2017-09-30 06:00

2017-09-30 06:00

Hur korrekt måste en barnboksförfattare bli?

KULTUR: Läsare vill skriva om Per Gustavssons Prinsessan-böcker

När normerna, och hur de ska utmanas, i barnbokslitteraturen diskuteras på Bokmässan i helgen har Per Gustavsson en självklar plats på scenen. Hans coola prinsessa är kändis i sammanhanget.
Men samtidigt som normerna utmanas ställs krav på författarna, krav på en korrekthet som, menar Per Gustavsson, blir rent befängd emellanåt.

Per Gustavsson, som tillbringade den egna barndomen i Arvika, är en av landets mest uppskattade författare och illustratörer av barnböcker. De flesta förknippar honom väl allra mest med Prinsessan-böckerna.

– Jag har väl insett att jag är och förblir Prinsess-Per, säger han utan minsta bedrövelse.

Samtal med dottern

Prinsessan kom till i ett småbekymrat samtal efter förskolan.

– Det var min dotter som kom hem från förskolan, hon var fem år då, och påstod att prinsessor bara kunde gifta sig och föda barn.

Ett rätt förståndigt påstående förstås, av någon som tagit del av den mest rosaskimrande populärkulturen för små barn, men icke desto mindre ett konstaterande som skulle kunna få mellisyoggin att skära sig i disharmoni i hem där barn av alla de slag ska växa fritt.

Nu hade just den här dottern en fantasifull pappa som dessutom är duktig på att rita.

– Om det är en sådan förebild hon ska ha så kan jag väl åtminstone ge prinsessan en hockeyklubba och ett svärd, och låta henne rädda en prins från en drake.

Och Prinsessan - läsaren känner ju genast igen sig, eller hur?

– Ja, det fanns ju en bok redan, säger Per Gustavsson.

Sällan eller aldrig har han upplevt ett så snabbt och förbehållslöst ja från förlaget.

– Det kom ingen kritik alls: Vi kör!

Mansroll

Så gör prinsessor hette första boken.

Det är över tio år sedan nu, och det är alltså fortfarande Per Gustavsson som sitter på Bokmässans scen när frågor om genuspedagogik i förskolan och normer i barnlitteraturen diskuteras. Han är också ute i skolorna och pratar med barn om böcker, läsande och om hur viktigt det är att få vara som man vill.

Men han saknar något på debattscenerna och i de offentliga samtalen. De måste bli fler, och det måste bli mer glöd i samtal och debatter om mansrollerna.

Han ser små pojkar sudda bort Prinsessan i målarböcker och hellre göra Prinsen till draklunch än att låta en tjej rädda honom. Och ordet Per Gustavsson väljer för att beskriva USA:s president och dennes syn på makt, människor, kvinnor, det ordet är nog inget han använt i sina barnböcker.

– Den här attityden, mäns sätt att vara mot kvinnor eskalerar. Det suger!

Prinsen på Värmlandsteatern

Per Gustavsson gör böcker om Prinsen också. Värmlandsteatern repeterar i detta nu en föreställning som bygger på en av böckerna. I december-januari spelas När prinsar stannar hemma i Karlstad.

Nu är det förstås inte läroböcker i genustänk Per Gustavsson ger ut, även om han ger akt på vilka förebilder barnen kan tänkas få i hans böcker.

– Det börjar ofta med en frågeställning, något jag funderar över själv. Jag är ju en medelålders farbror, så jag kan ju inte påstå att jag vet hur ett barn funderar men de eviga frågorna har vi nog gemensamt oavsett hur gamla vi är: döden, kärleken, hur man ska vara mot varandra, rädslor... All litteratur är en form av terapi, man läser om andras liv och vedermödor, hur de löser sina liv och tar till sig av det.

Tjuvar

För närvarande jobbar Per Gustavsson med illustrationerna till en ny bok, den andra om Familjen Knyckertz, som Anders Sparring skriver. Alla i familjen Knyckertz gillar att sno saker, alla utom Ture som vill bli polis.

– I den här andra boken gör dom inbrott. Och Ture tvingas att ljuga för att rädda sin familj. Vad är lögn? Kan man ljuga?

Det kanske kan bli några småtuffa samtal på kudden efter den godnattsagan.

Och möjligen några arga samtal från läsare som inte tycker att det är korrekt det han gjort. För sådana får han, Per Gustavsson. Något har hänt de senaste åren. Människor kommer fram, och det har hänt mer än en gång, för att tala om för honom att han borde ändra i sina böcker. Här räcker det inte med att Prinsessan räddar en prins. Varför räddar hon inte en prinsessa?!

Och att Per Gustavsson och Mårten Sandén i En stackars liten haj låter en pojke ta hand om en haj, och bära den i en väska fylld med saltvatten till hajmamman i havet fast pojken är jätterädd för just hajar fick fin respons från många som tyckte att det var en bra skildring av en pojke, som fick visa både ömhet och rädsla, medan någon mest bara blev arg och tyckte att boken skulle skrivas om för att det inte var någon flicka med.

Per Gustavsson har som sagt förståelse för det här med förebilder. Men det finns gränser. Till att börja med rent praktiska.

– Vi har bara 32 sidor, säger Per Gustavsson, 12 uppslag. Det GÅR inte att få med allt i alla böcker.

Sedan handlar det om respekt för författaren.

– Men det är något som hänt under de senaste tio åren.

Nätnärvaron spelar in menar han.

– Alla tror att alla vill höra vad de tycker hela tiden, att deras åsikt blivit så viktig.

– Att komma fram till mig och be mig ändra i mina böcker. Så ohyggligt oförskämt. Den känslan av rättrådighet. Det är ju helt befängt. Skriv en bok själv, då får du den som du vill!

Hur påverkas du som författare av det här?

– Jag har varit med så länge nu, och jag kan slå mig fri. Men jag skulle nog vara mer ängslig om jag debuterade i de här diskussionerna.

Hur korrekt kan en barnbok bli? Hur korrekt ska den bli?

– I ett samhälle måste vi också ha saker som skaver, säger Per Gustavsson. Vi kan inte skydda folk mot precis allt. Litteratur och kultur är avstamp, för samtal, diskussioner och debatter. Vad får vi annars? Statlig propaganda, som i Nordkorea?

Vad skulle Pippi Långstrump säga? Hon som körde ner hela ansiktet i tårtan och fick sin tids etablissemang att förfasa sig?

Per Gustavsson, som tillbringade den egna barndomen i Arvika, är en av landets mest uppskattade författare och illustratörer av barnböcker. De flesta förknippar honom väl allra mest med Prinsessan-böckerna.

– Jag har väl insett att jag är och förblir Prinsess-Per, säger han utan minsta bedrövelse.

Samtal med dottern

Prinsessan kom till i ett småbekymrat samtal efter förskolan.

– Det var min dotter som kom hem från förskolan, hon var fem år då, och påstod att prinsessor bara kunde gifta sig och föda barn.

Ett rätt förståndigt påstående förstås, av någon som tagit del av den mest rosaskimrande populärkulturen för små barn, men icke desto mindre ett konstaterande som skulle kunna få mellisyoggin att skära sig i disharmoni i hem där barn av alla de slag ska växa fritt.

Nu hade just den här dottern en fantasifull pappa som dessutom är duktig på att rita.

– Om det är en sådan förebild hon ska ha så kan jag väl åtminstone ge prinsessan en hockeyklubba och ett svärd, och låta henne rädda en prins från en drake.

Och Prinsessan - läsaren känner ju genast igen sig, eller hur?

– Ja, det fanns ju en bok redan, säger Per Gustavsson.

Sällan eller aldrig har han upplevt ett så snabbt och förbehållslöst ja från förlaget.

– Det kom ingen kritik alls: Vi kör!

Mansroll

Så gör prinsessor hette första boken.

Det är över tio år sedan nu, och det är alltså fortfarande Per Gustavsson som sitter på Bokmässans scen när frågor om genuspedagogik i förskolan och normer i barnlitteraturen diskuteras. Han är också ute i skolorna och pratar med barn om böcker, läsande och om hur viktigt det är att få vara som man vill.

Men han saknar något på debattscenerna och i de offentliga samtalen. De måste bli fler, och det måste bli mer glöd i samtal och debatter om mansrollerna.

Han ser små pojkar sudda bort Prinsessan i målarböcker och hellre göra Prinsen till draklunch än att låta en tjej rädda honom. Och ordet Per Gustavsson väljer för att beskriva USA:s president och dennes syn på makt, människor, kvinnor, det ordet är nog inget han använt i sina barnböcker.

– Den här attityden, mäns sätt att vara mot kvinnor eskalerar. Det suger!

Prinsen på Värmlandsteatern

Per Gustavsson gör böcker om Prinsen också. Värmlandsteatern repeterar i detta nu en föreställning som bygger på en av böckerna. I december-januari spelas När prinsar stannar hemma i Karlstad.

Nu är det förstås inte läroböcker i genustänk Per Gustavsson ger ut, även om han ger akt på vilka förebilder barnen kan tänkas få i hans böcker.

– Det börjar ofta med en frågeställning, något jag funderar över själv. Jag är ju en medelålders farbror, så jag kan ju inte påstå att jag vet hur ett barn funderar men de eviga frågorna har vi nog gemensamt oavsett hur gamla vi är: döden, kärleken, hur man ska vara mot varandra, rädslor... All litteratur är en form av terapi, man läser om andras liv och vedermödor, hur de löser sina liv och tar till sig av det.

Tjuvar

För närvarande jobbar Per Gustavsson med illustrationerna till en ny bok, den andra om Familjen Knyckertz, som Anders Sparring skriver. Alla i familjen Knyckertz gillar att sno saker, alla utom Ture som vill bli polis.

– I den här andra boken gör dom inbrott. Och Ture tvingas att ljuga för att rädda sin familj. Vad är lögn? Kan man ljuga?

Det kanske kan bli några småtuffa samtal på kudden efter den godnattsagan.

Och möjligen några arga samtal från läsare som inte tycker att det är korrekt det han gjort. För sådana får han, Per Gustavsson. Något har hänt de senaste åren. Människor kommer fram, och det har hänt mer än en gång, för att tala om för honom att han borde ändra i sina böcker. Här räcker det inte med att Prinsessan räddar en prins. Varför räddar hon inte en prinsessa?!

Och att Per Gustavsson och Mårten Sandén i En stackars liten haj låter en pojke ta hand om en haj, och bära den i en väska fylld med saltvatten till hajmamman i havet fast pojken är jätterädd för just hajar fick fin respons från många som tyckte att det var en bra skildring av en pojke, som fick visa både ömhet och rädsla, medan någon mest bara blev arg och tyckte att boken skulle skrivas om för att det inte var någon flicka med.

Per Gustavsson har som sagt förståelse för det här med förebilder. Men det finns gränser. Till att börja med rent praktiska.

– Vi har bara 32 sidor, säger Per Gustavsson, 12 uppslag. Det GÅR inte att få med allt i alla böcker.

Sedan handlar det om respekt för författaren.

– Men det är något som hänt under de senaste tio åren.

Nätnärvaron spelar in menar han.

– Alla tror att alla vill höra vad de tycker hela tiden, att deras åsikt blivit så viktig.

– Att komma fram till mig och be mig ändra i mina böcker. Så ohyggligt oförskämt. Den känslan av rättrådighet. Det är ju helt befängt. Skriv en bok själv, då får du den som du vill!

Hur påverkas du som författare av det här?

– Jag har varit med så länge nu, och jag kan slå mig fri. Men jag skulle nog vara mer ängslig om jag debuterade i de här diskussionerna.

Hur korrekt kan en barnbok bli? Hur korrekt ska den bli?

– I ett samhälle måste vi också ha saker som skaver, säger Per Gustavsson. Vi kan inte skydda folk mot precis allt. Litteratur och kultur är avstamp, för samtal, diskussioner och debatter. Vad får vi annars? Statlig propaganda, som i Nordkorea?

Vad skulle Pippi Långstrump säga? Hon som körde ner hela ansiktet i tårtan och fick sin tids etablissemang att förfasa sig?