2017-05-20 06:00

2017-05-20 06:00

Musik rakt in i hjärtat

MARIANNE ERIKSSON

”And then one day you find ten years have got behind you. No one told you when to run, you missed the starting gun.”

Vissa melodier går rakt in i hjärtat, sammanfattar livets kärna på några få korta rader.

Time, med Pink Floyd, är en sån låt för mig. Jag lyssnade mycket på den när jag var yngre och gör det fortfarande, när jag är på ett visst humör.

Musiken har kraft att förändra. Den väcker minnen och associationer, ger människor kraft och mod.

I dag är det precis 50 år sedan Jimi Hendrix stod på scenen i Mariebergsskogen. NWT:s kulturredaktör Mats Dahlberg var där.

Själv önskar jag att jag varit det.

Några av låtarna som publiken fick höra den gången, The Wind Cries Mary och Hey Joe, tar mig tillbaka till människor, platser, händelser – och känslor.

Ett av mina tidigaste minnen är förknippat med musik. Jag är tre år och dansar omkring på köksgolvet i en röd klänning med vita prickar och känner mig lycklig. Det är lördag och solen skiner in genom fönstren och ur radion strömmar Lyckliga gatan med Anna-Lena Löfgren.

Precis som Time är en av låtarna som åker på när det mesta känns svart så finns det andra som piggar upp. Bruna bönor complet är en av många. Jag har tyckt om den sedan jag hörde den första gången och är glad för att jag var en av alla i publiken när Cornelis Vreeswijk framförde den på Visfestivalen i Västervik i mitten av 80-talet.

Den är minst sagt sönderspelad hemma så för att variera mig händer det att jag lyssnar på originalversionen med Chico Buarque – Feijoada Completa.

Just nu lyssnar jag på Ma révérence med Veronique Sanson. Hon har kantat mitt liv sedan gymnasiet och för några år sedan hade jag och en väninna äntligen möjlighet att gå på en konsert med henne på Olympia i Paris. En glad överraskning var att hon genomgående sjöng äldre låtar som vi kände igen. Några av mina andra musikaliska höjdpunkter är Leonard Cohen, Bob Dylan och Joan Baez.

En del återstår: Joni Mitchell och Eric Clapton skulle inte vara helt fel...

Vissa melodier går rakt in i hjärtat, sammanfattar livets kärna på några få korta rader.

Time, med Pink Floyd, är en sån låt för mig. Jag lyssnade mycket på den när jag var yngre och gör det fortfarande, när jag är på ett visst humör.

Musiken har kraft att förändra. Den väcker minnen och associationer, ger människor kraft och mod.

I dag är det precis 50 år sedan Jimi Hendrix stod på scenen i Mariebergsskogen. NWT:s kulturredaktör Mats Dahlberg var där.

Själv önskar jag att jag varit det.

Några av låtarna som publiken fick höra den gången, The Wind Cries Mary och Hey Joe, tar mig tillbaka till människor, platser, händelser – och känslor.

Ett av mina tidigaste minnen är förknippat med musik. Jag är tre år och dansar omkring på köksgolvet i en röd klänning med vita prickar och känner mig lycklig. Det är lördag och solen skiner in genom fönstren och ur radion strömmar Lyckliga gatan med Anna-Lena Löfgren.

Precis som Time är en av låtarna som åker på när det mesta känns svart så finns det andra som piggar upp. Bruna bönor complet är en av många. Jag har tyckt om den sedan jag hörde den första gången och är glad för att jag var en av alla i publiken när Cornelis Vreeswijk framförde den på Visfestivalen i Västervik i mitten av 80-talet.

Den är minst sagt sönderspelad hemma så för att variera mig händer det att jag lyssnar på originalversionen med Chico Buarque – Feijoada Completa.

Just nu lyssnar jag på Ma révérence med Veronique Sanson. Hon har kantat mitt liv sedan gymnasiet och för några år sedan hade jag och en väninna äntligen möjlighet att gå på en konsert med henne på Olympia i Paris. En glad överraskning var att hon genomgående sjöng äldre låtar som vi kände igen. Några av mina andra musikaliska höjdpunkter är Leonard Cohen, Bob Dylan och Joan Baez.

En del återstår: Joni Mitchell och Eric Clapton skulle inte vara helt fel...