Det var förra fredagen och det var en av de mest njutningsfyllda stunderna i mitt liv.

Framförallt för att jag inte var med och dansade. Jag har aldrig i hela mitt yrkesliv sett så många adrenalinpumpade, skräckslagna, bubbliga människor under så kort tid.

Det var som en sjunde SM-final i hockey. De flesta var livrädda för att åka ur - men ännu mera rädda för att inte åka ur.

Låter det konstigt? Det är det också. Let´s Dance är en av det tidiga 2000-talets mest talande bilder av hur människor kan vara beredda att offra hela sin existens i offentligheten för att inte vinna någonting annat än... en twitterflash, kanske.

Jag satt på andra bänk. Mitt i smeten. Jessica Almenäs hälsade på mig. Rickard Söderberg blinkade till mig. Jag kände mig utvald. David Hellenius hälsade inte. Men han har å andra sidan spelat mig som övertänd pelargonodlare i en jävligt - förlåt språket, moster Ingrid i Väse - elak sketch en gång i TV4, så honom förlåter jag.


Och så fick jag prata med bondekramaren Linda. Ja, i alla fall med hennes mamma och dotter. Vi hamnade vid samma bord ute i korridoren och vi hade rasande trevligt. Lindas mamma berättade både det ena och det andra om sin dotter och framförallt berättade hon hela listan på vad dottern förbjudit henne att säga i den rinksideintervju som de anade skulle komma.

Min diskretion förbjuder mig att avslöja listan med tabuämnen, men så mycket kan jag ju berätta att mycket var målande beskrivningar av Lindas 50 nyanser av begreppet Dålig Förlorare - det som vi i sportvärlden kallade Vinnarskalle, ni vet.

Att spela typ Fia med knuff med Linda är som att dansa i en torktumlare med bakbundna händer; det förstod jag. Lite som Håkan Loob, om ni fattar vad jag menar.


Lindas dotter nickade inkännande och under utröstningsceremonin fick jag se ett förtjusande bevis på att den goda egenskapen också gått i arv.

Den trevliga dottern såg ut ungefär som en Staffan Strand efter en missad höjd när Stefan Holm redan klarat (Lissabon va, Stefan?).

Eller när mamma Linda kom fram efter sin dans till moderns ära och kramade sin mamma men glömde bort sin dotter och man kunde höra i hela lokalen hur dottern skrek ”Hon kramade inte mej!”.

När sen morsan klarade sig kvar i tävlingen i sista sekunden var dottern lika förtjusande vinnarlycklig igen. En direkt spegling av sin morsa. Så det går fort att återhämta mjölksyran i Let´s Dance-världen. Det är också sådant som utmärker vinnarskallar.

Jag frågade dottern om hon gillar att hennes mamma är med och dansar i tv.

–Jag älskar det, svarade hon.

Jag berättade att jag tackade nej till Let´s Dance för några år sen för att mina tre söner förbjöd mig.

–Varför då?!?!?! undrade dottern helt chockad. Kan söner vara så dumma?

–Dom var livrädda för att jag skulle göra mig löjlig, svarade jag.


Sannolikt hade jag varit löjlig också. Mina fötter är bra på att dansa - mina händer är urusla. Jag hade sett ut som en fågelskrämmevariant på Thomas Wassberg.

–Konstigt, sa dottern.

Thomas Wassberg var för övrigt inte bra.

Röstar ni på honom?

Sluta med det. Han är förfärlig. Under dansen - om man får vara lite kritiskt för en sekund - fick jag kämpa för att inte skratta elakt.

Sen sa juryn att han för första gången var bra.

What? tänkte jag. Ja, inte bra, kanske, men jag tyckte nog det lät som om de tyckte att han i alla fall var skithyfsad. Det var han inte. Kära nån. Rösta ut människan.

Vem var sämst?


Den nya jurymänniskan var gräslig. Talade som en samtida version av Döende Svanen och såg väl ut ungefär så också.

Vem var bäst?

Jessica Almenäs. Hon är alltid bäst. Den Vita Svanen.

Och så naturligtvis den där Ann Wilson i juryn. Vilken förtjusande människa. Jag satt sju meter från henne. Det var långt borta men ändå nära.

–Vad skulle hon dansa för att det skulle funka i det här programmet? frågade någon mig.

–Ja, masurka, kanske, sa jag en smula gubbsjukt.

–Masurka?

–Ja...

–Skärp dej. Masurka på sängkanten, menar du. Det är väl ingen pardans?

Så där trevligt var det. Familjen Linda såg jag inte mer. Sannolikt dansade de bort i aftonrodnaden och de var så lyckliga. De hade ju överlevt en vecka till.

 

  • Lasse Anrell

VECKANS MUSIK

Vi behöver disko - den här veckan är det gamla fina ”Dancing our tears away” med svenska John de Sohn.