2017-09-09 06:00

2017-09-09 06:00

Om alkohol

KRÖNIKA

Jag vaknar fyra på morgonen av att en stor amerikanare står på tomgång utanför huset. Fryksdalsdansen pågår och dånen av musiken och skrikande bromsar hörs från andra sidan vattnet.

Två röster, en ung man och en kvinna. De skriker åt varandra. De står på andra sidan tujahäcken så jag ser dem inte från mitt fönster. De är uppenbart berusade, säger saker som de säkert kommer att ångra dagen efter. Jag tror det handlar om svartsjuka. Hon springer iväg. Han hotar med att köra ifrån henne och att han aldrig vill se henne mer.

En av sommarens mest uppmärksammade nyheter var att Anders Borg visade könet på en sommarfest, tog män i skrevet och kallade kvinnor för hora. På fyllan. Blackout. Han minns inte själv vad som hände. Liknande händelser pågår dagligen. Gränser som överskrids, spärrar som släpper. Anders Borg gick ut på Facebook med en ursäkt, trots att han själv inte minns vad som hänt. De flesta svar han fick var stöttande; ”Sånt där har jag också varit med om”. Hur annorlunda hade det varit om det var Annie Lööf som betett sig på samma sätt? Hade domen sett annorlunda ut för en kvinna? Förmodligen. En kvinna som förlorar kontrollen och är alltför berusad anses förtappad, vulgär, i behov av hjälp. ”Jag vet att det inte var ditt rätta jag som visade sig” skrev flickvännen tröstande till Anders Borg på Facebook. Vad är då ens rätta jag? Finns det ens något? Är inte alla våra masker, allt vi gör och säger en del av oss, även det vi inte vill kännas vid, saker vi inte menar. Vems jag är det annars som framträder på fyllan? ”In vino veritas” heter det på latin.

Alkohol som socialt kitt. Vi slappnar av lite, vågar lite mer. Men kanske skulle vi kunna försöka uppnå känslan och effekterna av berusning även som nyktra? Träning har liknande effekt, dopamin, känslan av klarhet, som ju är motsatsen till den dimma och bedövning som alkoholen leder in oss i. Någon säger att en lyckad fest är den man inte minns något från. Vi vill kanske bara glömma bort oss själva en stund...

Man dricker kanske för att slappna av. Men inuti går kroppen på högvarv. Levern, njurarna. Jag har läst nånstans att det område i hjärnan som först tar skada av alkohol är det som är kopplat till vår förmåga att känna empati. Alkoholister som druckit under många år blir ofta väldigt självupptagna. Allt kretsar kring dem och det enda viktiga som går före allt annat, är spriten.

Jag minns helgerna på Kolsnäs. Högstadiet. När jag och mina kompisar gjorde vad som helst för att få tag i sprit och hitta nån som kunde köpa ut. Man ville bara känna något, glömma allt, våga gå fram till den där söta killen i 9A som man aldrig vågade ens titta på. Och lyckan var att få dansa tryckare med honom till Chris de Burghs ”Lady In Red” eller ”gå runt udden” på Kolsnäs i Sunne. Ute på udden kunde vad som helst hända. Paren cirklade sakta runt runt. Inne i buskarna rörde det sig. Det fanns något vackert över hela bilden. Fryken, asfaltstigen längs vattnet, buskarna, träden, klipporna, musiken som ljöd ut över vattnet från dansbanan och diskoteket, blandningen av unga och gamla, förälskelsen i luften, sommarnatten, viskningarna och skratten inne på toaletten. Sven - Ingvars eller The Boppers från ena scenen och låtarna jag älskade som trettonåring; ”Rythm is a Dancer” eller ”What is Love” eller från diskot som hette Grottan. Men sen baksidan. Uppbrotten, misshandeln, våldet, olyckorna och sveken. En ung tjej som ligger och gråter bakom en buske. Hon är kanske femton och så berusad att hon inte kan resa sig. Hon har precis förlorat oskulden med nån som hon inte minns namnet på. En annan hittas av ordningsvakter i ett dike och får köras akut till Torsby lasarett och magpumpas.

En man jag träffade på en resa i Östeuropa när jag var ung. Han var betydligt äldre och konstnär och pratade om nödvändigheten i att utsätta sig, skildra de utsatta, befinna sig i rännstenen. Han var alltid berusad, aldrig helt närvarande. Ändå sökte han så desperat efter den där närvaron, de autentiska mötena. Något som skulle fylla hans tomrum. De ögonblick då alla försvar och masker rämnar och bara underlaget återstår. Han introducerade mig till hans värld, de dekadenta barerna i Wien och Budapest. Där röken ligger som tjock dimma och de förtappade själarna och nattdjuren aldrig sover. Den sista utposten. En tillvaro helt utan riktning och där endast natten och alkoholens bedövning kan ge någon slags lindring från den tomhet som inte han hanteras. Alltid på jakt efter nånting. I det diskreta dunklet kan man alltid gömma sig bakom dimridåerna. Kanske avslöjas vissa sanningar. Men när dagsljuset bryter in och ersätter det blåflimrande neonljusen blir det andra slags verkligheter att förhålla sig till.

Två röster, en ung man och en kvinna. De skriker åt varandra. De står på andra sidan tujahäcken så jag ser dem inte från mitt fönster. De är uppenbart berusade, säger saker som de säkert kommer att ångra dagen efter. Jag tror det handlar om svartsjuka. Hon springer iväg. Han hotar med att köra ifrån henne och att han aldrig vill se henne mer.

En av sommarens mest uppmärksammade nyheter var att Anders Borg visade könet på en sommarfest, tog män i skrevet och kallade kvinnor för hora. På fyllan. Blackout. Han minns inte själv vad som hände. Liknande händelser pågår dagligen. Gränser som överskrids, spärrar som släpper. Anders Borg gick ut på Facebook med en ursäkt, trots att han själv inte minns vad som hänt. De flesta svar han fick var stöttande; ”Sånt där har jag också varit med om”. Hur annorlunda hade det varit om det var Annie Lööf som betett sig på samma sätt? Hade domen sett annorlunda ut för en kvinna? Förmodligen. En kvinna som förlorar kontrollen och är alltför berusad anses förtappad, vulgär, i behov av hjälp. ”Jag vet att det inte var ditt rätta jag som visade sig” skrev flickvännen tröstande till Anders Borg på Facebook. Vad är då ens rätta jag? Finns det ens något? Är inte alla våra masker, allt vi gör och säger en del av oss, även det vi inte vill kännas vid, saker vi inte menar. Vems jag är det annars som framträder på fyllan? ”In vino veritas” heter det på latin.

Alkohol som socialt kitt. Vi slappnar av lite, vågar lite mer. Men kanske skulle vi kunna försöka uppnå känslan och effekterna av berusning även som nyktra? Träning har liknande effekt, dopamin, känslan av klarhet, som ju är motsatsen till den dimma och bedövning som alkoholen leder in oss i. Någon säger att en lyckad fest är den man inte minns något från. Vi vill kanske bara glömma bort oss själva en stund...

Man dricker kanske för att slappna av. Men inuti går kroppen på högvarv. Levern, njurarna. Jag har läst nånstans att det område i hjärnan som först tar skada av alkohol är det som är kopplat till vår förmåga att känna empati. Alkoholister som druckit under många år blir ofta väldigt självupptagna. Allt kretsar kring dem och det enda viktiga som går före allt annat, är spriten.

Jag minns helgerna på Kolsnäs. Högstadiet. När jag och mina kompisar gjorde vad som helst för att få tag i sprit och hitta nån som kunde köpa ut. Man ville bara känna något, glömma allt, våga gå fram till den där söta killen i 9A som man aldrig vågade ens titta på. Och lyckan var att få dansa tryckare med honom till Chris de Burghs ”Lady In Red” eller ”gå runt udden” på Kolsnäs i Sunne. Ute på udden kunde vad som helst hända. Paren cirklade sakta runt runt. Inne i buskarna rörde det sig. Det fanns något vackert över hela bilden. Fryken, asfaltstigen längs vattnet, buskarna, träden, klipporna, musiken som ljöd ut över vattnet från dansbanan och diskoteket, blandningen av unga och gamla, förälskelsen i luften, sommarnatten, viskningarna och skratten inne på toaletten. Sven - Ingvars eller The Boppers från ena scenen och låtarna jag älskade som trettonåring; ”Rythm is a Dancer” eller ”What is Love” eller från diskot som hette Grottan. Men sen baksidan. Uppbrotten, misshandeln, våldet, olyckorna och sveken. En ung tjej som ligger och gråter bakom en buske. Hon är kanske femton och så berusad att hon inte kan resa sig. Hon har precis förlorat oskulden med nån som hon inte minns namnet på. En annan hittas av ordningsvakter i ett dike och får köras akut till Torsby lasarett och magpumpas.

En man jag träffade på en resa i Östeuropa när jag var ung. Han var betydligt äldre och konstnär och pratade om nödvändigheten i att utsätta sig, skildra de utsatta, befinna sig i rännstenen. Han var alltid berusad, aldrig helt närvarande. Ändå sökte han så desperat efter den där närvaron, de autentiska mötena. Något som skulle fylla hans tomrum. De ögonblick då alla försvar och masker rämnar och bara underlaget återstår. Han introducerade mig till hans värld, de dekadenta barerna i Wien och Budapest. Där röken ligger som tjock dimma och de förtappade själarna och nattdjuren aldrig sover. Den sista utposten. En tillvaro helt utan riktning och där endast natten och alkoholens bedövning kan ge någon slags lindring från den tomhet som inte han hanteras. Alltid på jakt efter nånting. I det diskreta dunklet kan man alltid gömma sig bakom dimridåerna. Kanske avslöjas vissa sanningar. Men när dagsljuset bryter in och ersätter det blåflimrande neonljusen blir det andra slags verkligheter att förhålla sig till.

  • Sara Broos