2016-03-05 06:00

2016-03-05 06:00

Alicia skulle bli en perfekt Ingrid

LASSE ANRELL

I söndags fick Alicia Vikander en Oscar.
Mitt liv snuddade vid Alicias för ett par år sen. Och jag kan avslöja att hon själv snuddade, i största hemlighet, vid Värmlands allra innersta och mest sårbara kärna just då.

Så här var det: jag blev uppringd av en svensk filmproducent som ville träffa mig för att diskutera ett projekt.

Vi träffades diskret på ett gallerifik vid Kungsträdgården i Stockholm. Filmaren visade mig några alldeles nytagna scener ur en film och vi konstaterade båda att det såg mycket bra ut.

– Lasse, jag vill att du ska skriva manus till en svensk långfilm, sa han.

– Jag!? svarade jag förvånat.

Jag kan väl visserligen stundtals anses ha en något övertonad självbild, men samtidigt har jag också en viss förmåga att se mina begränsningar där i dunklet.

– Ja, du, svarade han bestämt.

– Jag kan inte sånt, jag har aldrig skrivit filmmanus. Jag har inte ens gått några kurser.

– Men du kan skriva berättelser. Böcker, historier. Och den här filmen bygger på en story som redan finns där och bara behöver göras om till film.

Han lät bestämd och jag lyssnade vidare. Den film han skulle göra var Selma Lagerlöfs ”En herrgårdssägen”.

– Men det är ju en fantastisk bok, sa jag.

– Absolut. Mitt bolag har köpt filmrättigheterna och vi ska göra filmen.

Jag läste om boken och blev helt förförd. Känslorna, musiken, galenskapen, försoningen. Allt var bra. Och fullständigt obegripligt. Modernt. Den borde gå att göra en fantastisk film av med nuvarande teknik.

Det finns en förfärlig scen där en massa getter ska drivas från Norrland till Värmland och går under på ett sätt som man skulle kunna likna vid någon klassisk vilda västern med boskapsdrivande cowboys som brukade dö i öknen.

Det finns fiolmusik som gör folk galna.

Det finns en ohygglig scen med en begravning av den unga vackra kvinnan. Trots att hon lever.

Handlingen är lika osannolik som Harry Potter, Bibeln eller Koranen och jag tänkte att det är säkert därför som den skulle kunna bli en bra film. Gör man den som en saga om fullständigt besatta människor i allmänhet och värmlänningar i synnerhet skulle det nog kunna bli trovärdigt.

– Den har gjorts på Västanå teater i Sunne, sa jag. Den lär ha varit mycket bra, alla blev visst galna, berättade jag för filmaren som blev mycket intresserad.

Jag kontaktade Västanå teater och de hade en avfilmad föreställning som filmaren fick se och blev ännu mer entusiastisk av.

– Vem ska spela Ingrid, Jag skulle kunna tänka mig Alicia Vikander, sa jag grötmyndigt.

Vikander hade just slagit igenom och hade redan då blivit ett av de stora namnen i svensk film. Vikander visade sig vara den han också hade tänkt sig. Självklart.

– Men henne vill väl alla ha med i alla filmer just nu, hennes gager har väl stigit till det astronomiskas nivå, sa jag.

– Ja, men jag har lärt mig att svenska stjärnskådisar väldigt gärna gör filmer i Sverige och att dom då nöjer sig med rätt blygsamma ersättningar, svarade han.

Vi var båda eniga om att ingen, absolut ingen, svensk skådespelare skulle tacka nej till rollen som Ingrid i en story av Selma Lagerlöf.

– Vill du göra ett försök att skriva ett manus? upprepade mannen.

– Jag skulle gärna göra det, men uppriktigt sagt; jag duger inte. Jag skulle inte klara av det. Jag skulle möjligen kunna skriva manus till Tvillingdetektiverna, men inte till Selma, svarade jag.

Våra fikastunder upphörde. Kanske lika bra så. Att skriva filmmanus brukar sysselsätta hela grupper av proffs som skriver och skriver om och skriver om. Jag hatar att skriva om. Det är inte min grej. Dessutom gav blotta tanken på att försöka peta i ett manus av Selma Lagerlöf mig en närmast episk ångest. Inte min nivå, om man säger.

Nu ser jag att Alicia Vikander vann en Oscar för en helt annan film. Jag kan förstå att alla regissörer ville ha henne i sina filmer. Och en sak vet jag; hennes skenbara sårbarhet är som gjord för Ingrid.

Nu vet jag inte om Alicia har tid. Eller råd. Men jag hoppas verkligen att filmen blir av. Det är både hon och Selma värda.

Och den vackra fiolmusiken som gör människor galna skulle självklart skrivas av Benny Andersson.

Men det får definitivt bli utan mig.

Så här var det: jag blev uppringd av en svensk filmproducent som ville träffa mig för att diskutera ett projekt.

Vi träffades diskret på ett gallerifik vid Kungsträdgården i Stockholm. Filmaren visade mig några alldeles nytagna scener ur en film och vi konstaterade båda att det såg mycket bra ut.

– Lasse, jag vill att du ska skriva manus till en svensk långfilm, sa han.

– Jag!? svarade jag förvånat.

Jag kan väl visserligen stundtals anses ha en något övertonad självbild, men samtidigt har jag också en viss förmåga att se mina begränsningar där i dunklet.

– Ja, du, svarade han bestämt.

– Jag kan inte sånt, jag har aldrig skrivit filmmanus. Jag har inte ens gått några kurser.

– Men du kan skriva berättelser. Böcker, historier. Och den här filmen bygger på en story som redan finns där och bara behöver göras om till film.

Han lät bestämd och jag lyssnade vidare. Den film han skulle göra var Selma Lagerlöfs ”En herrgårdssägen”.

– Men det är ju en fantastisk bok, sa jag.

– Absolut. Mitt bolag har köpt filmrättigheterna och vi ska göra filmen.

Jag läste om boken och blev helt förförd. Känslorna, musiken, galenskapen, försoningen. Allt var bra. Och fullständigt obegripligt. Modernt. Den borde gå att göra en fantastisk film av med nuvarande teknik.

Det finns en förfärlig scen där en massa getter ska drivas från Norrland till Värmland och går under på ett sätt som man skulle kunna likna vid någon klassisk vilda västern med boskapsdrivande cowboys som brukade dö i öknen.

Det finns fiolmusik som gör folk galna.

Det finns en ohygglig scen med en begravning av den unga vackra kvinnan. Trots att hon lever.

Handlingen är lika osannolik som Harry Potter, Bibeln eller Koranen och jag tänkte att det är säkert därför som den skulle kunna bli en bra film. Gör man den som en saga om fullständigt besatta människor i allmänhet och värmlänningar i synnerhet skulle det nog kunna bli trovärdigt.

– Den har gjorts på Västanå teater i Sunne, sa jag. Den lär ha varit mycket bra, alla blev visst galna, berättade jag för filmaren som blev mycket intresserad.

Jag kontaktade Västanå teater och de hade en avfilmad föreställning som filmaren fick se och blev ännu mer entusiastisk av.

– Vem ska spela Ingrid, Jag skulle kunna tänka mig Alicia Vikander, sa jag grötmyndigt.

Vikander hade just slagit igenom och hade redan då blivit ett av de stora namnen i svensk film. Vikander visade sig vara den han också hade tänkt sig. Självklart.

– Men henne vill väl alla ha med i alla filmer just nu, hennes gager har väl stigit till det astronomiskas nivå, sa jag.

– Ja, men jag har lärt mig att svenska stjärnskådisar väldigt gärna gör filmer i Sverige och att dom då nöjer sig med rätt blygsamma ersättningar, svarade han.

Vi var båda eniga om att ingen, absolut ingen, svensk skådespelare skulle tacka nej till rollen som Ingrid i en story av Selma Lagerlöf.

– Vill du göra ett försök att skriva ett manus? upprepade mannen.

– Jag skulle gärna göra det, men uppriktigt sagt; jag duger inte. Jag skulle inte klara av det. Jag skulle möjligen kunna skriva manus till Tvillingdetektiverna, men inte till Selma, svarade jag.

Våra fikastunder upphörde. Kanske lika bra så. Att skriva filmmanus brukar sysselsätta hela grupper av proffs som skriver och skriver om och skriver om. Jag hatar att skriva om. Det är inte min grej. Dessutom gav blotta tanken på att försöka peta i ett manus av Selma Lagerlöf mig en närmast episk ångest. Inte min nivå, om man säger.

Nu ser jag att Alicia Vikander vann en Oscar för en helt annan film. Jag kan förstå att alla regissörer ville ha henne i sina filmer. Och en sak vet jag; hennes skenbara sårbarhet är som gjord för Ingrid.

Nu vet jag inte om Alicia har tid. Eller råd. Men jag hoppas verkligen att filmen blir av. Det är både hon och Selma värda.

Och den vackra fiolmusiken som gör människor galna skulle självklart skrivas av Benny Andersson.

Men det får definitivt bli utan mig.

  • Lasse Anrell

VECKANS MUSIK

Självklart Mellos mellanakt i lördags med svenska nationalsången och en judinna och en palestinier som sjöng svenska folksånger sida vid sida. Magiskt.