2017-05-13 06:00

2017-05-15 06:57

Möt barnen på bilden

21 APRIL 1940: Martha kände igen sig i NWT Helg

– Men där är ju jag och mina syskon, utbrast Martha Johansson när hon läste artikeln om den dramatiserade stadsvandringen i NWT Helg förra veckan.
På bilden ser vi Martha, flera av hennes syskon och kusiner och kusinernas far på Karlstad C när de är på flykt undan den tyska armé som invaderar deras norska hemland.

NWT träffar Martha i hennes lägenhet i svenska Töcksfors. Syskonen Ole Aaas och Nora Lintho är också där. De har kommit över från norska Ørje där de bor. Det är bara en mil bort men däremellan går riksgränsen.

Tillsammans minns de den dramatiska flykten för 77 år sedan.

– Vi var sex syskon, berättar Martha. Vi bodde med våra föräldrar på en liten gård utanför Ørje.

Når kriget hade pågått några dagar och kommit allt närmare tog de vuxna ett drastiskt beslut. Pappan och den äldsta systern skulle stanna kvar och ta hand om djuren. Resten av familjen skulle fly till Sverige. Det var alltför farligt att stanna kvar och man hade hört att Sverige tog emot norska flyktingar. Barnens morbror med familj skulle också fly med dem.

Flydde på lastbil

Första etappen gick till en hytte en bit åt norr. Sedan tog de sig över gränsen i en lastbil och kom så långt som till Vännacka.

Ole, som var på väg att fylla sju år, minns att de såg ett tåg vid Koppom som var fallastat med svenska soldater. Många hängde utanför eller satt på taken.

Så småningom fick de hjälp att ta sig med tåg till Karlstad och det är där bilden togs, den som NWT publicerade.

Det är Martha vi ser när hon med gapande mun tittar rakt in i kameran. Hon hålls i ett stadigt tag i handen av 16-åriga storasyster Elise, som också bor i Ørje. Efter dem kommer Nora, 10, två av kusinerna, Ole som var på väg att bli sju och morbrodern. En annan kusin håller i Elises högra hand och i den något tilltufsade barnvagnen ligger förmodligen ytterligare en kusin, bara ett halvår gammal.

– Vi höll ihop i en grupp, berättar nu Nora. Men vi var inte ensamma, det var kanske så många som 100 som kom till Karlstad samtidigt.

Sov på sjukhus

Det var ju en minst sagt skärpt situation. Ingen visst hur många flyktingar som skulle komma. Ingen visste var den tyska invasionen skulle sluta. Det gällde att improvisera och få iväg alla flyktingar någon annanstans. På bilden får familjen hjälp att komma med en rälsbuss, förmodligen till Laxå. Sedan gick färden vidare till Mariestad.

– Där fick vi sova på ett sjukhus, berättar Nora.

Och sedan vidare till Tibro, längre ner i Västergötland. Ett provisoriskt hem fick de i ett missionshus en bit utanför byn. Där fanns också en gård där de fick delta i arbetet.

Så småningom ebbade motståndet mot den tyska invasionsarmén ut och i familjen återvände familjen till gården hemma i Norge. Så var det med de flesta av dem som flydde över gränsen i den första omgången.

– Jag minns vilken rädsla jag kände när jag såg tyska soldater, berättar Martha som fyllde fyra år i samband med hemfärden.

– Jag kan också tänka på hur det är i dag. Vi var ju flyktingar som tvingades lämna vårt hem och blev väl mottagna när vi kom till Sverige.

En annan av barnens morbröder drev Römungsnäsets gård i Östervallskog. Han blev sedan en av motståndsrörelsens mest aktiva gränskurirer. NWT besökte Römungsnäset i samband med att vi skrev om värmlänningarns insatser för Norge under den tyska ockupationen.

NWT träffar Martha i hennes lägenhet i svenska Töcksfors. Syskonen Ole Aaas och Nora Lintho är också där. De har kommit över från norska Ørje där de bor. Det är bara en mil bort men däremellan går riksgränsen.

Tillsammans minns de den dramatiska flykten för 77 år sedan.

– Vi var sex syskon, berättar Martha. Vi bodde med våra föräldrar på en liten gård utanför Ørje.

Når kriget hade pågått några dagar och kommit allt närmare tog de vuxna ett drastiskt beslut. Pappan och den äldsta systern skulle stanna kvar och ta hand om djuren. Resten av familjen skulle fly till Sverige. Det var alltför farligt att stanna kvar och man hade hört att Sverige tog emot norska flyktingar. Barnens morbror med familj skulle också fly med dem.

Flydde på lastbil

Första etappen gick till en hytte en bit åt norr. Sedan tog de sig över gränsen i en lastbil och kom så långt som till Vännacka.

Ole, som var på väg att fylla sju år, minns att de såg ett tåg vid Koppom som var fallastat med svenska soldater. Många hängde utanför eller satt på taken.

Så småningom fick de hjälp att ta sig med tåg till Karlstad och det är där bilden togs, den som NWT publicerade.

Det är Martha vi ser när hon med gapande mun tittar rakt in i kameran. Hon hålls i ett stadigt tag i handen av 16-åriga storasyster Elise, som också bor i Ørje. Efter dem kommer Nora, 10, två av kusinerna, Ole som var på väg att bli sju och morbrodern. En annan kusin håller i Elises högra hand och i den något tilltufsade barnvagnen ligger förmodligen ytterligare en kusin, bara ett halvår gammal.

– Vi höll ihop i en grupp, berättar nu Nora. Men vi var inte ensamma, det var kanske så många som 100 som kom till Karlstad samtidigt.

Sov på sjukhus

Det var ju en minst sagt skärpt situation. Ingen visst hur många flyktingar som skulle komma. Ingen visste var den tyska invasionen skulle sluta. Det gällde att improvisera och få iväg alla flyktingar någon annanstans. På bilden får familjen hjälp att komma med en rälsbuss, förmodligen till Laxå. Sedan gick färden vidare till Mariestad.

– Där fick vi sova på ett sjukhus, berättar Nora.

Och sedan vidare till Tibro, längre ner i Västergötland. Ett provisoriskt hem fick de i ett missionshus en bit utanför byn. Där fanns också en gård där de fick delta i arbetet.

Så småningom ebbade motståndet mot den tyska invasionsarmén ut och i familjen återvände familjen till gården hemma i Norge. Så var det med de flesta av dem som flydde över gränsen i den första omgången.

– Jag minns vilken rädsla jag kände när jag såg tyska soldater, berättar Martha som fyllde fyra år i samband med hemfärden.

– Jag kan också tänka på hur det är i dag. Vi var ju flyktingar som tvingades lämna vårt hem och blev väl mottagna när vi kom till Sverige.

En annan av barnens morbröder drev Römungsnäsets gård i Östervallskog. Han blev sedan en av motståndsrörelsens mest aktiva gränskurirer. NWT besökte Römungsnäset i samband med att vi skrev om värmlänningarns insatser för Norge under den tyska ockupationen.