2016-03-19 06:00

2016-03-19 06:00

006-1 till Lena Philipsson

ANRELL

Jag har haft en del problem med Lena Philipsson på sistone.
Vi träffades i SVT:s studio när vi båda skulle babbla i Gomorron Sverige hos Claes Elfsberg och Marianne Rundström.

–Grattis till dom fina recensionerna, sa jag till Lena eftersom hon några dagar tidigare hade fått högsta betyg femplus i Aftonbladet för sin nya show.

–Tack, sa hon. En smula avmätt.

Så pass, tänkte jag, men jag visste ju att hon på premiärkvällen hade avböjt att kommentera att hon gått från betyget minus till fem plus och hur kul var inte det, var den fråga det var tänkt att hon skulle svara på.

–Tack, men nej tack, svarade hon.

Hon är, det visste jag ju, en ganska bestämd tjej. Det sa redan Bert Karlsson på sin tid.

Bakgrunden var att jag för typ 127 år sen satte lägsta betyget minus på en show hon gjorde på Börsen i Stockholm som hette ”Agent 006”. Hur tråkig som helst, tyckte jag då. Minus är den totala motsatsen till femplus. Minus är en överkorsad spyflyga i betyg. Andra tyckte dock att ”Agent 006” var vansinnigt bra.

Vi pratade om det där nere i SVT:s katakomber i väntan på Elfsberg och direktsändningen.

–Du hade ju fel där, sa Lena och hennes pressmänniska nickade.

–Men jag tyckte ju så, pep jag.

–Jag är fortfarande stolt över den showen. Den var nyskapande. Calle Norlén och jag hade skapat något spännande. Och Hans Marklund. Alla tyckte att den var jättebra.

–Mycket möjligt, men jag tyckte inte att den var tillräckligt rolig, gaskade jag upp mig.

–Inte tillräckligt rolig... hmmm..., suckade Lena eftertänksamt.

Hon förstod mig inte och vem var jag att anklaga henne för det. Jag har väl inte alltid varit tillräckligt rolig själv, om vi ska vara ärliga. Och inte särskilt nyskapande. Däremot har jag alltid haft roligt själv. Och uppfunnit mig själv som skribent åtminstone någon gång varje vecka. Det tyckte jag oftast kunde räcka.

Lena Philipsson gick in i studion för att grillas. Hon var stor fredagsgäst. Hon gratulerades till de fina recensionerna.

–Å tack! sa hon.

Så pratade hon och programledarna om hur underbart det är med fina recensioner och i en bisats nämndes att hon inte alltid fått det och att hon träffat en av sina gamla surkritiker ute i kafferummet alldeles nyss och Lena berättade om mig och om att jag verkligen inte hade förstått humorn i den där showen 1990 på Börsen. Det var hur trevligt som helst. Alla skrattade roat. Särskilt Lena.

Sen var det vår tur i den så kallade Fredagspanelen om kultur och nöjen.

Vi gick in, det var jag och två unga kvinnor, och vi pratade om Max Martin och Cecilia Bartoli som båda vunnit Polarpriset och Elfsberg visste åtminstone vem Bartoli var. Han har ju varit gift med en operasångare så den delen av kulturlivet kan han. Jag drog till med att Bartoli har två sidor av sin sång - precis som av sitt ansikte. Man ser på bilderna att den ena sidan är slät och fin medan den andra är ärrad och lite sårbar och att inte ens mycket smink kan dölja det helt. När hon fotograferas vill hon bara visa den ena sidan.

Ungefär som popsångaren Bryan Adams, ni vet.

Sådan är Bartolis sång också. Antingen anpassad och hyperteknisk. Som i hennes Vivalditolkningar. Eller ärrad och lite smutsig. Som när hon sjunger kastratsånger eller Rossini.

Elfsberg kippade efter andan åt min strama analys och verkade förtjust.

Hans gamla ex, sopranen Annika Marberg från Arvika, var definitivt den släta sorten. Vacker som en dag. Teknisk. Aldrig skitig i tonen. Hans dotter som sjunger Wagner är den andra sorten - har det sagts mig. Känslotung. Mättad. Jössehärisk.

Efteråt träffades vi i väntrummet igen - jag och Lena.

Jag och mina panelsystrar stormade in och jag gick direkt fram till Lena och hennes pressmänniska.

–Nå, visst var vi bra i panelen, sa jag förtjust och en smula övertänd.

–Nja...

–Va, bara ett ”nja”? svarade jag.

–Ja... dina kollegor var riktigt bra, log Ph.

–Mina kollegor bara, inte jag? svarade jag trumpet.

–Ja, dom var riktigt bra, men du Lasse var inte så rolig.

–Inte rolig...?

–Nä, inte tillräckligt.

Jag lommade därifrån. Lena log förtjust. Pressmänniskan också. Jag konstaterade tyst för mig själv att den här gången vann Lena. Med ungefär 006-1, kan man väl erkänna. Så kan det gå.

–Grattis till dom fina recensionerna, sa jag till Lena eftersom hon några dagar tidigare hade fått högsta betyg femplus i Aftonbladet för sin nya show.

–Tack, sa hon. En smula avmätt.

Så pass, tänkte jag, men jag visste ju att hon på premiärkvällen hade avböjt att kommentera att hon gått från betyget minus till fem plus och hur kul var inte det, var den fråga det var tänkt att hon skulle svara på.

–Tack, men nej tack, svarade hon.

Hon är, det visste jag ju, en ganska bestämd tjej. Det sa redan Bert Karlsson på sin tid.

Bakgrunden var att jag för typ 127 år sen satte lägsta betyget minus på en show hon gjorde på Börsen i Stockholm som hette ”Agent 006”. Hur tråkig som helst, tyckte jag då. Minus är den totala motsatsen till femplus. Minus är en överkorsad spyflyga i betyg. Andra tyckte dock att ”Agent 006” var vansinnigt bra.

Vi pratade om det där nere i SVT:s katakomber i väntan på Elfsberg och direktsändningen.

–Du hade ju fel där, sa Lena och hennes pressmänniska nickade.

–Men jag tyckte ju så, pep jag.

–Jag är fortfarande stolt över den showen. Den var nyskapande. Calle Norlén och jag hade skapat något spännande. Och Hans Marklund. Alla tyckte att den var jättebra.

–Mycket möjligt, men jag tyckte inte att den var tillräckligt rolig, gaskade jag upp mig.

–Inte tillräckligt rolig... hmmm..., suckade Lena eftertänksamt.

Hon förstod mig inte och vem var jag att anklaga henne för det. Jag har väl inte alltid varit tillräckligt rolig själv, om vi ska vara ärliga. Och inte särskilt nyskapande. Däremot har jag alltid haft roligt själv. Och uppfunnit mig själv som skribent åtminstone någon gång varje vecka. Det tyckte jag oftast kunde räcka.

Lena Philipsson gick in i studion för att grillas. Hon var stor fredagsgäst. Hon gratulerades till de fina recensionerna.

–Å tack! sa hon.

Så pratade hon och programledarna om hur underbart det är med fina recensioner och i en bisats nämndes att hon inte alltid fått det och att hon träffat en av sina gamla surkritiker ute i kafferummet alldeles nyss och Lena berättade om mig och om att jag verkligen inte hade förstått humorn i den där showen 1990 på Börsen. Det var hur trevligt som helst. Alla skrattade roat. Särskilt Lena.

Sen var det vår tur i den så kallade Fredagspanelen om kultur och nöjen.

Vi gick in, det var jag och två unga kvinnor, och vi pratade om Max Martin och Cecilia Bartoli som båda vunnit Polarpriset och Elfsberg visste åtminstone vem Bartoli var. Han har ju varit gift med en operasångare så den delen av kulturlivet kan han. Jag drog till med att Bartoli har två sidor av sin sång - precis som av sitt ansikte. Man ser på bilderna att den ena sidan är slät och fin medan den andra är ärrad och lite sårbar och att inte ens mycket smink kan dölja det helt. När hon fotograferas vill hon bara visa den ena sidan.

Ungefär som popsångaren Bryan Adams, ni vet.

Sådan är Bartolis sång också. Antingen anpassad och hyperteknisk. Som i hennes Vivalditolkningar. Eller ärrad och lite smutsig. Som när hon sjunger kastratsånger eller Rossini.

Elfsberg kippade efter andan åt min strama analys och verkade förtjust.

Hans gamla ex, sopranen Annika Marberg från Arvika, var definitivt den släta sorten. Vacker som en dag. Teknisk. Aldrig skitig i tonen. Hans dotter som sjunger Wagner är den andra sorten - har det sagts mig. Känslotung. Mättad. Jössehärisk.

Efteråt träffades vi i väntrummet igen - jag och Lena.

Jag och mina panelsystrar stormade in och jag gick direkt fram till Lena och hennes pressmänniska.

–Nå, visst var vi bra i panelen, sa jag förtjust och en smula övertänd.

–Nja...

–Va, bara ett ”nja”? svarade jag.

–Ja... dina kollegor var riktigt bra, log Ph.

–Mina kollegor bara, inte jag? svarade jag trumpet.

–Ja, dom var riktigt bra, men du Lasse var inte så rolig.

–Inte rolig...?

–Nä, inte tillräckligt.

Jag lommade därifrån. Lena log förtjust. Pressmänniskan också. Jag konstaterade tyst för mig själv att den här gången vann Lena. Med ungefär 006-1, kan man väl erkänna. Så kan det gå.

  • lasse Anrell

VECKANS MUSIK

Min favorit just nu finns på youtube där Gabrielle Aplin sjunger David Bowies ”Space Oddity” - live på Olympia i Paris. Stor, stor magi.