2017-09-16 06:00

2017-09-18 06:33

Grönt ljus för grönkläder

KRÖNIKA

Folk som tycker att det var bättre förr borde gå ner i spagat inför beslutet att återuppta den allmänna värnplikten.

Jag tillhör normalt sett inte nyss nämnda kategori. Det var sällan bättre förr.

Möjligen var amerikanerna vassare på att åka till månen, Sven Tumba Johansson kunde göra snygga hockeymål, fantastiska Från A till Ö gick på tv och jag själv kunde fortfarande drömma om en proffskarriär i fotboll. Det var bättre att vara på rätt sida drömmarna än på den andra.

Men det är väl ungefär det som spöar skiten ur presens vid ett snabbt och ytterst personligt överslag.

Dock har jag ett undantag som bekräftar regeln och bilden av mig som progressiv och samtidspositiv.

Och det handlar just om tidigare nämna militärtjänstgöring. Kommer den frågan upp på bordet är jag närmast sensationellt konservativ och bakåtsträvande.

Det är inte så att jag är någon stridspitt eller krigshetsare. Snarare tvärtom.

Inte heller tror jag att vi på något sätt skulle kunna stoppa en större främmande makt om den fick lust att lägga beslag på vår lilla vrå av världen.

Mitt ställningstagande bygger enbart på en sak – den gamla klyschan att verksamheten gör män av pojkar och – framledes – kvinnor av flickor.

Jag minns den förre mopedligisten som inte hängde med i de allra enklaste konditionsövningarna när vi ryckte in, men som gjorde en helomvändning och sprang sitt första maraton strax efter muck.

Vi tvingades göra saker som var fruktansvärt tråkiga. Hålla käft och leverera. Bryta en förläggning i kallt spöregn i kolsvart novembernatt, mitt ute i ingenstans. För att det faktiskt krävdes av oss.

I dag, när allt ska gå fort och lätt, och verkningsgraden mellan insats och utkomst ska vara runt 150 procent, tror jag på riktigt att lumpen kan göra mer nytta än någonsin tidigare.

Och sedan har vi ju bonusmaterialet.

Snacka om alla lumparminnen som man kan bjuda på. Det finns ju inget tacksammare att ta upp än dylika på en fest där man inte är närmare bekant med övriga gäster.

Alla tycker det är skojigt..., ja, nästan alla fall.

Min fru uppskattar det verkligen. Hon formligen älskar när jag börjar prata om lumpen.

Så hjärtligt välkomna tillbaka, kära uniformer av modell -59, förträffliga och poetiska förkortningar som OBSLÖSA och truppserviceförråd.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag tillhör normalt sett inte nyss nämnda kategori. Det var sällan bättre förr.

Möjligen var amerikanerna vassare på att åka till månen, Sven Tumba Johansson kunde göra snygga hockeymål, fantastiska Från A till Ö gick på tv och jag själv kunde fortfarande drömma om en proffskarriär i fotboll. Det var bättre att vara på rätt sida drömmarna än på den andra.

Men det är väl ungefär det som spöar skiten ur presens vid ett snabbt och ytterst personligt överslag.

Dock har jag ett undantag som bekräftar regeln och bilden av mig som progressiv och samtidspositiv.

Och det handlar just om tidigare nämna militärtjänstgöring. Kommer den frågan upp på bordet är jag närmast sensationellt konservativ och bakåtsträvande.

Det är inte så att jag är någon stridspitt eller krigshetsare. Snarare tvärtom.

Inte heller tror jag att vi på något sätt skulle kunna stoppa en större främmande makt om den fick lust att lägga beslag på vår lilla vrå av världen.

Mitt ställningstagande bygger enbart på en sak – den gamla klyschan att verksamheten gör män av pojkar och – framledes – kvinnor av flickor.

Jag minns den förre mopedligisten som inte hängde med i de allra enklaste konditionsövningarna när vi ryckte in, men som gjorde en helomvändning och sprang sitt första maraton strax efter muck.

Vi tvingades göra saker som var fruktansvärt tråkiga. Hålla käft och leverera. Bryta en förläggning i kallt spöregn i kolsvart novembernatt, mitt ute i ingenstans. För att det faktiskt krävdes av oss.

I dag, när allt ska gå fort och lätt, och verkningsgraden mellan insats och utkomst ska vara runt 150 procent, tror jag på riktigt att lumpen kan göra mer nytta än någonsin tidigare.

Och sedan har vi ju bonusmaterialet.

Snacka om alla lumparminnen som man kan bjuda på. Det finns ju inget tacksammare att ta upp än dylika på en fest där man inte är närmare bekant med övriga gäster.

Alla tycker det är skojigt..., ja, nästan alla fall.

Min fru uppskattar det verkligen. Hon formligen älskar när jag börjar prata om lumpen.

Så hjärtligt välkomna tillbaka, kära uniformer av modell -59, förträffliga och poetiska förkortningar som OBSLÖSA och truppserviceförråd.