2017-07-01 06:00

2017-07-01 06:00

Tacka vet jag en civiliserad morfinspruta

KRÖNIKA

Det är den ljusaste och vackraste av tider. På ängen har färgerna slagit ut och jag ser att de som stannar på marken är blommor och de som flyger iväg är fjärilar.

En sjuk och eländig ekorrunge sitter på grangrenen invid fågelmataren och hänger med sitt ludna huvud. Den orkar sedan ett par dagar inte längre äta. Ska strax dö.

I min ateljé står några kulturdamer från Vallentuna för att låta sig inspireras av mitt ”naturliga” liv. De förskräcks över den lilla ungens tillstånd. Jag tycker också att det är jobbigt, men just nu känner jag mig mest stressad över att den sitter där och lider rakt i utsikten, nu när jag förberett för att allt ska vara så fint och idylliskt.

Jag förklarar att jag gett ungen extra mat, maskmedel som den själv kan välja att ta, att dess syskon mår prima, men damerna är besvikna över att tillvaron runt mig inte bara är underbar, lantlivsaktig och harmonisk in i minsta vrå. Och det är jag med. Det hade varit trevligare om inte ekorren satt där och dog mitt i ögonen på oss. Det är alltid lika chockerande att naturen inte är barmhärtig och alltigenom angenäm nu när den är så vacker.

Senescens är ett fint ord från latinets senectus som betyder åldrande. Men numera används ordet mer i betydelsen av åldersdomssvaghet vilket är en mycket ovanlig företeelse bland de andra djuren i naturen. Man ser sällan en älg med kärlkramp eller diabetes.

En trana som avstår att dansa på grund av artros i knäna. En dement räv med benskörhet hör också till ovanligheterna. Hörapparater eller läsglasögon delas aldrig ut till hjärtsviktande örnar. Människor som jag får ofta symbolvärdet av att vara närmare naturen än andra.

Med samlandet och närheten till skogen i centrum. Med djuren och träden alldeles inpå. Ibland tror jag till och med själv på den myten. Åtminstone i juli och augusti då bekräftelserna är som flest. Men så kommer hösten med kylan och komplimangerna flyger bort med rosenfinkarna och tv-serierna är så bra och smågodiset är så gott och naturbarnet kryper in under sin civiliserade filt och blir en drömmare.

Och jag tänker på ordet senescens. Jag försöker föreställa mig själv som någon som rivs sönder av björnklor och förblöder på mossen, fryser ihjäl invid en fura utan en intelligent telefon eller faller från en klippa. Någon som dör i fruktansvärda plågor, av svält eller av en oförklarlig sjukdom som en ensam, liten ekorrunge på en grangren och inser att jag är en högst civiliserad människa.

Ett slags låtsat halvnaturbarn som gärna är ute i naturen så länge den inte gör ont eller är jobbig. En som hellre tynar bort på ett varmt vårdhem, bland kunniga sjukskötare, med tv:n på och bestämmanderätt över morfinsprutan, än dör den vilda, vackra Mors Naturalisdöden. En människa som välkomnar senescensen och lider med de som lider, precis som damerna från Vallentuna.

En sjuk och eländig ekorrunge sitter på grangrenen invid fågelmataren och hänger med sitt ludna huvud. Den orkar sedan ett par dagar inte längre äta. Ska strax dö.

I min ateljé står några kulturdamer från Vallentuna för att låta sig inspireras av mitt ”naturliga” liv. De förskräcks över den lilla ungens tillstånd. Jag tycker också att det är jobbigt, men just nu känner jag mig mest stressad över att den sitter där och lider rakt i utsikten, nu när jag förberett för att allt ska vara så fint och idylliskt.

Jag förklarar att jag gett ungen extra mat, maskmedel som den själv kan välja att ta, att dess syskon mår prima, men damerna är besvikna över att tillvaron runt mig inte bara är underbar, lantlivsaktig och harmonisk in i minsta vrå. Och det är jag med. Det hade varit trevligare om inte ekorren satt där och dog mitt i ögonen på oss. Det är alltid lika chockerande att naturen inte är barmhärtig och alltigenom angenäm nu när den är så vacker.

Senescens är ett fint ord från latinets senectus som betyder åldrande. Men numera används ordet mer i betydelsen av åldersdomssvaghet vilket är en mycket ovanlig företeelse bland de andra djuren i naturen. Man ser sällan en älg med kärlkramp eller diabetes.

En trana som avstår att dansa på grund av artros i knäna. En dement räv med benskörhet hör också till ovanligheterna. Hörapparater eller läsglasögon delas aldrig ut till hjärtsviktande örnar. Människor som jag får ofta symbolvärdet av att vara närmare naturen än andra.

Med samlandet och närheten till skogen i centrum. Med djuren och träden alldeles inpå. Ibland tror jag till och med själv på den myten. Åtminstone i juli och augusti då bekräftelserna är som flest. Men så kommer hösten med kylan och komplimangerna flyger bort med rosenfinkarna och tv-serierna är så bra och smågodiset är så gott och naturbarnet kryper in under sin civiliserade filt och blir en drömmare.

Och jag tänker på ordet senescens. Jag försöker föreställa mig själv som någon som rivs sönder av björnklor och förblöder på mossen, fryser ihjäl invid en fura utan en intelligent telefon eller faller från en klippa. Någon som dör i fruktansvärda plågor, av svält eller av en oförklarlig sjukdom som en ensam, liten ekorrunge på en grangren och inser att jag är en högst civiliserad människa.

Ett slags låtsat halvnaturbarn som gärna är ute i naturen så länge den inte gör ont eller är jobbig. En som hellre tynar bort på ett varmt vårdhem, bland kunniga sjukskötare, med tv:n på och bestämmanderätt över morfinsprutan, än dör den vilda, vackra Mors Naturalisdöden. En människa som välkomnar senescensen och lider med de som lider, precis som damerna från Vallentuna.

  • Maria Westerberg