2017-10-07 06:00

2017-10-09 16:20

Om musik

KRÖNIKA: Sara Broos

Jag sitter på ett café i Malmö i ett möte som kräver min koncentration. Men när en låt spelas på radion, Cuttin Crew; ”I just died in your arms” från 1986 kastas jag plötsligt tillbaka in i minnen från barndomen.

Jag kommer helt av mig och drömmer mig bort. Plötsligt är jag tolv år gammal hemma i köket i Östra Ämtervik. Jag sitter med fingret på kassettbandspelaren för att hinna trycka på rec-knappen om just den låten skulle spelas på trackslistan. Det är höst, även då som jag minns det och den speciella doften av blöta löv.

Jag går i sexan i Prästbols skola och är kär tror jag, (på den tiden skiftade det ganska snabbt) i Lars Wingefors som går i min klass. Vi har dansat tryckare på en klassfest och just den låten har spelats. Jag tror att jag och Lars var ihop några dagar men vi vågade knappt prata med varandra utan gick hand i hand varv på varv runt skolgården.

Nu finns ju nästan all musik på Spotify men då var det ren lycka om man kunde få med åtminstone hälften av en låt på de slitna banden som noga märktes med alla titlar. Posten hade gula kuvert på den tiden och kassettband med etiketter med en pratbubbla där man kunde skriva något och skicka till nån. Ett blandband och en hälsning. Mina föräldrar spelade mest Leonard Cohen och Bob Dylan, Bruce Springsteen, Tom Waits, Lou Reed, Marianne Faithful. Musiken satte sig i kroppen och blev en del av oss barn och när jag och min kompis Jenny mimade framför spegeln som 11 – åringar var det till Tom Petty och Velvet Underground.

Vissa låtar är smärtsamt förknippade med specifika händelser eller ögonblick. Leonard Cohens vackra ”Hallelujah” särskilt Jeff Buckleys version måste ha spelats på många begravningar. Under de mörka tonåren gick jag ofta omkring i skogen med Portishead på Minidiscspelaren som ersatte kasettbandspelaren på 90-talet. Det var perfekt melankoli som stämde väl överens med all ångest jag kände och när jag låg på marken och såg upp mot de utsträckta trädgrenarna kunde jag skapa min egen musikvideo. Musiken har en så helande kraft, inte minst när kärlek tar slut. ”Guilty Party” med The National är en fin avskedslåt;

„I say your name

I say I'm sorry

I'm the one doing this

There's no other way

It's nobody's fault

No guilty party

I just got nothing, nothing left to say”

En gång fick jag en fin kärlekslåt skriven till mig. Men det var enklare att uttrycka kärleken i dikten än i verkligheten. I dagdrömmar eller i fantasin krävs ingen tydlighet eller ansvar. Där kan man bli vem man vill och leva som man vill. Jag tänker på hur det ur kärlekssorg uppstått så mycket fantastisk musik. Joan Baez sjunger i ”Diamonds and rust” om relationen med Bob Dylan och beskriver hur hennes gamla kärlek träder in i hennes liv på nytt genom ett telefonsamtal många år efter att det tagit slut.

„Now you're telling me

You're not nostalgic

Then give me another word for it

You who are so good with words

And at keeping things vague

Because I need some of that vagueness now

It's all come back too clearly

Yes I loved you dearly

And if you're offering me diamonds and rust

I've already paid”.

(Diamonds and rust, Joan Baez)

Vissa låtar ändrar innebörd och betydelse beroende på sammanhanget. Så många låtar har blivit förstörda genom reklamfilmer. Adeles fina låt ”Hello” förvandlades helt för mig när jag såg den otroligt roliga parodin på Youtube som har en miljard visningar. Efter att ha sett båda videorna efter varandra är det parodin som fastnar, så mästerligt genomfört, men sorgligt för låten.

Jag spelade in en kortfilm i Sunne 2015; ”Homeland” som också ligger på Youtube, om Raghad från Damaskus i Syrien som hamnade på en flyktingförläggning i Rottneros. Jag var fascinerad över hur musiken var så livsavgörande för henne. Hur hon spelade varje sång varje morgon, ofta religiösa sånger eftersom hon är djupt troende muslim. Sång på arabiska med texter som förespråkar kärlek och ljus genom den fredliga tolkning av Islam som de flesta muslimer tror på. Sånger om förlusten av ett hemland, om maktlöshet och tårar som aldrig tar slut. Om vetskapen att hennes vackra hem med orientaliskt kakel och höga kolonner omgivet av palmer nu ligger i ruiner. Hon introducerade mig för arabiska sångare jag aldrig hört talas om och som påminde mig om hur lite vi vet här i väst om annan kultur än den västerländska. Och så började hon spela sina favoritlåtar från barndomen. Det visade sig att vi hade precis samma popkulturella referenser.

Raghad och hennes familj och vänner lyssnade på norska popgruppen A-ha som slog igenom med ”Take on Me” på 80-talet. Hennes favoritlåt var ”Hunting High And Low”. A-ha var jättestora inte bara i Europa, Sydamerika och USA utan även i Syrien och Morten Harket är fortfarande en av hennes främsta idoler.

I filmen kommer Morten Harket hem till mig en vinterhelg och lagar mat med Raghad i mitt kök.

Han berättar att han inte ens visste vad Syrien var på 80-talet. Morten spelade in en akustisk version av ”Hunting High And Low” speciellt för filmen och Raghad var överlycklig. Plötsligt fick hennes barndoms favoritlåt också en helt ny innebörd och blev en länk mellan hemlandet och det nya landet. Och filmen om Raghad, om Syrien, Sverige, musik med norska och arabiska sångare reser över hela världen och tävlade på Robert De Niros filmfestival i New York, visades på United Airlines inrikesflyg. Och folk som sett den i Indien, USA och Serbien skrev till mig. Det är väl just det som är vackert med konsten och musiken, att den når bortom landgränser, bortom etnicitet, religion eller ursprung.

Och rör vid människors hjärtan.

 

 

Jag kommer helt av mig och drömmer mig bort. Plötsligt är jag tolv år gammal hemma i köket i Östra Ämtervik. Jag sitter med fingret på kassettbandspelaren för att hinna trycka på rec-knappen om just den låten skulle spelas på trackslistan. Det är höst, även då som jag minns det och den speciella doften av blöta löv.

Jag går i sexan i Prästbols skola och är kär tror jag, (på den tiden skiftade det ganska snabbt) i Lars Wingefors som går i min klass. Vi har dansat tryckare på en klassfest och just den låten har spelats. Jag tror att jag och Lars var ihop några dagar men vi vågade knappt prata med varandra utan gick hand i hand varv på varv runt skolgården.

Nu finns ju nästan all musik på Spotify men då var det ren lycka om man kunde få med åtminstone hälften av en låt på de slitna banden som noga märktes med alla titlar. Posten hade gula kuvert på den tiden och kassettband med etiketter med en pratbubbla där man kunde skriva något och skicka till nån. Ett blandband och en hälsning. Mina föräldrar spelade mest Leonard Cohen och Bob Dylan, Bruce Springsteen, Tom Waits, Lou Reed, Marianne Faithful. Musiken satte sig i kroppen och blev en del av oss barn och när jag och min kompis Jenny mimade framför spegeln som 11 – åringar var det till Tom Petty och Velvet Underground.

Vissa låtar är smärtsamt förknippade med specifika händelser eller ögonblick. Leonard Cohens vackra ”Hallelujah” särskilt Jeff Buckleys version måste ha spelats på många begravningar. Under de mörka tonåren gick jag ofta omkring i skogen med Portishead på Minidiscspelaren som ersatte kasettbandspelaren på 90-talet. Det var perfekt melankoli som stämde väl överens med all ångest jag kände och när jag låg på marken och såg upp mot de utsträckta trädgrenarna kunde jag skapa min egen musikvideo. Musiken har en så helande kraft, inte minst när kärlek tar slut. ”Guilty Party” med The National är en fin avskedslåt;

„I say your name

I say I'm sorry

I'm the one doing this

There's no other way

It's nobody's fault

No guilty party

I just got nothing, nothing left to say”

En gång fick jag en fin kärlekslåt skriven till mig. Men det var enklare att uttrycka kärleken i dikten än i verkligheten. I dagdrömmar eller i fantasin krävs ingen tydlighet eller ansvar. Där kan man bli vem man vill och leva som man vill. Jag tänker på hur det ur kärlekssorg uppstått så mycket fantastisk musik. Joan Baez sjunger i ”Diamonds and rust” om relationen med Bob Dylan och beskriver hur hennes gamla kärlek träder in i hennes liv på nytt genom ett telefonsamtal många år efter att det tagit slut.

„Now you're telling me

You're not nostalgic

Then give me another word for it

You who are so good with words

And at keeping things vague

Because I need some of that vagueness now

It's all come back too clearly

Yes I loved you dearly

And if you're offering me diamonds and rust

I've already paid”.

(Diamonds and rust, Joan Baez)

Vissa låtar ändrar innebörd och betydelse beroende på sammanhanget. Så många låtar har blivit förstörda genom reklamfilmer. Adeles fina låt ”Hello” förvandlades helt för mig när jag såg den otroligt roliga parodin på Youtube som har en miljard visningar. Efter att ha sett båda videorna efter varandra är det parodin som fastnar, så mästerligt genomfört, men sorgligt för låten.

Jag spelade in en kortfilm i Sunne 2015; ”Homeland” som också ligger på Youtube, om Raghad från Damaskus i Syrien som hamnade på en flyktingförläggning i Rottneros. Jag var fascinerad över hur musiken var så livsavgörande för henne. Hur hon spelade varje sång varje morgon, ofta religiösa sånger eftersom hon är djupt troende muslim. Sång på arabiska med texter som förespråkar kärlek och ljus genom den fredliga tolkning av Islam som de flesta muslimer tror på. Sånger om förlusten av ett hemland, om maktlöshet och tårar som aldrig tar slut. Om vetskapen att hennes vackra hem med orientaliskt kakel och höga kolonner omgivet av palmer nu ligger i ruiner. Hon introducerade mig för arabiska sångare jag aldrig hört talas om och som påminde mig om hur lite vi vet här i väst om annan kultur än den västerländska. Och så började hon spela sina favoritlåtar från barndomen. Det visade sig att vi hade precis samma popkulturella referenser.

Raghad och hennes familj och vänner lyssnade på norska popgruppen A-ha som slog igenom med ”Take on Me” på 80-talet. Hennes favoritlåt var ”Hunting High And Low”. A-ha var jättestora inte bara i Europa, Sydamerika och USA utan även i Syrien och Morten Harket är fortfarande en av hennes främsta idoler.

I filmen kommer Morten Harket hem till mig en vinterhelg och lagar mat med Raghad i mitt kök.

Han berättar att han inte ens visste vad Syrien var på 80-talet. Morten spelade in en akustisk version av ”Hunting High And Low” speciellt för filmen och Raghad var överlycklig. Plötsligt fick hennes barndoms favoritlåt också en helt ny innebörd och blev en länk mellan hemlandet och det nya landet. Och filmen om Raghad, om Syrien, Sverige, musik med norska och arabiska sångare reser över hela världen och tävlade på Robert De Niros filmfestival i New York, visades på United Airlines inrikesflyg. Och folk som sett den i Indien, USA och Serbien skrev till mig. Det är väl just det som är vackert med konsten och musiken, att den når bortom landgränser, bortom etnicitet, religion eller ursprung.

Och rör vid människors hjärtan.