2016-02-06 06:00

2016-02-06 08:07

Därför tittade inte GW Lars Lerin i ögonen

LASSE ANRELL

Vad är det egentligen med Leif GW Persson och hans blick?
Varför tittar han inte folk som han pratar med i ögonen?
Varför tittade han inte ens den ogarderat vänlige Lars Lerin in i ögonen?

Plötsligt kommer jag att tänka på att jag faktiskt vet varför.

Plötsligt faller bitarna på plats.

Det var när jag läste Guillem Balagues ohyggligt tjocka bok om fotbollsspelaren Leo Messi. Där finns förklaringen till varför Leif GW Persson verkar livrädd för att se folk som han pratar med i ögonen. Till och med Lerin...

Jag har tänkt mycket på det där med GW. Han finns ju med nästan överallt. Han är sannolikt något så ovanligt och osvenskt som ett orakel.

Men sen är det det där med hans kroppsspråk.

Han sitter med benen utfläkta åt alla tänkbara håll. Mest åt vänster. Hans toppiga mage putar uppnosigt. Mest rakt fram. Glasögonen hoppar helt utan system mellan ögonen och hjässan.

Men blicken. Den saknar inte system. Den är nästan alltid vänd bort. Bort från intervjuaren.

 

Inte ens när han pratar med den förtjusande Camilla Kvartoft i SVT ser han henne i ögonen. Det är anmärkningsvärt, för GW har flera gånger framhållit att hon är hans val som programledare och att han hyser den mest påträngande respekten för henne.

Men.

Det räcker tydligen inte.

Han ser henne ändå inte i ögonen när han talar med henne.

Det här har länge varit en källa till spekulationer. Till producenters huvudvärk som försökt få honom att anpassa sig. När GW gör Veckans brott i SVT har han en hel redaktör som bara har som uppgift att se till att han finns på rätt plats och rätt stol vid rätt tillfälle i studion och helst rättvänd. Ingen annan svensk tv-människa har den tjänsten.

 

När nu GW skulle vara med i Lars Lerins serie var jag full av förväntningar på att vi nu äntligen skulle få se ett samtal med en människa som GW bevärdigade med mer än en sporadisk blick då och då.

Men nej.

Redan i trailern ser man att GW sitter och pratar med en vägg, alternativt en spegelbild, medan Lerin trånande sitter på sin stol och kippar efter uppmärksamhet.

Nu blev det ett bra samtal ändå.

Mycket bra till och med.

Men. Inte ens den übermysige Lerin fick honom att söka kontakt. Trots att GW faktiskt säger i programmet att ”med dej känner jag mig ganska komfortabel”. Stora ord från en människa, för att inte säga orakel, som GW.

Det är då jag tänker på Messi.

Och på sportens intervjuer.

 

Den förste i Sverige som gjorde likadant som GW var Henrik Larsson. Det finns inte en enda intervju där han tittar journalisten i ögonen. Hans blick är långt borta, synbart på jakt efter någon annan intressantare händelse än den intervju som just pågår. Trodde jag då.

Men nu vet jag bättre.

Zlatan gör likadant. Henke är hans idol.

Tittar Zlatan någon i ögonen är det för att markera makt och säga något dräpande och föraktfullt. Resten av tiden tittar han någon annan stans.

I boken om Messi finns hela förklaringen. Metoden härstammar från den holländske superstjärnan Frank Rijkaard (Milan, Barcelona). Rijkaard lärde alla kollegor hur man hanterar media och ryggdunkare; man tittar dem aldrig i ögonen.

Varför?

”Om han litar på dig ser han dig i ögonen. Det var tecknet på att man släpps in i hans privata värld.”, skriver Guillem Balague om Rijkaard - och Messi.

 

Ska man överleva på den nivån som vissa fotbollsspelare lever på med miljardinkomster och hyperpress måste man hålla en distans så att man inte släpper in alla dessa människor, som inte vill annat än att tränga sig in för att kunna suga ur dig din status och din energi. Lita aldrig på någon sådan.

Jag tycker det är mycket begripligt.

Messi lärde sig det. Henke Larsson och Zlatan lärde sig. Inte ens Lerin släpptes in i GW:s privata värld, just för att den måste fortsätta vara hans privata värld, om han ska kunna upprätthålla statusen av orakel. Den som ser andra i ögonen kan ju riskera att bli en del av den andres osäkerhet.

Den enda idrottare jag pratade med som konstant såg mig rakt i ögonen var Charlotte Kalla. Det var som om hon sökte en förklaring till allt som media i allmänhet och jag i synnerhet ställde till med.

Jag tror aldrig hon fick den.

VECKANS MUSIK: Utan någon som helst tvekan när môra-Per spelar i kväll hos Stavnäs visklubb på anrika Billingsudde. Kan bli en klassiker. Fuck Mello!

 

Plötsligt kommer jag att tänka på att jag faktiskt vet varför.

Plötsligt faller bitarna på plats.

Det var när jag läste Guillem Balagues ohyggligt tjocka bok om fotbollsspelaren Leo Messi. Där finns förklaringen till varför Leif GW Persson verkar livrädd för att se folk som han pratar med i ögonen. Till och med Lerin...

Jag har tänkt mycket på det där med GW. Han finns ju med nästan överallt. Han är sannolikt något så ovanligt och osvenskt som ett orakel.

Men sen är det det där med hans kroppsspråk.

Han sitter med benen utfläkta åt alla tänkbara håll. Mest åt vänster. Hans toppiga mage putar uppnosigt. Mest rakt fram. Glasögonen hoppar helt utan system mellan ögonen och hjässan.

Men blicken. Den saknar inte system. Den är nästan alltid vänd bort. Bort från intervjuaren.

 

Inte ens när han pratar med den förtjusande Camilla Kvartoft i SVT ser han henne i ögonen. Det är anmärkningsvärt, för GW har flera gånger framhållit att hon är hans val som programledare och att han hyser den mest påträngande respekten för henne.

Men.

Det räcker tydligen inte.

Han ser henne ändå inte i ögonen när han talar med henne.

Det här har länge varit en källa till spekulationer. Till producenters huvudvärk som försökt få honom att anpassa sig. När GW gör Veckans brott i SVT har han en hel redaktör som bara har som uppgift att se till att han finns på rätt plats och rätt stol vid rätt tillfälle i studion och helst rättvänd. Ingen annan svensk tv-människa har den tjänsten.

 

När nu GW skulle vara med i Lars Lerins serie var jag full av förväntningar på att vi nu äntligen skulle få se ett samtal med en människa som GW bevärdigade med mer än en sporadisk blick då och då.

Men nej.

Redan i trailern ser man att GW sitter och pratar med en vägg, alternativt en spegelbild, medan Lerin trånande sitter på sin stol och kippar efter uppmärksamhet.

Nu blev det ett bra samtal ändå.

Mycket bra till och med.

Men. Inte ens den übermysige Lerin fick honom att söka kontakt. Trots att GW faktiskt säger i programmet att ”med dej känner jag mig ganska komfortabel”. Stora ord från en människa, för att inte säga orakel, som GW.

Det är då jag tänker på Messi.

Och på sportens intervjuer.

 

Den förste i Sverige som gjorde likadant som GW var Henrik Larsson. Det finns inte en enda intervju där han tittar journalisten i ögonen. Hans blick är långt borta, synbart på jakt efter någon annan intressantare händelse än den intervju som just pågår. Trodde jag då.

Men nu vet jag bättre.

Zlatan gör likadant. Henke är hans idol.

Tittar Zlatan någon i ögonen är det för att markera makt och säga något dräpande och föraktfullt. Resten av tiden tittar han någon annan stans.

I boken om Messi finns hela förklaringen. Metoden härstammar från den holländske superstjärnan Frank Rijkaard (Milan, Barcelona). Rijkaard lärde alla kollegor hur man hanterar media och ryggdunkare; man tittar dem aldrig i ögonen.

Varför?

”Om han litar på dig ser han dig i ögonen. Det var tecknet på att man släpps in i hans privata värld.”, skriver Guillem Balague om Rijkaard - och Messi.

 

Ska man överleva på den nivån som vissa fotbollsspelare lever på med miljardinkomster och hyperpress måste man hålla en distans så att man inte släpper in alla dessa människor, som inte vill annat än att tränga sig in för att kunna suga ur dig din status och din energi. Lita aldrig på någon sådan.

Jag tycker det är mycket begripligt.

Messi lärde sig det. Henke Larsson och Zlatan lärde sig. Inte ens Lerin släpptes in i GW:s privata värld, just för att den måste fortsätta vara hans privata värld, om han ska kunna upprätthålla statusen av orakel. Den som ser andra i ögonen kan ju riskera att bli en del av den andres osäkerhet.

Den enda idrottare jag pratade med som konstant såg mig rakt i ögonen var Charlotte Kalla. Det var som om hon sökte en förklaring till allt som media i allmänhet och jag i synnerhet ställde till med.

Jag tror aldrig hon fick den.

VECKANS MUSIK: Utan någon som helst tvekan när môra-Per spelar i kväll hos Stavnäs visklubb på anrika Billingsudde. Kan bli en klassiker. Fuck Mello!

 

  • Lasse Anrell