2017-06-17 06:00

2017-06-17 06:00

Let's paso doble Lasse!

KRÖNIKA

Lasse Anrell har bestämt att vi ska ha en Let´s dance NWT. Tror han i alla fall.

Det kan bero på bitterheten hos en man som aldrig fått vara med i tv-versionen och nu vill ta revansch i en minimal studio i Karlstad.

I hela mitt liv har jag försökt förstå mig på dans. Som motion, som underhållning, som konst. Jag har dansat balett. På Gundegabaletten för det gör man här i Värmland. Jag har lärt mig bugga i Yngves danskurser. Det gör man också här i Värmland. Och givetvis har jag dansat schottis, snoa, polska och hambo på Ransäters spelmansstämma, ringdans på midsommar och långdans runt julgranen. För det gör man... ja ni vet ju.


Riktig utväxling av dans fick jag i tonåren när tryckaren ledde till det där hånglet en ville ha. Föregången av den där okontrollerat hängivna gruppdansen för att väcka uppmärksamhet. Sen har jag fått lära mig vals för att det krävts i diverse balsammanhang.

Jag har tänkt att det skulle vara härligt att släppa lös de där stela nordiska höfterna i en eldig samba. Eller att bara stampa loss och skaka brösten till afrikanska trummor.

Men min tanke når inte fram till min kropp. Något säger stopp på vägen och sätter danskäppar i höfthjulen.

Jag blir otroligt imponerad av breakdance, dance flash mobs och Riverdance (vet ni förresten att Michael Flatley försäkrat sina ben för 25 miljoner brittiska pund!) men Let's dance. Jag är skeptisk.


Tango, modern vals, Wienervals, slowfox, quickstep, samba, cha-cha-cha, rumba, paso doble och jive (ja, jag fick googla för att ta reda på vilka danser som ingår eftersom vi olikt Mikael Adamssons familj är helt ointresserade av detta tv-nöje) gör mig stel. Återigen.

Men ska vi välja en dans Lasse så får det bli paso doble. Machodansen där mannen är matador och kvinnan är den röda manteln som tillsammans kämpar mot tjuren.

Pax för att vara matador! Jag har väldigt svårt att följa, men får jag föra Lasse som ett rött skynke kanske allt med dans faller på plats. Äntligen.

Det kan bero på bitterheten hos en man som aldrig fått vara med i tv-versionen och nu vill ta revansch i en minimal studio i Karlstad.

I hela mitt liv har jag försökt förstå mig på dans. Som motion, som underhållning, som konst. Jag har dansat balett. På Gundegabaletten för det gör man här i Värmland. Jag har lärt mig bugga i Yngves danskurser. Det gör man också här i Värmland. Och givetvis har jag dansat schottis, snoa, polska och hambo på Ransäters spelmansstämma, ringdans på midsommar och långdans runt julgranen. För det gör man... ja ni vet ju.


Riktig utväxling av dans fick jag i tonåren när tryckaren ledde till det där hånglet en ville ha. Föregången av den där okontrollerat hängivna gruppdansen för att väcka uppmärksamhet. Sen har jag fått lära mig vals för att det krävts i diverse balsammanhang.

Jag har tänkt att det skulle vara härligt att släppa lös de där stela nordiska höfterna i en eldig samba. Eller att bara stampa loss och skaka brösten till afrikanska trummor.

Men min tanke når inte fram till min kropp. Något säger stopp på vägen och sätter danskäppar i höfthjulen.

Jag blir otroligt imponerad av breakdance, dance flash mobs och Riverdance (vet ni förresten att Michael Flatley försäkrat sina ben för 25 miljoner brittiska pund!) men Let's dance. Jag är skeptisk.


Tango, modern vals, Wienervals, slowfox, quickstep, samba, cha-cha-cha, rumba, paso doble och jive (ja, jag fick googla för att ta reda på vilka danser som ingår eftersom vi olikt Mikael Adamssons familj är helt ointresserade av detta tv-nöje) gör mig stel. Återigen.

Men ska vi välja en dans Lasse så får det bli paso doble. Machodansen där mannen är matador och kvinnan är den röda manteln som tillsammans kämpar mot tjuren.

Pax för att vara matador! Jag har väldigt svårt att följa, men får jag föra Lasse som ett rött skynke kanske allt med dans faller på plats. Äntligen.

  • Anna Sims