2017-04-29 06:00

2017-04-29 06:00

Lars Kallin har skapat ett eget glasrike

KARLSTAD: "Jag gillar när det är lite vint och skevt, med bubblor i glaset"

– Man måste vara lite nördig, konstaterar Lars Kallin stillsamt när vi slagit oss ner för att fika.
Han bjuder på en närmast perfekt, ljummen och gyllenbrun sockerkaka, men just i dag är det inte hans stora intresse för matlagning som står i centrum – utan passionen för glas.

Den som kliver över tröskeln hos Lars Kallin behöver inte tveka: lägenheten är fylld av glas, framför allt gammalt bruksglas, emballageglas som brännvinspluntor och dryckesglas, men också mycket annat.

– Jag är storsamlare, men ingen mängdsamlare, förklarar han. Mängdsamlare vill exempelvis ha flaskor från alla år i en serie, för mig kan det räcka med en.

Samlandet har funnits med hela livet. Det började med knivar som riktigt liten. För 17 år sedan väcktes intresset för glas på allvar.

– Det ska inte vara helt perfekt. Jag gillar när det är lite vint och skevt, med bubblor i glaset, det var det bästa de kunde göra med dåtidens teknik, berättar han.

Uppväxt nära Segmon

Lars Kallin är uppväxt i Segmon. Inte långt därifrån låg Liljedals glasbruk. 1917 upphörde produktionen, men det betydde inte att allt glas försvann från bygden. Mycket blev kvar i markerna.

– Morsan brukade gå i skogen och hitta Liljedalsflaskor, berättar han.

Många av dem står hemma hos Lars.

– När de gjordes var det sekunda glas, säger han och visar en stor ballongflaska, en emballageflaska till vin.

Fynd från TBC-tippen

Men han har en hel del andra fynd från bruket, bland annat ett stort mjölkfat som grävdes upp på den forna TBC-tippen utanför Liljedal.

– Människor var rädda för smitta så efter att någon dött dumpades hela bohaget. Allt brännbart eldades upp men resten slängdes på tippen.

Bland annat glasföremål, som blev kvar i jorden.

– Mjölkfatet är absolut felfritt och det är smått otroligt då det är tillverkat i riktigt tunt glas, säger Lars som fått det i en bytesaffär med Uno Wentzell som var den som grävde fram det en gång i tiden.

Svåra att härleda

Lars har en del sigillflaskor och flaskor där utställningsetiketten sitter kvar, men många andra glasflaskor går inte att härleda till något speciellt glasbruk.

– De flesta samtida glasbruk på 1700- och 1800-talet gjorde sånt här, berättar han.

Glasföremålen fyller skåp och hyllor i varje rum i lägenheten, men också väggarna.

Glastavlor från Karlstad

På en auktion kom han över flera glastavlor med skira landskapsmotiv som målats av Gunnar Herman Gunnarsson.

– Han var alkoholiserad och sov bredvid ugnarna på Karlstads fönsterglasbruk. Han hade ingen pensel utan lade på färgen med potatisskivor och så använde han naglarna som penslar. Eftersom han målade på glas fick han tänka tvärs om och börja med det som skulle vara längst fram på tavlan, säger Lars Kallin.

Schwarzlotmalerei

Väggen mellan vardagsrummet och sovrummet har öppnats upp. Här sitter ett vackert blyinfattat fönster som är målat med så kallat schwarzlotmalerei.

– Det är troligtvis från Tyskland. Jag köpte det för 1 500 kronor. Det kostade 6 000 kronor att reparera det, men det var det värt, säger han.

Ett fönster med så kallade oxögon pryder en annan vägg och i trädgården har han satt upp ett tredje:

– Det kommer från Gevaliapalatset i Gävle.

Vallien startskottet

Lars Kallin plockar ner en glasskulptur av Bertil Vallien från en hylla i matrummet. Det var den som gjorde att han blev intresserad av att börja samla glas på allvar. Jämfört det de flesta andra föremålen i samlingen är den ”ny”. Det blanka klarglaset som omger den springande leoparden är helt felfritt.

– Jag köpte den i present till min sambo när hon fyllde 30.

Han började med konstglas, men sedan gick det över till äldre bruksföremål.

– Tjusningen är hur man i gamla tider kunnat tillverka glas med små medel. En del av det gamla venetianska glaset går inte att göra i dag, berättar han.

Allt mer kräsen

Det föremål som han skattar allra högst är en grön glastratt från Tyskland tillverkad på 1700-talet.

– Den ser kanske inte mycket ut för världen, men tänk dig, det är ett bruksföremål i skört glas som fortfarande är helt!

Samlingen är stor, 600 av föremålen är katalogiserade för att han ska kunna ha koll. Lars Kallin åker på samlarmässor runt om i Sverige men de flesta föremålen har han hittat på E-bay och Tradera. I takt med att samlingen växt har han också blivit mer och mer kräsen.

– Innan jag köper något bestämmer jag mig för hur mycket jag vill lägga och det håller jag fast vid, berättar han.

Samlandet är socialt

Men det är inte bara samlingen som ökat genom åren, det har också hans kunskap om glas och glasbruk. En hel bokhylla är full med svensk, tysk och engelsk litteratur om glas.

– På semestrarna åker jag och min sambo runt till museum och tittar på glas. Kommer vi förbi en loppis ska det mycket till för att jag inte ska stanna...

Samlandet är också socialt. Han har lärt känna de flesta likasinnade i Sverige. För tio år sedan gick han med i Wermlands flask- och glassamlarklubb. Lika länge har han varit klubbens ordförande.

– Vi är 30–40 personer som träffas fyra gånger om året och så åker vi på resor tillsammans. Vi har bland annat varit på Kulturen i Lund och på Sveriges glasmuseum i Växjö.

Ställer ut på Värmlands museum

I år är det 100 år sedan Liljedals glasbruk lades ner. Den 13:e augusti är det hågkomstdag vid Glasmuseet i Liljedal då några av Lars Kallin föremål kommer att visas, bland annat mjölkfatet. I sommar öppnar också utställningen ”Vi är samlare” på Värmlands museum. Utställningen pågår från 3 juni till 20 augusti och en av de medverkande är Lars Kallin.

– Jag kommer att visa grönt, brunt, blått och klart glas. Så funderar jag på att ta med fönstret i schwarzlotmalerei. Jag tror att det skulle göra sig riktigt fint, säger han.

Den som kliver över tröskeln hos Lars Kallin behöver inte tveka: lägenheten är fylld av glas, framför allt gammalt bruksglas, emballageglas som brännvinspluntor och dryckesglas, men också mycket annat.

– Jag är storsamlare, men ingen mängdsamlare, förklarar han. Mängdsamlare vill exempelvis ha flaskor från alla år i en serie, för mig kan det räcka med en.

Samlandet har funnits med hela livet. Det började med knivar som riktigt liten. För 17 år sedan väcktes intresset för glas på allvar.

– Det ska inte vara helt perfekt. Jag gillar när det är lite vint och skevt, med bubblor i glaset, det var det bästa de kunde göra med dåtidens teknik, berättar han.

Uppväxt nära Segmon

Lars Kallin är uppväxt i Segmon. Inte långt därifrån låg Liljedals glasbruk. 1917 upphörde produktionen, men det betydde inte att allt glas försvann från bygden. Mycket blev kvar i markerna.

– Morsan brukade gå i skogen och hitta Liljedalsflaskor, berättar han.

Många av dem står hemma hos Lars.

– När de gjordes var det sekunda glas, säger han och visar en stor ballongflaska, en emballageflaska till vin.

Fynd från TBC-tippen

Men han har en hel del andra fynd från bruket, bland annat ett stort mjölkfat som grävdes upp på den forna TBC-tippen utanför Liljedal.

– Människor var rädda för smitta så efter att någon dött dumpades hela bohaget. Allt brännbart eldades upp men resten slängdes på tippen.

Bland annat glasföremål, som blev kvar i jorden.

– Mjölkfatet är absolut felfritt och det är smått otroligt då det är tillverkat i riktigt tunt glas, säger Lars som fått det i en bytesaffär med Uno Wentzell som var den som grävde fram det en gång i tiden.

Svåra att härleda

Lars har en del sigillflaskor och flaskor där utställningsetiketten sitter kvar, men många andra glasflaskor går inte att härleda till något speciellt glasbruk.

– De flesta samtida glasbruk på 1700- och 1800-talet gjorde sånt här, berättar han.

Glasföremålen fyller skåp och hyllor i varje rum i lägenheten, men också väggarna.

Glastavlor från Karlstad

På en auktion kom han över flera glastavlor med skira landskapsmotiv som målats av Gunnar Herman Gunnarsson.

– Han var alkoholiserad och sov bredvid ugnarna på Karlstads fönsterglasbruk. Han hade ingen pensel utan lade på färgen med potatisskivor och så använde han naglarna som penslar. Eftersom han målade på glas fick han tänka tvärs om och börja med det som skulle vara längst fram på tavlan, säger Lars Kallin.

Schwarzlotmalerei

Väggen mellan vardagsrummet och sovrummet har öppnats upp. Här sitter ett vackert blyinfattat fönster som är målat med så kallat schwarzlotmalerei.

– Det är troligtvis från Tyskland. Jag köpte det för 1 500 kronor. Det kostade 6 000 kronor att reparera det, men det var det värt, säger han.

Ett fönster med så kallade oxögon pryder en annan vägg och i trädgården har han satt upp ett tredje:

– Det kommer från Gevaliapalatset i Gävle.

Vallien startskottet

Lars Kallin plockar ner en glasskulptur av Bertil Vallien från en hylla i matrummet. Det var den som gjorde att han blev intresserad av att börja samla glas på allvar. Jämfört det de flesta andra föremålen i samlingen är den ”ny”. Det blanka klarglaset som omger den springande leoparden är helt felfritt.

– Jag köpte den i present till min sambo när hon fyllde 30.

Han började med konstglas, men sedan gick det över till äldre bruksföremål.

– Tjusningen är hur man i gamla tider kunnat tillverka glas med små medel. En del av det gamla venetianska glaset går inte att göra i dag, berättar han.

Allt mer kräsen

Det föremål som han skattar allra högst är en grön glastratt från Tyskland tillverkad på 1700-talet.

– Den ser kanske inte mycket ut för världen, men tänk dig, det är ett bruksföremål i skört glas som fortfarande är helt!

Samlingen är stor, 600 av föremålen är katalogiserade för att han ska kunna ha koll. Lars Kallin åker på samlarmässor runt om i Sverige men de flesta föremålen har han hittat på E-bay och Tradera. I takt med att samlingen växt har han också blivit mer och mer kräsen.

– Innan jag köper något bestämmer jag mig för hur mycket jag vill lägga och det håller jag fast vid, berättar han.

Samlandet är socialt

Men det är inte bara samlingen som ökat genom åren, det har också hans kunskap om glas och glasbruk. En hel bokhylla är full med svensk, tysk och engelsk litteratur om glas.

– På semestrarna åker jag och min sambo runt till museum och tittar på glas. Kommer vi förbi en loppis ska det mycket till för att jag inte ska stanna...

Samlandet är också socialt. Han har lärt känna de flesta likasinnade i Sverige. För tio år sedan gick han med i Wermlands flask- och glassamlarklubb. Lika länge har han varit klubbens ordförande.

– Vi är 30–40 personer som träffas fyra gånger om året och så åker vi på resor tillsammans. Vi har bland annat varit på Kulturen i Lund och på Sveriges glasmuseum i Växjö.

Ställer ut på Värmlands museum

I år är det 100 år sedan Liljedals glasbruk lades ner. Den 13:e augusti är det hågkomstdag vid Glasmuseet i Liljedal då några av Lars Kallin föremål kommer att visas, bland annat mjölkfatet. I sommar öppnar också utställningen ”Vi är samlare” på Värmlands museum. Utställningen pågår från 3 juni till 20 augusti och en av de medverkande är Lars Kallin.

– Jag kommer att visa grönt, brunt, blått och klart glas. Så funderar jag på att ta med fönstret i schwarzlotmalerei. Jag tror att det skulle göra sig riktigt fint, säger han.

Liljedals glasbruk

Liljedals glasbruk var verksamt åren 1781–1917.

Under sin storhetstid på 1800-talet var det Sveriges mest kända buteljglasbruk med 150 anställda glasblåsare. 1907–1908, var produktionen som störst med 13 000 000 flaskor per år.

Bruket tillverkade bland annat en medicinflaska som blev förlaga till en i våra dagar världsberömd vodkaflaska. 1917 ladas glasbruket ner då produktionen flyttades till Surte.