2017-05-06 06:00

2017-05-06 06:00

Rättfärdighet gör mig rätt färdig

HELGKRÖNIKA

Sanningar och alternativa sanningar borde förses med varningstexter och det skulle lagstadgas om att de enbart får sägas indirekt eller luddigt. Eller möjligen som en fråga. Det är förolämpande att få dogmer kastade i ansiktet på sig.

Jag har inget emot urgamla traditioner, religioner eller fantasiåsikter. Det är deras okritiska fanclub som är så himla jobbiga. Den kritvita tvärsäkerhet som omgärdar dessa profeters visioner. Fanatikerna som alltid är så övertygade om att deras övertygelse kommer att övertyga mig. De som kallar allt de inte gillar för fake news. De vars enda svar när man vill invända är ”slutdiskuterat”. Självutnämnda savanter som vet, kan och förklarar allt trots att man inte ställt en enda fråga. Hälsopastorer som dömer allt vitt i maten till den eviga elden. Och där går vi som fortfarande älskar pasta på vår golgatavandring med vårt kolhydratskors i vanära och skam.

Harmonifascister som visar fyfingret om vi inte uppnått den sanna friden och lyckan när allt vi behövde göra var att välja den. Den som inte är sorgfri, slank och stark som Pippi Långstrump i dag har tänkt fel, medan den som är det har tänkt rätt. Ve den som fortfarande är blekfet, blyg och olycklig.

Politiskt korrekt varde den som tvivlar på en överdrift som presenteras som fakta med ett flertal utropstecken efteråt. Skam till den som fortfarande tänder en cigarett och inte reser sig upp ur sina sorger och förluster som en fager Fågel Fenix.

Vi ser på oss själva och naturen som något ofullständigt som hela tiden behöver utvecklas eller ändras på för att nå fullkomlighet. Ett rättfärdigt jag som behöver fabriceras fram och som vägrar acceptera slumpen och kaoset. Som i brist på avsiktlighet hittar på en. Ett jag som med flagellantisk disciplin kan kontrollera och förklara allt som händer.

När vi sedan begår den ena synden efter den andra eftersom vi alltid beter oss på tok för oförutsägbart och irrationellt för att kunna platsa i vår egen eller någon annans bokstavstrogna lyckosystem så kommer skammen och vi tycker inte längre om oss själva. Vi var inte rättrogna och renläriga nog. Eller så skyller vi olyckan på ”de andra” och börjar hata dem istället.

Föreställningen om det frustrationsfria livet blir väldigt frustrerande när den möter den motsträviga, olydiga verkligheten. När vi får ett psykbryt mitt i idyllen och inte gick ned de där fem extrakilona. När vi inte blev harmoniska trots att vi är nästanmästare på hathayoga. När tiggaren utanför stormarknaden visade sig vara en människa inte helt olik mig. Vi behöver inte slösa enorma resurser på att försköna och översinnliga verkligheten. Vi behöver erkänna och förbättra den. Vi behöver inte få rätt, vi behöver få det bra.

Jag har inget emot urgamla traditioner, religioner eller fantasiåsikter. Det är deras okritiska fanclub som är så himla jobbiga. Den kritvita tvärsäkerhet som omgärdar dessa profeters visioner. Fanatikerna som alltid är så övertygade om att deras övertygelse kommer att övertyga mig. De som kallar allt de inte gillar för fake news. De vars enda svar när man vill invända är ”slutdiskuterat”. Självutnämnda savanter som vet, kan och förklarar allt trots att man inte ställt en enda fråga. Hälsopastorer som dömer allt vitt i maten till den eviga elden. Och där går vi som fortfarande älskar pasta på vår golgatavandring med vårt kolhydratskors i vanära och skam.

Harmonifascister som visar fyfingret om vi inte uppnått den sanna friden och lyckan när allt vi behövde göra var att välja den. Den som inte är sorgfri, slank och stark som Pippi Långstrump i dag har tänkt fel, medan den som är det har tänkt rätt. Ve den som fortfarande är blekfet, blyg och olycklig.

Politiskt korrekt varde den som tvivlar på en överdrift som presenteras som fakta med ett flertal utropstecken efteråt. Skam till den som fortfarande tänder en cigarett och inte reser sig upp ur sina sorger och förluster som en fager Fågel Fenix.

Vi ser på oss själva och naturen som något ofullständigt som hela tiden behöver utvecklas eller ändras på för att nå fullkomlighet. Ett rättfärdigt jag som behöver fabriceras fram och som vägrar acceptera slumpen och kaoset. Som i brist på avsiktlighet hittar på en. Ett jag som med flagellantisk disciplin kan kontrollera och förklara allt som händer.

När vi sedan begår den ena synden efter den andra eftersom vi alltid beter oss på tok för oförutsägbart och irrationellt för att kunna platsa i vår egen eller någon annans bokstavstrogna lyckosystem så kommer skammen och vi tycker inte längre om oss själva. Vi var inte rättrogna och renläriga nog. Eller så skyller vi olyckan på ”de andra” och börjar hata dem istället.

Föreställningen om det frustrationsfria livet blir väldigt frustrerande när den möter den motsträviga, olydiga verkligheten. När vi får ett psykbryt mitt i idyllen och inte gick ned de där fem extrakilona. När vi inte blev harmoniska trots att vi är nästanmästare på hathayoga. När tiggaren utanför stormarknaden visade sig vara en människa inte helt olik mig. Vi behöver inte slösa enorma resurser på att försköna och översinnliga verkligheten. Vi behöver erkänna och förbättra den. Vi behöver inte få rätt, vi behöver få det bra.

  • Maria Westerberg