2017-05-13 06:00

2017-05-13 12:51

Fallet Kevin är det vidrigaste jag någonsin sett i svensk tv

ANRELL

Andra avsnittet av ”Fallet Kevin” är nog det vidrigaste jag sett på svenska tv.

Jag mådde bra när programmet startade. Men en timme senare hade jag en huvudvärk som påminde starkt om migrän.

Jag kan bara ana hur alla inblandade mådde.

Efter två program av serien har man fått se en skildring av ett mord på en fyraårig pojke - och ett karaktärsmord på två bröder.

Mitt hjärta gråter för Arvika, för svensk polis och för alla de som levt med det här i 19 år.

Och för Kevin.

Den som såg den amerikanska tv-dokumentären ”Making a murderer” upplevde en av de mest deprimerande skildringarna någonsin av hur en poliskår och domstol trakasserar och dömer en oskyldig människa.

Två gånger dessutom.

Nu händer det i Arvika.

Dessutom skildrar ”Making a murderer” hur polisen förhör en anhörig, som är som ett barn, på ett sådant sätt så att han erkänner praktiskt taget allt som polisen vill att han ska erkänna. Trots att han med största sannolikhet inte gjort någonting.

Det är en vidrig serie.

Tyvärr berättar den en sann historia.


Det är omöjligt att inte tänka på den när man nu ser SVT:s och Dan Josefssons serie om Kevin-fallet. Första avsnittet var en mardröm. Andra avsnittet som visades i onsdags var ännu värre. Det är kanske det starkaste och det värsta jag sett i svensk tv någonsin. Men framförallt var det ett nödvändigt program. Mitt huvud och mitt hjärta värker fortfarande över scenerna med förhören av lillebror Robin.

Tidigt talades det i media om att Dottevik var ett ”problemområde” och att det var förklaringen till det som hände. Ett slags Arvikaversion av Husby eller Rosengård. Ett miljonprogramsområde med skyhöga hus och andlig misär.

Alla vi som varit mycket i Dottevik vet att det är ett område som är så litet att det skulle få sträcka ut sig ordentligt på bredden och höjden för att ens få plats med en skylt där ordet Problemområde gick in.

Där finns praktiskt bara Arvikas näst bästa pizzeria, ett innebandylag, en skola och en återvinningsstation och vägen mot Ingesund. Inga gäng drar omkring och bränner bilar. Inte ens sparkcyklar.


Dan Josefsson som gjort tv-serien har jag inte haft med att göra. Men några bekanta till mig har haft det. De avskydde varje sekund. Josefsson var sjukt påläst. De avskydde att de råkade ut för en människa som visste mer om vad mina vänner gjort än de själva. En var mediachef. En var läkare. De förlorade.

Jag har också läst Josefssons bok om Thomas Quick-fallet. Det är en briljant bok. Han klär av en samhällsanda, en psykiatrikerkår och ett rättsväsende in under huden. De måste hatat varje millimeter av hans uppenbarelse.

Det bästa som sägs i första avsnittet av ”Fallet Kevin” sägs av en polis:

– Tvärsäkerhet är en dålig polisiär egenskap.

Han som säger det är Henry Nilsson, en klok och eftertänksam polis som pratar vacker värmländska.

– En synnerlig välgjord och grundlig utredning, säger en annan inblandad. Det är Hasse Aro på Efterlyst, TV3, som normalt har en klok inställning till hur polisen arbetar. Även han blev bländad av Rolf Sandbergs sätt att sälja in sin utredning.


En famös dokumentär i P3 gjord av Linda Jensen Kidane skildrade hela utredningen som en sanslös framgång. Den skildrade hur ”ondskan” gestaltades i Dottevik av två små bröder som dödade en kamrat med en pinne. Jag minns att jag tyckte den var ytterst välgjord. Det var den inte.

Nu är programmet bortplockat från Sveriges radios hemsida. De skäms naturligtvis. De har bara agerat husbondens röst. Bara okritiskt skildrat en officiell ståndpunkt som nu smulas sönder onsdag efter onsdag i SVT och sannolikt kommer att sluta som en av de största skandalerna i svensk polishistoria.

Radiodokumentären är för sin del en av de största haverierna i svensk mediahistoria.

Jag hörde den för några år sen. Jag tyckte den var ytterst stark. Det enda jag ifrågasatte var att programmakarna frågat de både bröderna om de ville medverka. Jag tyckte det var okänsligt. Så lite visste man då.

– Jag har alltid haft känslan att det inte är jag... men tänk om det var jag, tänk om jag var där, säger en av pojkarna nu.


Uppgiften om att det inte var pojkarnas fingeravtryck på pinnen verkar inte ens ha bekymrat utredarna då. Shit happens, liksom.

Förhören med lillebror är ett konstant övergrepp. Pojken skruvar på sig. Mår dåligt. Pressas. Är rädd. Rolf Sandberg griper in själv för att få fart på processen. Kommer in i uniform. Så skrämmer man naturligtvis små pojkar. För att lindra ångesten svarar pojken ”God jul”, på en av frågorna. Någonstans där borde Sandberg kanske fattat att det här var en återvändsgränd.

Till slut känner en kollega sig tvungen att avbryta Sandbergs förhör.

Det värsta är att det här är nästan en kopia på förhören med den 16-årige Brendan Dassey i ”Making a murderer”. Han pressas tills han till slut svarar exakt allt det poliserna vill att han ska svara. Han är 16 år, men på ett barns intellektuella nivå. Han är livrädd. Vill vara till lags.

Hans döms, men frias sen.

Filmerna på de förhören är lika vidriga som de i Arvika. Se den. Den finns på Netflix.

Av Fallet Kevin är det ett avsnitt kvar.

Jag vet knappt om jag kommer att orka titta.

 

 

VECKANS PODD Jag finns på två nya poddar: dels Karlstads stifts där jag pratar med biskopen, dels min och Annah Björks Haverikommissionen. Den ena om Gud - den andra om pop. Finns där poddar finns.

Jag mådde bra när programmet startade. Men en timme senare hade jag en huvudvärk som påminde starkt om migrän.

Jag kan bara ana hur alla inblandade mådde.

Efter två program av serien har man fått se en skildring av ett mord på en fyraårig pojke - och ett karaktärsmord på två bröder.

Mitt hjärta gråter för Arvika, för svensk polis och för alla de som levt med det här i 19 år.

Och för Kevin.

Den som såg den amerikanska tv-dokumentären ”Making a murderer” upplevde en av de mest deprimerande skildringarna någonsin av hur en poliskår och domstol trakasserar och dömer en oskyldig människa.

Två gånger dessutom.

Nu händer det i Arvika.

Dessutom skildrar ”Making a murderer” hur polisen förhör en anhörig, som är som ett barn, på ett sådant sätt så att han erkänner praktiskt taget allt som polisen vill att han ska erkänna. Trots att han med största sannolikhet inte gjort någonting.

Det är en vidrig serie.

Tyvärr berättar den en sann historia.


Det är omöjligt att inte tänka på den när man nu ser SVT:s och Dan Josefssons serie om Kevin-fallet. Första avsnittet var en mardröm. Andra avsnittet som visades i onsdags var ännu värre. Det är kanske det starkaste och det värsta jag sett i svensk tv någonsin. Men framförallt var det ett nödvändigt program. Mitt huvud och mitt hjärta värker fortfarande över scenerna med förhören av lillebror Robin.

Tidigt talades det i media om att Dottevik var ett ”problemområde” och att det var förklaringen till det som hände. Ett slags Arvikaversion av Husby eller Rosengård. Ett miljonprogramsområde med skyhöga hus och andlig misär.

Alla vi som varit mycket i Dottevik vet att det är ett område som är så litet att det skulle få sträcka ut sig ordentligt på bredden och höjden för att ens få plats med en skylt där ordet Problemområde gick in.

Där finns praktiskt bara Arvikas näst bästa pizzeria, ett innebandylag, en skola och en återvinningsstation och vägen mot Ingesund. Inga gäng drar omkring och bränner bilar. Inte ens sparkcyklar.


Dan Josefsson som gjort tv-serien har jag inte haft med att göra. Men några bekanta till mig har haft det. De avskydde varje sekund. Josefsson var sjukt påläst. De avskydde att de råkade ut för en människa som visste mer om vad mina vänner gjort än de själva. En var mediachef. En var läkare. De förlorade.

Jag har också läst Josefssons bok om Thomas Quick-fallet. Det är en briljant bok. Han klär av en samhällsanda, en psykiatrikerkår och ett rättsväsende in under huden. De måste hatat varje millimeter av hans uppenbarelse.

Det bästa som sägs i första avsnittet av ”Fallet Kevin” sägs av en polis:

– Tvärsäkerhet är en dålig polisiär egenskap.

Han som säger det är Henry Nilsson, en klok och eftertänksam polis som pratar vacker värmländska.

– En synnerlig välgjord och grundlig utredning, säger en annan inblandad. Det är Hasse Aro på Efterlyst, TV3, som normalt har en klok inställning till hur polisen arbetar. Även han blev bländad av Rolf Sandbergs sätt att sälja in sin utredning.


En famös dokumentär i P3 gjord av Linda Jensen Kidane skildrade hela utredningen som en sanslös framgång. Den skildrade hur ”ondskan” gestaltades i Dottevik av två små bröder som dödade en kamrat med en pinne. Jag minns att jag tyckte den var ytterst välgjord. Det var den inte.

Nu är programmet bortplockat från Sveriges radios hemsida. De skäms naturligtvis. De har bara agerat husbondens röst. Bara okritiskt skildrat en officiell ståndpunkt som nu smulas sönder onsdag efter onsdag i SVT och sannolikt kommer att sluta som en av de största skandalerna i svensk polishistoria.

Radiodokumentären är för sin del en av de största haverierna i svensk mediahistoria.

Jag hörde den för några år sen. Jag tyckte den var ytterst stark. Det enda jag ifrågasatte var att programmakarna frågat de både bröderna om de ville medverka. Jag tyckte det var okänsligt. Så lite visste man då.

– Jag har alltid haft känslan att det inte är jag... men tänk om det var jag, tänk om jag var där, säger en av pojkarna nu.


Uppgiften om att det inte var pojkarnas fingeravtryck på pinnen verkar inte ens ha bekymrat utredarna då. Shit happens, liksom.

Förhören med lillebror är ett konstant övergrepp. Pojken skruvar på sig. Mår dåligt. Pressas. Är rädd. Rolf Sandberg griper in själv för att få fart på processen. Kommer in i uniform. Så skrämmer man naturligtvis små pojkar. För att lindra ångesten svarar pojken ”God jul”, på en av frågorna. Någonstans där borde Sandberg kanske fattat att det här var en återvändsgränd.

Till slut känner en kollega sig tvungen att avbryta Sandbergs förhör.

Det värsta är att det här är nästan en kopia på förhören med den 16-årige Brendan Dassey i ”Making a murderer”. Han pressas tills han till slut svarar exakt allt det poliserna vill att han ska svara. Han är 16 år, men på ett barns intellektuella nivå. Han är livrädd. Vill vara till lags.

Hans döms, men frias sen.

Filmerna på de förhören är lika vidriga som de i Arvika. Se den. Den finns på Netflix.

Av Fallet Kevin är det ett avsnitt kvar.

Jag vet knappt om jag kommer att orka titta.

 

 

VECKANS PODD Jag finns på två nya poddar: dels Karlstads stifts där jag pratar med biskopen, dels min och Annah Björks Haverikommissionen. Den ena om Gud - den andra om pop. Finns där poddar finns.

  • Lasse Anrell