2017-06-23 06:00

2017-06-23 22:23

En curlingförälder på speed

KRÖNIKA

I flera veckor har mor och far talgoxe åkt i skytteltrafik, in och ut ur holken. Det är första gången någon vågat bilda familj här, då läget är aningen utsatt.

Knappt två meter över marken och med åtskilliga fyrbenta rovdjur patrullerande i absolut närhet.

Gång på gång har jag i kärlekens och livets namn lyft bort de fyrbenta från positionen alldeles under eller – för all del – ovanpå holken.

Som en curlingförälder på speed.

Jag har följt det modiga talgoxparets nästan maniska strävan, hört pipen inifrån holken gå från knappt hörbara till något som kan liknas vid fågelvärldens målbrott. Jag har satt upp fula kjolar av hönsnät för att skydda dem mot yttre hot, mot nyss nämnda närgångna och hungriga.

De gånger någon av våra katter släpat hem en död fågel har jag stint betraktat trafiken i holken.

Jag har verkligen suttit och väntat. Och pustat ut när både mor och far dykt upp samtidigt. De är ju lite svåra att skilja åt.

Men så var de plötsligt borta. Som om de aldrig varit där, som om allt varit en illusion som den lille fågelnörden i mig fantiserat ihop.

Det är tyst i holken.

Jag hoppas att familjen klarade sig. Att ungarna tog sig ut oskadda och kan påbörja resan mot sitt vuxna talgoxliv.

Det är ju sådana tider nu.

Hänryckningens veckor är också uppbrottens dito. Vi måste inse att vi ska släppa i väg dem, de där vi månat om och älskat mer än något eller någon annan.

Min stora är hemma nu, men flyttar till Stockholm i höst. Den lilla börjar mellanstadiet.

Men det är ju så här det ska vara. Det ska inte stå stilla, det ska gå framåt i en ständig progress. Det är min sanna övertygelse, även om det gör lite ont ibland.

Jag har haft en förmåga att frossa i nostalgi och bakåttittande, men då är det mest romantikern i mig som kippar efter luft. Jag vet det, det finns ingen konstruktivitet i sånt, även om det är skönt ibland.

Som Polarpris-vinnaren Sting har skaldat: ”If you love somebody set them free.”

Men jag kommer att sakna det där talgoxparet. Faktiskt.

Knappt två meter över marken och med åtskilliga fyrbenta rovdjur patrullerande i absolut närhet.

Gång på gång har jag i kärlekens och livets namn lyft bort de fyrbenta från positionen alldeles under eller – för all del – ovanpå holken.

Som en curlingförälder på speed.

Jag har följt det modiga talgoxparets nästan maniska strävan, hört pipen inifrån holken gå från knappt hörbara till något som kan liknas vid fågelvärldens målbrott. Jag har satt upp fula kjolar av hönsnät för att skydda dem mot yttre hot, mot nyss nämnda närgångna och hungriga.

De gånger någon av våra katter släpat hem en död fågel har jag stint betraktat trafiken i holken.

Jag har verkligen suttit och väntat. Och pustat ut när både mor och far dykt upp samtidigt. De är ju lite svåra att skilja åt.

Men så var de plötsligt borta. Som om de aldrig varit där, som om allt varit en illusion som den lille fågelnörden i mig fantiserat ihop.

Det är tyst i holken.

Jag hoppas att familjen klarade sig. Att ungarna tog sig ut oskadda och kan påbörja resan mot sitt vuxna talgoxliv.

Det är ju sådana tider nu.

Hänryckningens veckor är också uppbrottens dito. Vi måste inse att vi ska släppa i väg dem, de där vi månat om och älskat mer än något eller någon annan.

Min stora är hemma nu, men flyttar till Stockholm i höst. Den lilla börjar mellanstadiet.

Men det är ju så här det ska vara. Det ska inte stå stilla, det ska gå framåt i en ständig progress. Det är min sanna övertygelse, även om det gör lite ont ibland.

Jag har haft en förmåga att frossa i nostalgi och bakåttittande, men då är det mest romantikern i mig som kippar efter luft. Jag vet det, det finns ingen konstruktivitet i sånt, även om det är skönt ibland.

Som Polarpris-vinnaren Sting har skaldat: ”If you love somebody set them free.”

Men jag kommer att sakna det där talgoxparet. Faktiskt.