2017-06-23 06:00

2017-06-23 06:00

Var är glädjen?

JONNA SÄLL

Det talas och skrivs en hel del om att det finns en press på unga som håller på med idrott. En psykisk stress och press som inte är av godo.

För mig låter det sjukt att åttaåringar bänkats för att de inte är tillräckligt bra för att spela en match. Eller att det inte fanns möjlighet för samma åttaåring att byta till en annan klubb vid tillfället för att transferfönstret hade stängt.

När byttes fokus från glädje till prestation?

Och när ersattes ”Hade du roligt?” med ”Vann du?”.

Är jag galen när jag tycker att idrottens fokus i första hand borde handla om att ha kul?

Sifo-undersökningen ”Tryggt, roligt, schysst?” visar att var tredje förälder uppger att den förening deras barn är eller har varit med i använder sig av toppning. Alltså att föreningarna under hela eller delar av vissa matcher eller tävlingar bara låter de bästa vara med, för att öka möjligheten att vinna.

Undersökningen visar också att 41 procent av de barn som slutat med idrott för att de inte ansågs vara tillräckligt bra var under 11 år.

Krav på att prestera kan ta död på glädjen, och detta gäller så klart även inom ridsport.

För det är just prestationskraven som många gånger tar udden av det roliga och skapar en friktion mellan häst och ryttare. Pressen kommer inte alltid utifrån utan många gånger är det ens egna hårda krav på att man borde fixa det: klara rundan felfritt eller genomföra ritten på en viss procent. Och drabbas det gör både unga och vuxna.

Jag kan bara se till mig själv. Visst är det kul att tävla, men det är egentligen bara kul att tävla när det går bra. Och självklart känner hästen av stämningen och besvikelsen vid en misslyckad ritt.

För mig handlar ridning och idrott om att ha kul, och det bästa sättet att nå dit är genom att släppa på prestationskraven. Visst ska man tävla om man vill, men att vinna eller prestera när det gäller är inte allt och detta måste vi vuxna förmedla till alla unga. Glädjen och gemenskapen i stallet, föreningen, och med hästen måste styra – inte prestationen.

Det talas och skrivs en hel del om att det finns en press på unga som håller på med idrott. En psykisk stress och press som inte är av godo.

För mig låter det sjukt att åttaåringar bänkats för att de inte är tillräckligt bra för att spela en match. Eller att det inte fanns möjlighet för samma åttaåring att byta till en annan klubb vid tillfället för att transferfönstret hade stängt.

När byttes fokus från glädje till prestation?

Och när ersattes ”Hade du roligt?” med ”Vann du?”.

Är jag galen när jag tycker att idrottens fokus i första hand borde handla om att ha kul?

Sifo-undersökningen ”Tryggt, roligt, schysst?” visar att var tredje förälder uppger att den förening deras barn är eller har varit med i använder sig av toppning. Alltså att föreningarna under hela eller delar av vissa matcher eller tävlingar bara låter de bästa vara med, för att öka möjligheten att vinna.

Undersökningen visar också att 41 procent av de barn som slutat med idrott för att de inte ansågs vara tillräckligt bra var under 11 år.

Krav på att prestera kan ta död på glädjen, och detta gäller så klart även inom ridsport.

För det är just prestationskraven som många gånger tar udden av det roliga och skapar en friktion mellan häst och ryttare. Pressen kommer inte alltid utifrån utan många gånger är det ens egna hårda krav på att man borde fixa det: klara rundan felfritt eller genomföra ritten på en viss procent. Och drabbas det gör både unga och vuxna.

Jag kan bara se till mig själv. Visst är det kul att tävla, men det är egentligen bara kul att tävla när det går bra. Och självklart känner hästen av stämningen och besvikelsen vid en misslyckad ritt.

För mig handlar ridning och idrott om att ha kul, och det bästa sättet att nå dit är genom att släppa på prestationskraven. Visst ska man tävla om man vill, men att vinna eller prestera när det gäller är inte allt och detta måste vi vuxna förmedla till alla unga. Glädjen och gemenskapen i stallet, föreningen, och med hästen måste styra – inte prestationen.