2017-08-12 06:00

2017-08-12 06:00

Om att ta beslut

KRÖNIKA

Jag ville vara spontan, ta dagen som den kom. Jag ville ha alla dörrar öppna, gav aldrig klara besked.

Möjligheten fanns ju att jag skulle ångra mig i sista sekund eller att något annat skulle dyka upp. Jag var ingen kallt beräknande karriärist som flackade med blicken på tillställningar och fester i jakt på någon mer intressant att prata med. Det var inget sånt det handlade om. Utan mer beslutsångest. Det var lättare att säga kanske än ja eller nej, även de gånger jag egentligen visste vad jag ville. Det var mer bekvämt att inte ta några beslut, inte planera något, inte ta ställning. Ha ryggen fri.

Jag vet en man som alltid lovar bort sig till alla, tackar ja till alla inbjudningar, vill vara överallt där det händer och är slav under FOMO, Fear Of Missing Out. Det slutar med att han stannar på varje ställe en liten stund men alltid har ångest över att det kanske är roligare på nästa fest. Han är aldrig helt närvarande, alltid på väg. Detsamma gäller med relationer. Han är aldrig nöjd, tror alltid att det finns någon som är bättre, därför är han konstant otrogen och motiverar det med att han måste testa. Tänk om den han lever med inte är den rätta. Hon kanske finns någonstans därute. Och så länge han inte berättar och hans tjej inte vet något så har hon ju ingen skada av det. Men är det så enkelt? Den totala friheten har ett pris. Lögnernas gift verkar i det tysta och avgrunden mellan dem växer sig större och större.

Jag läser en gammal artikel i DN från 2009 om Myten om ”den rätte” som skapar tvivel som fräter sönder många relationer. ”På lördagen drömde de om hus och barn. På söndagen gjorde Emma slut. På onsdagen tog hon tillbaka det, till hälften, och så började samma sak om igen.”

När valfriheten är så stor blir det kanske allt svårare att ta beslut. Oändliga möjligheter. Datingappar, tinder. Tusen sorters schampoomärken. Jag träffade för många år sedan en man som inte kunde bestämma sig för om han ville ha en relation med mig eller inte. Han var kär i mig, trodde han i alla fall.

Men kanske kunde han få ett bättre liv med hon på paradisön i Medelhavet. Hon som var så vacker och skickade kärleksbrev med inviter och löften om allt han kunde önska sig. Hon som aldrig skulle ge upp, som en Penelope som troget väntade på sin Odysseus att komma hem. Eller kanske skulle han bejaka alla de möjligheter till spännande möten och äventyr som singellivet innebar. Eller kanske skulle han åka till Delhi och försöka hitta sig själv.

Efter att ha väntat några månader på att han skulle bestämma sig tröttnade jag, förlorade tron på hans kärlek. Som om det vore ett spel med brickor som man kunde placera på olika positioner. Testa vad som skulle ge mest fördelar. Bekräftelsen av att alltid ha någon som väntar, helst flera. Att aldrig ge sig hän och riskera att misslyckas eller blotta sig.

Är man kär i någon så behöver man kanske inte tveka eller tänka rationellt. Då kanske inte några andra möjligheter eller alternativ finns än just att vara med den man älskar. Då kanske beslutet inte ens behöver tas eller övervägas. Eller är det en alltför romantisk inställning? Jag vet inte.

I låten ”Falling Man” av Blonde Redhead finns ett par rader;

”When you start doubting me

Then I start to doubt myself

And never look through me

Cause I´ll keep close to myself”

Om jag känner tvivel från dig så börjar jag tvivla på mig själv. Om din kärlek inte längre är självklar. Men sen kan ju kärlek ta slut. Och då spelar det ingen roll hur mycket man bestämmer sig för att man inte vill att det ska vara så.

”Falling out of love is a dangerous thing

With its slippery slopes and its weighted wings”, sjunger Mary Gauthier.

Jag har otrolig respekt för de som är ärliga och raka, som står upp för vad de tycker och känner och inte bara svävar omkring som ett löv i vinden. Samtidigt har jag väldigt svårt för de som är strikt dogmatiska och ser världen ger ett filter som rensar bort alla nyanser, all ambivalens, allt tvivel. Och det finns ju också något väldigt tydligt och rakt med att klicka i ”It´s Complicated” som benämning av sin relationsstatus på Facebook.

Det är ändå så mycket som är svårt att hantera, så många situationer som är komplexa, där vi inte kan ge ett klart och tydligt besked. Men många saker vet vi, tror jag, om vi verkligen lyssnar. Och det är så skönt att kunna stå upp för något, ta ett beslut. En riktning. Tro på något. Att ta ett ansvar. Att verkligen svara an.

Numer är jag bättre på att planera och bestämma saker. Och på något märkligt sätt känner jag mig mycket friare och har mer plats för spontanitet. Det blir ett annat allvar och saker får ett värde. I dimman finns inget fokus och till slut betyder ingenting nånting längre.

Livet kan förändras radikalt genom ett enda litet beslut. Men vi är ofta slavar under vanan. Det räcker inte med en tanke. Många jag träffar har en filmidé de burit på länge eller vill skriva en bok om sitt liv. Det är lätt att komma upp med en bra idé. Det är lätt att säga ”Ja” när någon friar och lova att leva tillsammans i nöd och lust. Det är lätt att säga att man vill sluta röka eller spela på hästar eller arbeta mindre. Men att sen verkligen genomföra det är något helt annat. Konsekvenserna av beslutet. Det svåra arbetet.

Men som ger så oändligt mycket mer tillbaka än att bara sväva runt i en dimma med en massa löften som till slut förvandlas till lögner. Med en massa ord som till slut inte blir mer än just ord. Tomma på innehåll, utan mening. Och om man vill ha allt hela tiden och vara överallt så slutar det med att man inte är någonstans, allra minst i någons hjärta.

Möjligheten fanns ju att jag skulle ångra mig i sista sekund eller att något annat skulle dyka upp. Jag var ingen kallt beräknande karriärist som flackade med blicken på tillställningar och fester i jakt på någon mer intressant att prata med. Det var inget sånt det handlade om. Utan mer beslutsångest. Det var lättare att säga kanske än ja eller nej, även de gånger jag egentligen visste vad jag ville. Det var mer bekvämt att inte ta några beslut, inte planera något, inte ta ställning. Ha ryggen fri.

Jag vet en man som alltid lovar bort sig till alla, tackar ja till alla inbjudningar, vill vara överallt där det händer och är slav under FOMO, Fear Of Missing Out. Det slutar med att han stannar på varje ställe en liten stund men alltid har ångest över att det kanske är roligare på nästa fest. Han är aldrig helt närvarande, alltid på väg. Detsamma gäller med relationer. Han är aldrig nöjd, tror alltid att det finns någon som är bättre, därför är han konstant otrogen och motiverar det med att han måste testa. Tänk om den han lever med inte är den rätta. Hon kanske finns någonstans därute. Och så länge han inte berättar och hans tjej inte vet något så har hon ju ingen skada av det. Men är det så enkelt? Den totala friheten har ett pris. Lögnernas gift verkar i det tysta och avgrunden mellan dem växer sig större och större.

Jag läser en gammal artikel i DN från 2009 om Myten om ”den rätte” som skapar tvivel som fräter sönder många relationer. ”På lördagen drömde de om hus och barn. På söndagen gjorde Emma slut. På onsdagen tog hon tillbaka det, till hälften, och så började samma sak om igen.”

När valfriheten är så stor blir det kanske allt svårare att ta beslut. Oändliga möjligheter. Datingappar, tinder. Tusen sorters schampoomärken. Jag träffade för många år sedan en man som inte kunde bestämma sig för om han ville ha en relation med mig eller inte. Han var kär i mig, trodde han i alla fall.

Men kanske kunde han få ett bättre liv med hon på paradisön i Medelhavet. Hon som var så vacker och skickade kärleksbrev med inviter och löften om allt han kunde önska sig. Hon som aldrig skulle ge upp, som en Penelope som troget väntade på sin Odysseus att komma hem. Eller kanske skulle han bejaka alla de möjligheter till spännande möten och äventyr som singellivet innebar. Eller kanske skulle han åka till Delhi och försöka hitta sig själv.

Efter att ha väntat några månader på att han skulle bestämma sig tröttnade jag, förlorade tron på hans kärlek. Som om det vore ett spel med brickor som man kunde placera på olika positioner. Testa vad som skulle ge mest fördelar. Bekräftelsen av att alltid ha någon som väntar, helst flera. Att aldrig ge sig hän och riskera att misslyckas eller blotta sig.

Är man kär i någon så behöver man kanske inte tveka eller tänka rationellt. Då kanske inte några andra möjligheter eller alternativ finns än just att vara med den man älskar. Då kanske beslutet inte ens behöver tas eller övervägas. Eller är det en alltför romantisk inställning? Jag vet inte.

I låten ”Falling Man” av Blonde Redhead finns ett par rader;

”When you start doubting me

Then I start to doubt myself

And never look through me

Cause I´ll keep close to myself”

Om jag känner tvivel från dig så börjar jag tvivla på mig själv. Om din kärlek inte längre är självklar. Men sen kan ju kärlek ta slut. Och då spelar det ingen roll hur mycket man bestämmer sig för att man inte vill att det ska vara så.

”Falling out of love is a dangerous thing

With its slippery slopes and its weighted wings”, sjunger Mary Gauthier.

Jag har otrolig respekt för de som är ärliga och raka, som står upp för vad de tycker och känner och inte bara svävar omkring som ett löv i vinden. Samtidigt har jag väldigt svårt för de som är strikt dogmatiska och ser världen ger ett filter som rensar bort alla nyanser, all ambivalens, allt tvivel. Och det finns ju också något väldigt tydligt och rakt med att klicka i ”It´s Complicated” som benämning av sin relationsstatus på Facebook.

Det är ändå så mycket som är svårt att hantera, så många situationer som är komplexa, där vi inte kan ge ett klart och tydligt besked. Men många saker vet vi, tror jag, om vi verkligen lyssnar. Och det är så skönt att kunna stå upp för något, ta ett beslut. En riktning. Tro på något. Att ta ett ansvar. Att verkligen svara an.

Numer är jag bättre på att planera och bestämma saker. Och på något märkligt sätt känner jag mig mycket friare och har mer plats för spontanitet. Det blir ett annat allvar och saker får ett värde. I dimman finns inget fokus och till slut betyder ingenting nånting längre.

Livet kan förändras radikalt genom ett enda litet beslut. Men vi är ofta slavar under vanan. Det räcker inte med en tanke. Många jag träffar har en filmidé de burit på länge eller vill skriva en bok om sitt liv. Det är lätt att komma upp med en bra idé. Det är lätt att säga ”Ja” när någon friar och lova att leva tillsammans i nöd och lust. Det är lätt att säga att man vill sluta röka eller spela på hästar eller arbeta mindre. Men att sen verkligen genomföra det är något helt annat. Konsekvenserna av beslutet. Det svåra arbetet.

Men som ger så oändligt mycket mer tillbaka än att bara sväva runt i en dimma med en massa löften som till slut förvandlas till lögner. Med en massa ord som till slut inte blir mer än just ord. Tomma på innehåll, utan mening. Och om man vill ha allt hela tiden och vara överallt så slutar det med att man inte är någonstans, allra minst i någons hjärta.

  • Sara Broos